INTERVJU: Daniel Rossetti
Daniel Rossetti är musiker, kompositör och journalist. Han började jobba på Turteatern med UngaTur 2005, och har gjort musik till flera av Nils Polettis uppsättningar, bland annat Mordet på Marat, Den svenska apans 100 röda drömmar och senast Sånger för Norden.
”Plötsligt var vi 40-50 pers som skulle göra något stort tillsammans”
Mordet på Marat – sommaren 2005
Mötet med Turteatern blev början på min bana inom teatervärlden. Det skulle komma att bli ett rätt omtumlande möte. Jag hade varit i lokalerna i Kärrtorp flera gånger tidigare, men mest på små kabaréer eller någon visafton. Den här gången skulle jag för första gången skriva musik till en hel teaterföreställning, tillsammans med min kompanjon Janne Tavares. Jag hade aldrig gjort något liknande tidigare.
Året var 2005, jag var 23 år. Teatergruppen UngaTur hade bildats året innan, och satt upp en första föreställning. En ganska konventionell uppsättning, som kanske inte gjorde några djupare avtryck. Men det som skulle göras nu till sommaren var något annat. Något helt annat. Plötsligt var vi 40-50 personer som skulle göra något stort tillsammans. Det är så jag minns det. Som att vi inte fattade vad vi höll på att skapa, vad som höll på att hända, men att alla kände på sig att det skulle bli något speciellt.
Det var Nils Poletti och Carina Ehrenholm som drog ihop oss. En del hade varit med i gänget runt UngaTur tidigare. Några gick på förberedande utbildningar inom scenkonst, ett fåtal hade redan kommit in på högskolor. En del var, som jag, helt nya i teatervärlden. Vi var unga och oförstörda av arbetslivet. Det var sommar och det kändes som att allt var möjligt. Ja, det låter som en romantisk dröm, och det var exakt så det kändes.
Vi fick husera på Turteatern på sommaren, när den ordinarie verksamheten tagit sommarlov. På den tiden låg teatern nere på torget i Kärrtorp, i Reflexens lokaler. Där ute i förorten hade vi vår egna värld. Det fanns en sådan frihet i att få en – visserligen liten, men ändå – hel teater för oss själva. Där vi genom att skapa någonting tillsammans skulle utbilda oss inom scenkonst. Det var så Nils pratade om det. Att vi inte skulle låta skolor och lärare ge oss ett facit. Att vi skulle hitta vägarna själva, men tillsammans.
Det var inte alltid lätt att få ihop allt. Vi var oerfarna och jättemånga. Men sommaren var lång och, som jag minns det, var det alltid bra väder. För det mesta var vi glada. Våra Öppen scen-kvällar i foajén var fullsatta. Anekdoterna från den här tiden är oändliga.
Föreställningen var Mordet på Marat av Peter Weiss. Inte den enklaste texten. Men vi satte tänderna i manuset, kanske med ungdomligt oförstånd. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det gick till, men jag och Janne lyckades skriva musik för en sjumannaorkester och ha ytterligare 30 skådespelare på scen som sjöng och dansade. Det blev något speciellt. Plötsligt fick vi fina recensioner i stora tidningar och på radio. Plötsligt hade teatervärlden öppnat sig för oss.
Jag tror att alla som var med den första sommaren på torget också minns tiden som något väldigt speciellt. Resultatet, själva föreställningen, blev bra och väldigt uppskattad. Men det är nog mer det att vi gjorde det själva som var grejen. Nu kunde vad som helst hända. Nästa blev en fånig kabaré. Efter det en galen version av Strindberg. Sen en teaterfestival! (Paradiso, som fortfarande rullar på på Turteatern.)
När man idag tittar på gruppbilden på det glada amatörgäng som vi ju ändå var där sommaren 2005, de 40-50 galningarna i Mordet på Marat-gänget, så är det några som valt andra banor i livet, men väldigt många som idag jobbar med scenkonst. Det är inte heller helt ont om nuvarande chefer inom Teatersverige på den bilden. Kanske gjorde ändå sommaren 2005 i Kärrtorp ett litet avtryck i teaterhistorien.
”Varför väljer trettio ungdomar att arbeta i månader med en två och en halvtimmes föreställning om besvikelsens epok?” frågade sig en recensent. Innan vi började jobba hade jag ingen aning. Men efteråt kändes svaret självklart. Att själva få skapa vårt konstnärliga uttryck, och hitta vårt sätt att arbeta, innan vi formats allt för mycket av arbetsliv och utbildningar, det är faktiskt en ovärderlig erfarenhet. Det betydde väldigt mycket för mig, både som människa och som musiker och kompositör. Det har blivit många små och stora föreställningar sedan dess, på och kring Turteatern och på andra ställen, men ingenting har liknat Mordet på Marat sommaren 2005.
Tack, Turteatern, för att du lät oss vara i dig ett tag.
