Turteatern

VI INSPIRERAS AV: NYXXX

Som det antireaktionära bidraget till vår andra del av vår jubileumsantologi har vi intervjuat scenkonstkollektivet Nyxxx. Nyxxx har tidigare gästat teatern med föreställningarna Avatarvaro, 2011, Human Agency, 2014 och Taktiska meditationer, 2016. Deras sätt att utmana de publika konventionerna, mellanmänskliga normerna samt undersökandet av kollektiva processer ofta med inslag av spellogik och teknik har inspirerat oss mycket.

Nyxxx består av ljusdesigner Kerstin Weimers, ljuddesigner Elize Arvefjord, dramaturgen Tova Gerge, regissören Ebba Petrén, speldesignern Gabriel Widing och bildkonstnären Albin Werle, baserade i Köpenhamn, Malmö och Stockholm. De arbetar med estetiska händelser och spel där publiken, både som enskilda kroppar och som tillfällig gemenskap, kan ta plats. Publikens deltagande skiljer sig åt i olika verk, ibland teknik för att stimulera till handling och sensibilitet.

Ljudande exempel ur föreställningarna Avatarvaro, 2011, Human Agency, 2014 och Taktiska meditationer, 2016:

Ni undersöker och utmanar ofta scenrummets publikkontrakt. I era verk byter vi roll från det traditionella åskådarperspektivet till intim interaktion, från publik till deltagare eller en enda stor gemenskap. Varför är detta så centralt i er konst?

Vi har gjort tre föreställningar på Turteatern: Avatarvaro, Human Agency och Taktiska meditationer. De föreslår alla olika publikkontrakt. Avatarvaro är ett hörlursverk, där publiken följer enkla röstinstruktioner. I Human Agency vandrar tolv hörlurar mellan olika personer i publiken – var och en växlar mellan att lyssna och handla eller att betrakta. Upplevelsen av att vara på insidan eller utsidan om ljudvärlden blir central. Taktiska meditationer pågick under tre timmar per kväll, då fick publiken möjlighet att komma och gå som de ville. Inne i verket fick de delta i olika meditationer och improvisationer. 

Det som är gemensamt för dessa verk är att publiken framträder inför sig själva och varandra. Verken drivs inte av starka berättelser eller av skådespelare. Vi tror att en av scenkonstens styrkor ligger i att vi delar rum med varandra och att vi i dessa rum kan producera och undersöka olika typer av gemenskaper och subjektiviteter.

Den deltagande dimensionen kommer av att publiken i sitt görande kan få andra estetiska upplevelser än vad som är möjliga med en traditionell scen-salong-uppdelning. Vi kan iscensätta en spänning i relationen mellan tanke och handling eller fantasi och handling. 

Att placera verken i “intima” rum ger möjlighet till gemenskaper som inte bygger enbart på de identiteter som publiken har med sig in. Det spelar mindre roll vad du heter, om du kan argumentera väl, vad du arbetar med och så vidare. I det konstnärliga arbetet tänker vi ofta på publiken i termer av kroppar, snarare än individuella subjekt. Vi försöker föreslå olika typer av samvaro som inte har någon självklar plats vare sig i det privata, sociala eller politiska livet.

Turteatern har fungerat som en spännande kontext för dessa verk. Dels genom sina scener som är av blackbox-snitt med dunkla väggar och högt i tak, men också för att Turteaterns publik har varit öppen för experimentella tillvägagångssätt. Detta trots att våra lågmälda och ambienta verk estetiskt befunnit sig långt från de karnevaleska, satiriska och mättade föreställningar som teatern ofta förknippas med. Kanske mörker, lekfullhet, kroppslighet och kuslighet i relation till politiskt intresse ändå förbinder vår estetik med Turteaterns.

Den klassiska dramaturgiska modellen har hängt i sedan antiken och kramas fortfarande av såväl teaterscenen som Hollywood. Behöver vi en ny dramaturgi för en ny tid? En postepisk dramaturgi?

Det går att diskutera ifall antikens Aristoteles verkligen är densamme som Hollywoods. Att vi i olika tider har byggt konstens handlingar för att skapa mening innebär också att tiden präglar våra dramaturgier. Dramaturgin för de tre verk som vi visat på Turteatern har funnits där så att publiken ska kunna veta hur de ska handla. Publiken är medskapare till innehållet. För att kunna vara det på ett konstnärligt intressant sätt behöver de guidas med trygg hand. Det välkända i vår dramaturgi bygger dock inte på populärkulturens slipade spänningskurvor, utan på upprättandet av tydliga sociala överenskommelser som snarast liknar vardagens fester, lekar eller spel. Vi har varit inspirerade bland annat av former för magiska seanser, träningspass, datorspel, lek och politisk aktivism.

Våra dramaturgiska ramar har ofta varit icke-hierarkiska i bemärkelsen att de inte söker huvudroller, och icke-linjära i bemärkelsen att flera händelser sker parallellt eller får olika utfall beroende på hur publiken agerar. Den har också ofta byggt på ackumulation av betydelse. Teman från en scen kan återkomma på ett nytt sätt i nästa scen. Någonting som publiken “lärt sig” i första scenen kan få ny betydelse längre in i verket. Men då vår grundpremiss varit att varje scen ska fungera och bli begriplig i sig bör nog vår dramaturgiska modell snarare än en röd tråd beskrivas som ett nätverk av situationer, som publiken själv måste arbeta med att koppla samman. Denna meningsskapande process har stått i förgrunden för oss, den har så att säga varit själva föreställningen. I de verk vi visat på Turteatern har vi velat ge plats för de inre processerna i relation till de sociala processerna.

De tre verk vi visat på Turteatern har alla, i varierande grad, innehållit instruktioner som publiken lyssnar till i hörlurar. Tova Gerge har tidigare skrivit om postepisk dramaturgi i relation till Nyxxx arbete (se “Nyxxx och den postepiska dramaturgin”). Till exempel tänker hon på hur vi använder teknik: “Vad är då det postepiska med att använda teknik och fjärrstyrning för att forma interaktion? Dels kan det ha att göra med hur rollfördelningen mellan styrande teknik och styrd människa kan fördela uppmärksamheten bort från helheten, till fragmentet. När man följer befinner man sig i ett på en gång tolkande och bortvänt nu, ett nu som fokuserar på att vara receptiv för impulser som kommer från en specifik källa. Här tror jag att man också kan göra kopplingar till vår samtida relation till teknik. Mobiltelefonen och internet är fragmentens teknik. Det är flödet, fönstret, den lilla scenen som blinkar till i ett oöverblickbart myller som till sin natur är postepiskt.”

Wagner hade sin vision om Das Gesamtkunstwerk – allkonstverket, Brecht om verfremdung – den distanserade teatern, båda med tydliga politiska agendor. Finns det någon konstnärlig ideologi som ni tycker är speciellt intressant för er eller som ni tycker teaterscenen borde hänge sig mer åt idag?

Låt oss ge några förslag som kanske inte omedelbart är “konstnärliga ideologier” men ändå tankesystem som vi på ett eller annat sätt har haft användning av i vår scenkonst. 

Det första förslaget är fenomenologi, en filosofisk inriktning som sätter den situerade, sinnliga kroppen i centrum för tänkandet. Fenomenologin har hjälpt oss att förstå vad som framträder och vad som sjunker tillbaka i olika situationer – hur uppmärksamhet riktas, känslor väcks, positioner förhandlas, orienteringspunkter upprättas. Här kan teoretiker som Sara Ahmed och Maurice Merleau-Ponty nämnas.

Det andra förslaget har att göra med mediateoretikern Marshall McLuhans tanke “the medium is the message” eller “the medium is the massage” som han också uttryckte det. Applicerat på scenkonsten kan vi tänka att det sätt som vi berättar, de rum, publikpositioner, överenskommelser osv. som vi använder oss av är lika viktiga, eller kanske än viktigare, än vad vi berättar. Frågan blir då inte bara “vad vill ni berätta för publiken?” utan “vad vill ni göra med publiken och hur vill ni göra det?”

Det tredje förslaget är att tänka med kompositören Pauline Oliveros som formulerade konceptet Deep Listening. Vi känner oss konstnärligt besläktade med hennes formulerande av instruktioner som en grupp kan göra tillsammans för att få en estetisk upplevelse. Hennes experimentella former för lyssnande och ljudskapande är ofta enkla att göra och de skiljer inte på lyssnare och åhörare. De kräver inte speciella musikaliska förkunskaper av deltagaren. De förutsätter ett hängivet och inkännande lyssnande till miljön omkring och de ljud som uppstår där såväl som till den egna kroppen. Det där meditativa lyssnandet har varit närvarande i vårt konstnärliga arbete i alla de verk som Nyxxx har visat på Turteatern. I Taktiska meditationer (2016) ville vi skapa ett rum där det inåtriktade och kontemplativa gav upphov till nya politiska strategier. Vi utgick från att det behövs nya sätt att tänka kollektivt, hållbart och långsiktigt i en samtid som premierar uppkoppling, effektivitet och utåtriktning.