SCUM Manifestet på turné

Just nu är SCUM Manifestet på turné – vi har just varit i Finland på Hangö teaterträff och har fått strålande recensioner.

Jelinek i pärlor, Solanas i guld
”Från Parkbergens klippor till det gamla övergivna militärsjukhuset
fick man ta del av fyndiga texter och spännande formspråk. Och
feminismen fick välförtjänt uppmärksamhet under årets upplaga av Hangö
Teaterträff.

Att Ann-Luise Bertell och hennes ensemble bara haft en dag på sig för
Elfriede Jelineks text känns ofattbart när man ser det femton minuter
långa uppspelet i det gamla militärsjukhuset Mau-Mau i Hangö. Linda
Zilliacus i pärlhalsband attackeras av sina medsystrar. Aggressivt
tafsande, ryck och riv. Till sist försöker hon fly genom det franska
fönstret – en ganska hisnande bild då vi befinner oss på några
våningars höjd. Vad är det hon vill undgå? En kletig kvinnlig
könsroll, en påtvingad sexualisering av kroppen, avsaknaden av
kontroll?
Texten som skådespelarna så väl hanterar angriper patriarkala
strukturerna som skapar religion, kultur, krig och idrott. Jelinek
hånar mansrollen: kukar som hoppar som laxar, jägare som är som gudar
– ”det vill säga, de har en särskilt hög uppfattning om sig själva”.
Skådespelarna juckar och gnider sig mot väggen – humorn är ständigt
närvarande i Bertells smarta vision.
Överlag är Jelinekprojektet ett roligt sätt att närma sig den
österrikiska dramatikern som nästan aldrig sätts upp i Finland. Svår
är hon nog i bemärkelsen att hon inte låter sig fångas, kategoriseras,
stängas in i en tolkning. Det som balanserar medvetandeflödet är de
konkreta bilderna som blir bojar att klamra sig fast vid. I pjäsen
Babel är en sådan boj genus och sexualitet. Överallt flyter könsdelar,
men regissörerna Mitja Sirén och Martin Bahne griper överraskande nog
inte tag i dem utan distanserar sig i stället från texten. Bahne
bygger upp en filmisk sekvens i sjukhusets källarrum: två dammiga
figurer som tafatt närmar sig varandra till musikens stämningsfulla
slingor. Det ser ut som en skapelsehistoria, hövisk, med få
antydningar till sex och våld.
Sirén tar steget vidare och paketerar in Jelinek, gömmer henne bakom
ett tunt plastskynke där Susanna Ringbom läser upp texterna. Hon
nonchaleras också av de två skådespelarna som spelar kubb utanför.
Cris af Enehielms humoristiska vision kommer kanske närmast Babels
tema, trots att ytterst lite av texten används. Som översättaren
Jukka-Pekka Pajunen konstaterade i diskussionen som följde handlar
Babel om krig, närmare bestämt om Irakkriget. Förutom att af Enehielms
ensemble förstör och river ner, ekar skottliknande knallar från rummet
bredvid. Och nu blir de yviga bilderna förkroppsligade: en dansande
snopp klädd i sovsäck och en karikerad vagina ritad på Harriet
Abrahamssons trosor.
Öppenheten, inbjudningarna till tolkning gör Jelinek lik Valerie
Solanas som skrivit om minst lika brännbara teman. En otroligt alert,
charmig och rolig Andrea Edwards möter oss på scenen och levererar
Scum-manifestet övertygande och med en sällan skådad känsla för
nyanser. Det är humor men samtidigt blodigt allvar. Det känner jag
starkt av där jag sitter på ”kvinnosidan” och tilltalas som en del av
ett kollektiv. Det slår mig att det sällan händer. Orättvisorna göms
oftast undan, slätas över med ett ”visst är vi jämställda”-snack.
Den feministiska pamfletten är som gjord för att uppföras på scen av
Edwards i guldoverall. Scum är retoriskt och stilistiskt slipad och
dessutom en väldigt rolig text – raljerande, överdriven och fyndig.
Våldet då? Javisst, Solanas är rå men våldet kan ses som tillspetsade
metaforer. Och lyssna till henne! ”En kvinna vet instinktivt att det
enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är
kärlek.”
Sjukvården som skämt
Döda vinkeln är resultatet av en två veckor lång skrivarkurs på Labbet
och en ungefär lika lång repetitionsperiod. I revyn av Elvira
Törnqvist, Jessica Edén, Katarina von Numers-Ekman, Ellinor
Silius-Ahonen och Anna Simberg greppas social- och hälsovårdspolitik
med humor. Smart val av ämne – alla engageras ju av välfärdsfrågor.
Underfundiga replikskiften och groteska tankar som yttras högt kammar
hem publikens skratt. Skådeplatsen är sjukhuset där ett gäng udda
figurer – en överpresterande soldatgosse, tonåringar som vill vara
medelålders, kraxande tanter – samlas i ett Robert Altman-aktigt
collage. Christoffer Strandberg visar upp en riktig komisk talang. Han
gör kul fysisk teater och har en uppsättning klockrena miner: de
uppspärrade vettskrämda ögonen när han försöker hantera ett pinsamt
tal genom att ta till luddiga populistiska uttryck. Joanna Wingren och
Sonja Ahlfors är i sin tur rosslande tanter som kämpar med vårdhemmets
ovärdiga tillvaro, morrar, jagar Barack Obama ur sängen och visar
rumpan åt skurkar. Dennis Hansson introducerar i sin tur en ljuvlig
smörsångare och pockar på medkänsla som den osynliga städaren.
Feelgoodteater – i positiv bemärkelse – kunde man kalla den italienska
Scarlettine Teatros In-Boscati, speciellt mötet med den skrytande
spottande professorn Rosario la Ciura (Joseph Scicluna) på Casinos
veranda och den stojiga sicilianska familjen som äter pasta à la Norma
på Parkbergens klippor. Men framför allt hänförs man av de vackra
bilderna. Föreställningen känns nästan mer som film än teater, kanske
för att teaterupplevelser är så bundna till statiska scenografier. I
In-Boscati lever bilderna hela tiden och naturen gör spontana intrång.
Dimman som lagt sig över viken samarbetar så vackert med mannens och
sirenens kärlekshistoria.
Ett omnämnande förtjänar också Anders Ahnfelt-Rönne för sin fina
tolkning av Babettes gästabud där Karen Blixens text tycks födas här
och nu. Nästan utan att spela levererar han historien om de norska
systrarna vars torftiga lutherska vardag vänds upp och ner när den
karismatiska Babette gör entré i deras kök och liv”.

Föreningen Lusts Projekt Jelinek 8.6, Turteaterns och Counterforce
Productions Scum-manifest 9.6, Labbets Döda vinkeln 7.6, Scarlettine.

Tim Johansson, Hbl
Teatros In-Boscati 9.6, Anders Ahnfelt-Rönnes Babettes gästabud 8.6.

Premiär på torsdag 14.6 kl.20.00

Politiska snuskbarn och deras djur – en kabaré

En blandning av högt och lågt, fint och fult, sublimt och vulgärt, snuskigt och ordnat, politiskt och opolitiskt, dumt och klokt, argt och glatt. Kort sagt en förhoppning, en lindring av den sjukdom som är vår tid. Ett stolpiller emot likgiltigheten eller ett resultat av den. Ett övertramp, ett under bältes slag, en provokation, en smekning, en kyss, ett missfall, en tröst, en längtan, en spottloska, ett självtillfogat skärsår, en kittling, ett piskrapp, ett stön. Vi är barn av vår tid, snuskiga elaka små barn och vi ”leker” djur! Välkomna att titta på eller gå.

Välkommen att dränka din politiska cynism eller din längtan efter djur i vår snuskiga bar medan vi underhåller dig.

Premiär 14.6 kl.20

Speldatum 16.6, 17.6, 20.6, 21.6, 27.6, 28.6, 29.6, 30.6

Vi ses på Turteatern!

Köp din biljett här!

Månskenskorkestern och Mirella Hautala

Det här är den dystra och drömska romantikens husband! Månskensorkestern spelar finsk tango, en genre där kärleken ALLTID är av den olyckliga sorten. Men sjunger man om brustna hjärtan och drömmar ska man ju göra det med stil.

Månskensorkestern har varit med och gjort finsk tango aktuell i Sverige, genom konserter och danskvällar runt om i hela landet och även i Finland. Orkestern är värd för klubben Tangopalatsi på Södra Teatern i Stockholm och har även medverkat i flera dokumentärer och kulturprogram både på SVT och YLE. Aktuella i en ny film av Mika Ronkainen med premiär någon gång under hösten 2012.

Medverkande: Gästsångare; Mirella Hautala, fiol; Viktor Littmarck, dragspel; Amanda Fritzén, trombon; Viktor Brobacke, kontrabas;  Oscar Nygren, gitarr; Daniel Rossetti, trummor; John Hugardt.

5 maj kl: 21:00
FRI ENTRÉ  

Urpremiär på Lettiskt/finskt gästspel – Legionärerna

Den 2 maj har vi premiär på vårt sista gästspel under FINIMINI festivalen.

Legionärerna/Legionelloosin

En diskussion mellan två unga människor avslöjar något som pyr under ytan – sårade känslor kring tidigare brott och svikna förtroenden. Frågan kvarstår dock: vem lurade vem, och varför? Föreställningens författare söker efter balansen i det tidlösa dilemmat mellan individuell frihet och ett fritt samhälle.

Produktionen tar avstamp i P. O. Enquists berättelse om de baltiska flyktingarna som överlämnades av Sverige till Sovjetunionen åren 1945-46. Med denna berättelse undersöker föreställningen de individuella och samhälleliga dilemman som uppstod i och med detta beslut, och ställer dessa mot dagens situation i Europa – där många länder åtnjuter frihet och demokrati, medan det också finns länder som Vitryssland, Ryssland och Italien där yttrandefriheten fortfarande är kraftigt begränsad och korrumperad.

Regi: Valters Sīlis
Medverkande: Karl Alm och Kārlis Krūmiņš

Språk: Svenska, finska, lettiska och engelska
Publik: Unga och vuxna
Längd: 2h
Legionärerna är ett trippelt gästspelssamarbete emellan Gertrudes ielas Teatris i Riga, Koko Teatteri i Helsingfors och Turteatern i Stockholm.
Efter föreställningen den 2 maj bjuder vi till ett samtal med regissören Valters Sīlis och de medverkande i pjäsen. Samtalet leds av dramaturgen Juris Rozītis och arrangeras i samarbete med Letternas Riksförbund i Sverige.

2 och 3 maj kl: 20:30 – 22:30. Köp biljett här!

Klubb Kaurismäki och Quo Vadis – livemusik fredag och lördag

I kväll är det dags för ännu ett gästspel att inta festivalen! Följ med in i jurtan – det nomadtält som byggts upp på vår stora scen och upplev Objects and Emotions av Quo Vadis. På lördag kl: 17:00 och 19:00 samt söndag kl: 15:00 och 17:00. Som uppvärmning lirar Quo Vadis Poetry Band i foajén ikväll fredag – i sällskap med karelska piroger och iskall Lapin Kulta.Lördagens föreställningar följs av filmvisning av regissören Aki Kaurismäki och livespelning med Periferia på Klubb Kaurismäki. För de som missade Objects and Emotions eller ännu inte fått nog kör vi föreställningen även på söndag kl: 15:00 och 17:00. Fullt ös hela helgen! Ta med ert bästa humör och fira Finland med oss! Klubb Kaurismäki C/O Turteatern (Mokoma) Klubb Kaurismäki C/O Turteatern. I samband med teaterfesivalen Finimini intar Mokoma festivalbaren och bjuder på en helkväll i regissören Aki Kaurismäkis anda. Tillsammans reser vi till ett fiktivt Finland där tiden stannat, kaffet är svart och tonerna går i moll. Kvällen börjar med ett urval av Kaurismäkis kortfilmer innan damerna i Periferia stämmer sina gitarrer för att leverera äkta finsk taggtråd i Shadows och the Sounds anda. 28 april kl: 21:00 – 22:30 FRI ENTRÉ

Bild Jurtan och Poetry band, bredvid varandra Quo Vadis Poetry Band Quo Vadis sekoittaa tyylejä häikäilemättömästi ja osoittaa aina suurta uteliaisuutta ihmiseen ja hänen tapoihinsa toimia. Runous, musiikki, vakavuus ja huumori sekoittuvat leikillisesti verisen huvittavalla vakavuudella – usein yhdistäen eri kieliä samanaikaisesti. Quo Vadis on vuonna 1985 perustettu punk-henkinen teatteriklaani joka on kehittynyt eräänlaiseksi ammattilaisten teatterilaboratorioksi. Ryhmä oli pitkään ilman vakinaista esiintymistilaa ja nomadinen ajattelu ja rakenteiden keveys ovat olleet toiminnan ytimessä. Quo Vadis on harjoitellut Lapin erämaissa, Pyreneiden vuoristossa kiipeillen ja Suomen vesistöissä meloen. Vuonna 2007 valmistunut jurtta mahdollisti kuitenkin säännöllisen ja ympärivuotisen esitystoiminnan.  27. huhtikuuta klo: 19:00 – 21:00 VAPAA PÄÄSY Objects & Emotions Objects & Emotions består av ordlösa dikter, korta dramatiska ögonblick som bildar en kedja av berättelser. Föreställningen håller ett snabbt, karnevaliskt tempo, och växlar mellan poesi och explosiva skratt. Föreställningens utgångspunkt är föremålens och emotionernas inbördes växelverkan. Objekt som förmedlare av känslor och händelser: En borr och bruket av den blir till en bild av ett parförhållande, placerandet av en tandborste i en mugg växer till en erotisk skildring av ett svek. Ett föremål i en låda är en skatt, ett skamligt bevismaterial, ett ämne för fasa eller glädje. Frusna händer värms i den unga kärlekens lågor, de knoppande brösten besudlas under lustfyllda blickar. De ordlösa dikterna ger åskådaren lov att ge sig hän åt skeendet, utan något behov av definitioner. Originellt, ett sällsamt skratt genom tårarna. Objects & Emotions har ingått i Quo Vadis program sedan år 2000, och har rest jorden runt, med alltid lika hängivet bemötande. Regi: Otso Kautto Skådespelare: Quo Vadis Språk: Finska Publik: Vuxna Längd: 1h Föreställningen framförs i en jurta 28 april kl: 17:00 – 18:00, 19:00 – 20:00 29 april kl: 15:00 – 16:00, 17:00 – 18:00 Köp biljetter här! Om Quo Vadis Quo Vadis blandar genrer respektlöst och alltid med stor nyfikenhet på människan och hennes system. Poesi, musik, allvar och humor blandas i en lekfull kombination på blodigt underhållande allvar – ofta på flera språk parallellt. Quo Vadis är en punkig teaterklan som grundades 1985 och har utvecklats till ett teaterlaboratorium med erkända proffs. Gruppen saknade länge en fast föreställningsplats, och det nomadiska tänkandet har präglat arbetet. Quo Vadis har repeterat i Lapplands vildmarker, på Pyrenéernas bergssluttningar, och paddlande i de finländska vattendragen. År 2007 färdigställdes gruppens jurta där en regelbunden året runt-verksamhet blev möjlig. Objects & Emotions Objects & Emotions koostuu sanattomista runoista joissa lyhyet dramaattiset hetket muodostavat tarinaketjun. Esityksellä on nopea karnevalistinen tempo, joka vaihtelee runouden ja räjähtävän naurun välillä. Esityksen lähtökohtana on esineiden ja tunteiden sisäinen vuorovaikutus. Esineet toimivat tunteiden ja tapahtumien välittäjänä: pora ja sen käyttäminen kuvastavat parisuhdetta ja hammasharjan sijoittaminen mukiin kehittyy eroottiseksi kuvaukseksi petoksesta. Esine laatikossa on aarre, häpeällinen todiste, aihe kauhuun tai iloon. Kylmät kädet lämpenevät nuoren rakkauden liekeissä ja nupullaan olevat rinnat tahrautuvat himokkaiden katseiden alla. Sanattomat runot antavat katsojalle luvan antautua tapahtumille ilman määrittelemisen tarvetta. Omaperäistä, ihmeellistä naurua kyyneleiden läpi. Objects & Emotions on ollut osa Quo Vadiksen ohjelmistoa vuodesta 2000 alkaen ja kiertänyt maailmaa ja saanut aina yhtä innostuneen vastaanoton. Ohjaus: Otso Kautto Näyttelijät: Quo Vadis Kohderyhmä: Aikuiset Kesto: 1 h Esitys esitetään jurtassa  28. huhtikuuta klo: 17:00 – 18:00, 19:00 – 20:00 29. huhtikuuta klo: 15:00 – 16:00, 17:00 – 18:00  Osta liput täältä! Tietoa Quo Vadiksesta Quo Vadis sekoittaa tyylejä häikäilemättömästi ja osoittaa aina suurta uteliaisuutta ihmiseen ja hänen tapoihinsa toimia. Runous, musiikki, vakavuus ja huumori sekoittuvat leikillisesti verisen huvittavalla vakavuudella – usein yhdistäen eri kieliä samanaikaisesti. Quo Vadis on vuonna 1985 perustettu punk-henkinen teatteriklaani joka on kehittynyt eräänlaiseksi ammattilaisten teatterilaboratorioksi. Ryhmä oli pitkään ilman vakinaista esiintymistilaa ja nomadinen ajattelu ja rakenteiden keveys ovat olleet toiminnan ytimessä. Quo Vadis on harjoitellut Lapin erämaissa, Pyreneiden vuoristossa kiipeillen ja Suomen vesistöissä meloen. Vuonna 2007 valmistunut jurtta mahdollisti kuitenkin säännöllisen ja ympärivuotisen esitystoiminnan.

Konsert i kväll Hans Appelqvist och Tråd

I kväll torsdag den 5 april har vi konsert med Hans Appelqvist och Tråd kl. 18.00 – 23.00.

Biljett 100 kr. köpes i foajéen eller här!

Hans Appelqvist
Hans Appelqvists nya efterlängtade projekt inbegriper albumet Sjunga slutet nu och en film med samma titel. Verket är en skildring av ångesten inför döden, nedtystandet av och det slutgiltiga mötet med den. Filmen och skivan har en sagans atmosfär som både känns säregen och självklar. En värld där talande svävande klot har en lika naturlig plats i tillvaron som människan. I verket får vi möta Theodora, en äldre kvinna som bor i ett ensligt hus vid en sjö någonstans i Sverige. Vi möter också hennes två vänner: den sexårige pojken Vissen och det svävande klotet Sot, som ofta rör sig kring Theodoras hus eller ligger och vilar i mjölhögen som ligger förberedd åt honom i hennes kök.

Albumet Sjunga slutet nu är musik sprungen ur samma värld som filmen. Bitar av filmens musikaliska partier, dialog och ljudkulisser inkluderas som frön i en musikalisk helhet som expanderar och fördjupar skivans stämningar. Strukturen är komplex – trådar vävs ihop och tas upp på ett sätt som liknar drömmens fria icke-linjära berättande.

Tråd
Tråd är Niklas Swanberg musik och videoprojekt. Just nu jobbar Niklas med ett större projekt tillsammans med en doktorand i neurovetenskap, där han gör musik till doktorandens mikroskopfilmade videos av neuroner som utsätts för laser, och en ryggrad utan huvud som skickar elektriska impulser till följd av tillförda kemiska substanser.

På Scen
19:30 Tråd
21:00 Hans Appelqvist

En liten reflektion kring kvinnans roll på scen

Förra söndagen hade vi premiär på Frankenstein på Turteatern. Pjäsen bygger på den klassiska romanen av Mary Shelley med samma namn, men är helt nyskriven av Helena Granström. De tre rollerna Upptäcktsresanden, Frankenstein och Monstret spelas av kvinnor, men pjäsen och föreställningen bearbetar tydligt temat ur ett allmänmänskligt perspektiv och lyfter inte fram någon speciell kvinnoproblematik.

Detta verkar inte vara helt lätt att smälta. Är det enbart kvinnor på scen så måste det ju nästan handla om hur det är att vara just kvinna, inte människa. Eller om någon form av relationsproblematik: mor/dotter-,  systrar-, vänner-  etc.

Lars Ring vill i sin recension i SvD gärna poängtera att de tre rollerna spelas av kvinnor och att det finns ett uppslag för en genusdebatt:

Det faktum att Frankenstein spelas av enbart kvinnor kan få åskådaren att tro att här ska gruppen ännu en gång diskutera kön. Särskilt som monstret självt spelas av en kvinna, Karin Bengtsson.

Men han konstaterar snart att detta inte är uppsåtet:

Så blir det nu inte riktigt. Visst går tankarna till såväl Kaspar Hauser som Eliza Doolittles förvandling – monstret genomgår ju en civiliseringsprocess – men Helena Granström, som dramatiserat texten, stannar ändå kvar vid skildringen av det mänskliga som mekanism och Shelleys diskussion om själ och känslor.

Precis. Jag ville göra en föreställning om att vara människa och där tre karaktärer gestaltar detta på scen. Det intressanta är hur man fokuserar på det faktum att det är tre kvinnor på scen, och att man då automatiskt läser in vissa saker enbart på grund av att de är just kvinnor och inte utifrån föreställningen:

Hon (Monstret) ser ut som en våldtagen flicka: trasiga strumpbyxor, smutsig klänning. Det droppar blod ut hennes mun.

Varför är hon just våldtagen, varför inte bara misshandlad eller kastad nerför ett stup? Monstret har på sig en smutsig, söndertrasad klänning, pumps varav ena klacken är trasig, trasiga nylonstrumpbyxor. Ett stort sår i huvudet. Det är alltså hennes kläder som vittnar om att hon har blivit våldtagen. Det känns ju faktiskt lite sunkigt. För onekligen tankarna till ”skylla sig själv”-retoriken när en kvinna med kort-kort kjol blivit våldtagen. Vad hade hon behövt ha på sig för kläder för att inte associera till sexualiserat våld utan till någonting annat (typ ihjälslagen, olycka eller annat)? Vad hade man gjort för tolkning om Monstret spelades av en man med låt säga en söndertrasad sommarkostym och med bara en sko på fötterna? Vad säger det här om vad en kvinna förväntas vara?

Vidare i Lars Rings recension kan han – trots att han redan konstaterat att det enbart är kvinnor på scen – inte riktigt släppa det faktum att det bara är kvinnor på scen, utan upprepar igen i recensionen:

Också Frankenstein spelas av en kvinna, Andrea Edwards, liksom polarforskaren Walton, Helena Sandström

Och fortsätter senare i recensionen:

Frankenstein och hennes monster är möjligen en skildring av en mor/dotter-relation

Visst handlar tematiken om att skapa liv, men när Frankenstein i en tyst scen böjer sig ner för att försöka kyssa Monstret känns det väl inte så där jätte mor-dotter-relations artat? Handlar inte detta mer om de klassiska roller som kvinnan förväntas spela på en scen?

Även Maria Edström på Kulturnytt är inne på våldtäktstemat:

Och monstret, en kvinna i röd klänning, pumps med en avbruten klack – ett lik efter en kvinna som en sen natt våldtagits, mördats och slängts i en dypöl?

Naturligtvis handlar inte det här om just dessa två teaterrecensenter som råkar göra de här tolkningarna, jag är inte ute efter att peka ut några brister i deras recensioner utan vill belysa hur de, precis som många andra, genomsyras av FÖRDOMAR om kvinnor och de roller kvinnor förväntas spela. Dessa FÖRDOMAR begränsar oss själva och varandra. Precis på samma sätt som när en skådespelare med brun hud och brytning alltid förväntas representera svårigheterna med att vara invandrare, istället för att berätta om hur det är att vara människa, på samma villkor som en vit utan brytning. Eller, i det här fallet, en man.

Carina Ehrenholm, regissör Frankenstein

Turteatern vann största priset från Nöjesguiden

NÖJESFÖRBÄTTRARE

Juryns motivering lyder:

Roligt och störigt, intressant och respektlöst, kärleksfullt och under året ofta fullbokat. Kultur – och nöjeslivet – eller varför inte bara livet? – förbättras ständigt av en av stans bästa friagrupper.

Vinnaren är….. Turteatern

Nils Poletti och Erik Holmström tog emot priset i lördags kväll den 25 feb.
Vinnare: Turteatern

Nominerade: Ida Therén & Damon Rasti, Slakthuset

Nu räcker det, Teater Halland!

Mina grannars son har en ovanligt lång näsa. Han är 12 år. En varm och snäll pojke som aldrig ens skulle göra en fluga förnär. På grund av sin långa näsa har han hela sitt liv varit utsatt för glåpord och mobbing. Föreställ dig själv: du är 12 år, vart du än går så tittar folk på dig som om du inte var normal, när du pratar med andra så ser de bara på din näsa, du hör folk skratta bakom din rygg, i skolan är det aldrig någon som frågar chans på dig, du får inga vänner, du blir ensam. Bara på grund av din näsa.

Häromdagen skulle sonens klass gå på teater på Teater Halland. Han såg med spänd förväntan fram emot besöket. Äntligen skulle han få drömma sig bort till en annan värld, han skulle få glömma sig själv och sin långa näsa för en stund och bara leva sig in i pjäsen. Vad spännande! Så roligt!…Och tro mig, han hade inga problem med att leva sig in. Efteråt satt han ensam på en toalett och grät i timmar. Han var djupt kränkt. Pjäsen hade handlat om en levande docka vars näsa, varje gång han ljög, växte ut och blev jättelång.

Inte nog med att mina grannars son för sin näsa, varje dag blir retad, hånad och utestängd. Nej, dessutom ska en teater som finansieras av våra gemensamma skattepengar trycka ner i hans hals att har man lång näsa så ljuger man! Jag vet inte vad Teater Halland har för ”konstnärliga” skäl att sätta upp föreställningen Pinocchio, men någonstans går faktiskt gränsen för vad som är okej. Även för teatrar! Jag tänker på mina grannars son och på alla andra barn med långa näsor som ska tvingas genomlida den här föreställningen. Det gör ont i mig och det borde göra ont i alla som har förmåga till empati. Jag vet att vi är många som har det. Därför uppmanar jag alla som förstår allvaret i Teater Hallands övertramp att demonstrera för att stoppa föreställningen. Förbjud Pinocchio. Våra unga pojkar och flickor med långa näsor ska inte behöva ta mer skit! Nu räcker det!

/Erik Holmström, regissör för SCUM-manifestet

TACK!

Jag vill tacka:
för allt stöd, all uppmuntran, solidaritet och hjälp vi har fått i och med SCUM-karusellen. Tack alla som hittills ställt upp och bevakar teatern under föreställningen, utan de människorna hade vi känt oss tvungna att ställa in flera föreställningar. Vi spelar inte utan att veta att vi och vår publik är helt säkra. Tack till alla de som hör av sig till teatern för att visa sitt stöd, jag kan berätta att ni är många fler än våra motståndare! Tack också till debattörer, krönikörer, journalister, aktivister mm som inser att allt det här handlar om något större än en uppsättningen av SCUM-manifestet av Turteatern och Counterforce Produktion/CP; att det här är en del av ett pågående motstånd mot feminism, mot yttrandefrihet, mot skattefinansierad konst och kultur, mot att unga människor som går gymnasiet har rätt till konstnärliga upplevelser som inte är tillrättalagda, som inte är pedagogiska, som inte bekräftar rådande normer.

Tack!

Till våra kritiker vill jag säga:
det är en tragedi att ni inte kan eller vill se den befrielse av MÄNNISKAN som feminism kan innebära. När ni pratar om att det är mannen som är förtryckt i vårt samhälle, så vill jag bara säga: JA! Männen är också förtryckta av manssamhället! I min drömvärld så hade vi stått sida vid sida och kämpat mot det som verkligen förtrycker och begränsar människan, vi hade övervunnit vår känsla av maktlöshet, vår känsla av att inte tillhöra någonting, vi hade riktat vår energi åt att återta makten över våra liv, över våra sociala förhållanden, våra städer, våra arbetsplatser, över våra kroppar och vi hade hävdat rätten att vara hela människor (eller snarare: slippa vara någon överhuvud taget) som är beroende av varandra och interagerar känslomässigt och praktiskt för att skapa en rolig och meningsfull värld!

”En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.”
– Valerie Solanas, SCUM manifestet

/Erik Holmström, regissör SCUM-manifestet