Turteatern

INTERVJU: Peter Shildt

Under vilka år var du verksam på Turteatern? 
1970-1975 

Hur uppstod teatern och varför? 
En grupp skådespelare och en regissör på Stockholms Stadsteater ville bryta sig loss från institutionsteaterns ofrihet och bilda en kollektivt ledd fri teatergrupp. De var Leif Forstenberg, Thor Hartman, Gösta Ekman, Christer Boustedt och Sten Lonnert. Gruppen utökades med Lena Dahlman, Sonja Lund och Malle Jöever. Och något senare även med mig. 

(Regissören Sten Lonnert kom aldrig att sätta upp nåt på teatern. Även Torsten Wahlund stod med bland de som startade teatern – men inte heller han kom att arbeta där.) 

I Gamla Stan låg Marsysasteatern på Österlånggatan 13. Marsyasteatern var en liten avant garde-scen, inrymd i ett källarvalv och med verksamhet mellan 1953 – 1970. När den lades ner flyttade TUR-teatern in. 

Den nystartade teatern fick bidrag från kommun, landsting och staten. Motprestationen var att spela hidösa 250 föreställningar om året – 100 på teatern och 150 runt om i landet!  

Likalönsprincip rådde – 2000:-/månaden. (Avtalsenlig minimilön på den tiden var 2500:-) 

Hur kommer det sig att du gick med? 
TUR-teatern flyttade in på Österlånggatan våren 1970. Första premiär var planerad till hösten; Sara Lidmans pjäs MARTA MARTA i regi av Gösta Ekman. På sommaren kom man på att man behövde nån som kunde ta hand om ljus och ljud till MARTA MARTA, och som också kunde stå på scen. Jag var 19 år och på den tiden tillsammans med en f.d. svägerska till Gösta Ekman. Gösta hade jag dessutom spelat tillsammans med på Intima Teatern i Stockholm 7 år tidigare. 1970 var jag sedan ett par år tillbaka yrkesverksam skådespelare, med åtskilliga år som barnskådespelare i bagaget. Oförväget tackade jag ja till erbjudandet och kom att bli kvar i 5 år. Stått på scen hade jag gjort tidigare. Men scenteknik, ljud och ljus var nåt som jag inte hade den blekaste aning om. Men med hjälp av Learning-By-Doing-principen och dygnet runt-arbete blev det premiär! Efter den skrevs en musikteaterpjäs för barn – TURE – i vilken jag medverkade på scen för första gången på TUR-teatern. 

Varför slutade du? 
Jag jobbade som sagt på TUR-teatern under de första 5 åren. Det var oerhört intensiva år med massor av föreställningar, massor av turnerande – från Kalix till Lund och allt där emellan. Alla gjorde allt, förutom att spela. Jag spelade allt från blind pensionär, till fackföreningspamp till statsminister med mera – min sista roll var som Sganarelle i Molieres LÄKARE MOT SIN VILJA. Samtidigt lockades jag av att regissera film. När jag 1975 fick möjlighet att göra min första TV-serie ”Dagar med Knubbe” var det dags för mig att gå vidare. 

Teatern var då uppdelad i 2 autonoma grupper; TUR-teatern Stockholm (som 1977 flyttade till Reflexen i Kärrtorp) och TUR-teatern Värmland (som så småningom upplöstes). Vårt beting om 250 föreställningar om året, varav 150 på turné innebar ett spännande men också ett mycket tröttsamt resande. (Men att få uppleva ett proppfullt Folket Hus uppe i den glesbefolkade fjällvärlden är värt resan!)  

Ett av de län vi kommit att spela mycket i var Värmland. Vi hade etablerat goda kontakter med lokala arrangörer – och med landstinget. Vi beslöt då att koncentrera allt turnerande till bara Värmland. Vi köpte ett stort hus i Östanås, strax norr om Molkom. Vi pendlade mellan Östanås och Stockholm året runt. Ur detta föddes en önskan hos en del av gruppmedlemmarna att slippa pendlandet och istället bosätta sig permanent och bli en slags regionteater i Värmland. Så bildades de två ”filialerna” av TUR-teatern. 

Hur gick rekryteringen av medlemmar till? Vilka fick vara med? 
På sjuttiotalet var de flesta scenskolestudenters högsta önskan att få jobb i en fri grupp efter utbildningen. Institutionsteatrarna stod inte högt i kurs. TUR-teatern fick, precis som de andra verksamma frigrupperna i den här perioden (Fria Proteatern, Oktober, Skånska Teatern, Fria Teatern, Nationalteatern, Mittiprickteatern – jag har säkert glömt flera) många jobbansökningar från nyutexaminerade skådespelare. Därifrån rekryterades Karin Lingtorp, Börge Jansson, Görel Schönbäck. Christer Boustedt – en av teaterns skådespelare, men kanske framför allt jazzsaxofonist – drog dit sina spelkompisar Lasse Werner, Janne Carlsson och Gösta Wälivaara. De medverkade i några av teaterns föreställningar, Gösta Wälivaara även som skådespelare. Leif Nilsson kom från Västernorrlands regionsteater i Härnösand. De hade haft stora framgångar med en rad kollektivt skrivna pjäser, bland annat den smått kultförklarade pjäsen MENINGEN MED FÖRENINGEN ELLER JU SNABBARE BESLUT DESTO TIDIGARE KAFFE och barnpjäsen NÄR JAG VISADE MINA MUSKLER DÅ BLEV BERTIL RÄDD. Båda pjäserna spelades också på TUR-teatern. Gustav Kling hade ett förflutet i Gorillateatern i Lund (varur sen Nationalteatern bildades). Andra skådespelare som var med under åren (och som jag inte minns var de tidigare arbetat) var Anders Granell, Rolf Larson, Ann Falk, Peter Edding, Anna Sällström, Paula Brandt, Bernt Ström, Marianne Nordwall. 

Hur skulle du beskriva Turteatern under de åren du var verksam? 
TUR-teatern sprang ur en önskan att vara en i ordets alla betydelser fri och radikal teater. Priset var en lön som knappt gick att leva på. Och en arbetsinsats som gick långt utöver alla icke-existerande kollektivavtal. 

Under teaterns första år gjorde alla allt – från att stå på scen till att skura toaletterna, köra turnébuss, byta och riva dekor, köra ljus och ljud, sköta biljetthantering, ekonomi och marknadsföring. När teatern växte anställdes (1973?) en producent – Kerstin Eriksson. 

Vi var som alla andra fria grupper på den tiden en teater med klart vänsterpolitisk inriktning – en Teater Utan Reaktionärer. Vår egen ”nisch” var kritik från vänster av det då statsbärande Socialdemokratiska partiet och dess förlängda arm – LO. Vi spelade pjäser av Sara Lidman, Birger Norman, P.C. Jersild – och framför allt Björn Runeborg. Björn Runeborg kom att bli teaterns husförfattare med pjäser som RASANDE RUNE, NÄSAN I VÄDRET, TVÅ FLUGOR I EN SMÄLL och PLASTKOPPSKUPPEN. Han lyckades att på ett både humoristiskt och intelligent sätt sätta fingrarna på  ”Sossarnas svek av sina forna ideal och anpassning till marknadskrafterna” långt före dagens debatter i samma ämne.  I ett programblad skriver TUR-teatern: Vår målsättning är att göra teater för dem som av olika anledningar står utanför eller känner sig främmande inför den kulturpolitik som bedrivs av institutionsteatrarna.”

Vi inspireras av: Linn Hilda Lamberg

För att vår 50 års antologi inte ska bli allt för reaktionär kommer vi lyfta fram andra scenkonstnärer och ge plats åt andras röster. Här får du möta Linn Hilda Lamberg, konstnärlig ledare för kompaniet Poste Restante i ett samtal med Therese Jonasson, kommunikationsansvarig på Turteatern, om verkliga konstruktioner, konst som förändring och den sårbara regissören. 

Linn Hilda Lamberg är regissör och scenograf. Linn Hilda har drivit Poste Restante sedan kompaniet grundades 2007 (tillsammans med Stefan Åkesson 2007-2015 och Erik Berg 2010-2015), kompaniets allomslutande arbete har kunnat ses på bland annat Santiago a Mil, Baltic Circle och Salzburger Festspiele. 2020 går Poste Restante tillsammans med Osynliga Teatern och bildar kompaniet O. Utöver sitt arbete med O doktorerar hon i regi vid institutionen för scenkonst på Stockholms Konstnärliga Högskola.

Linn Hilda arbetar plats- och situationsspecifikt och tar sina besökare till oväntade platser såsom anonyma bakgator och svåråtkomliga ambassadvillor. Verken behandlar svårlösta personliga dilemman, inre konflikter och skamfyllda begär och ger besökarna möjlighet att tänka komplicerade tankar och ta sina egna känslor på allvar. 2018 spelade Poste Restante verket Desperado i samarbete med Turteatern, bland Poste Restantes tidigare verken kan nämnas Kamratföreningen Leviathan, Closing Time, The Dinner Club och Njutningens ekonomi.

Citat ur samtalet:

”För att en underordnad grupp ska orka genomdriva ett arbete för att få bättre rättigheter så måste den kunna föreställa sig en annan framtid. Kultur och estetik är avgörande för det.”

”Den konst som vill berätta för mig vad det är att vara människa, berättar kanske inte vad det är att vara människa utan vad det är att vara en vit heterosexuell man. Många av mina känslor är svåra att förstå genom den kanon.”

”För att inte göra konst som riskerar att bli uppfostrande vill jag formulera politiska dilemman som är tillräckligt komplicerade för att jag inte ska kunna erbjuda några lösningar.”

”Oavsett hur välvilligt ens värdskap är så måste en förhålla sig till att teaterbesöket i sig är superbrutalt. Om man i en sån situation vill ge utrymme för ett självständigare kritiskt tänkande måste man aktivt bereda plats för det, för annars är det så jävla svårt.”

”Jag hade två produktioner med Mobile Art production (MAP) när dom fortfarande fanns. Jag blev så drabbad av att dom inte hade någon produktionsmodell. De började i att försöka förstå vad just detta verk hade för produktionsbehov och så byggde man produktionen kring de behoven. Det var helt fantastiskt. Det var först då jag förstod hur styrande teaterproduktionens format är för vilken konst som det går att göra. Sen finns det ju vissa hus som är flexigare, jag tycker att TUR är ganska flexiga till exempel.”

”Institutionernas konstnärliga ledning är rent estetiskt sett jättesugna på massa utmanande format, men det finns inget utrymme i produktionsmaskinen för att göra den typen av konst.”

”Institutionssveriges adaptering av den postdramatiska estetiken är ett tydligt exempel på det. Man ville att det skulle se ut som postdramatisk, kritisk scenkonst, men man ville inte förändra nåt kring produktionsvillkoren eller teaterns roll. I många andra länder har man en annan relation till scenkonsten som på olika smärtsamma eller härliga sätt förändras på ett oåterkalleligt sätt och inte bara går igenom olika trender i form av estetik.”

”Det blir generellt sett mycket mer intressant konst när någon ges utrymme att bli extremt specifik. Vem ges då utrymme att få vara så specifik och vem får teaterns förtroende att nyttja alla verktyg? Det tycker jag är ett mer intressant sätt att angripa maktproblematiken. Här har vi ju en del att jobba på.”

”Nu är det regissören primärt som har utrymme för sitt libido på bekostnad av alla andras kroppar. Som det är nu är inte tillräckligt många kroppar trygga för att formulera sitt eget libido, man vet inte vad man får vilja och vad som är okej att säga nej till.”

Vi söker kommunikationsansvarig

På Turteatern ser vi kommunikationsarbetet som en förlängning av produktionernas konstnärliga innehåll och teaterns vision. För oss är teaterbesöket en helhetsupplevelse och vi lägger stor vikt vid att skapa ett upphetsande publikmöte före, under och efter det fysiska teaterbesöket.

Som kommunikationsansvarig på Turteatern har du övergripande och operativt ansvar för teaterns all externa kommunikation och publikarbete. Arbetet innebär stor kreativ frihet men också stort ansvar. Vi söker dig som är idérik och konstnärlig, orädd och social men samtidigt en strukturerad, drivande och målinriktad person som kan förvalta Turteaterns konstnärliga vision och innehåll.

Arbetsuppgifter:
I dialog med föreställningarnas konstnärliga team och teaterns ledning ansvarar du för att utveckla kreativa koncept för att bäst kommunicera teaterns föreställningar och övriga repertoar. Vi vet att det finns en publik för allt. Du är van att göra målgruppsanalyser och hitta smarta sätt att nå ny och oväntad publik.

Du ansvarar för allt från planering till genomförande. Från att göra kommunikationsplaner, riskanalyser, ansvara för tidplan och budget, vara beställare och redaktör för trycksaker och annat visuellt material till att ”klistra kuvert”, printa egna programblad, bildbearbetning och visst grafiskt underlag samt initiera och genomföra vissa programaktiviteter kopplat till repertoaren. Du ansvarar även för vår hemsida, sociala medier, pressarbete, annonsering och distribution av trycksaker samt sälj av våra barnproduktioner, både på egen scen och på turné.

Vi söker dig som:

• Har högskoleutbildning eller motsvarande inom kommunikation/produktion och dokumenterad arbetslivserfarenhet inom området.
• Jobbat med scenkonst, eller annan typ av kultur.
• Är van att driva och initiera egna aktiviteter.
• Har arbetat redaktionellt med exempelvis digitala kanaler och trycksaker.
• Är van att publicera, hantera och moderera sociala medier.
• Är bra på att uttrycka dig i tal och skrift på svenska.
• Har erfarenhet av WordPress och Mailchimp (eller annan tjänst för nyhetsbrev)
• Har stor erfarenhet av samarbete med grafiska formgivare, fotografer samt att beställa tryckeritjänster.
• Har arbetat med pressbearbetning och PR.
• Kan göra enklare grafiska underlag samt bildbearbetning i Photoshop och InDesign.
• Kan redigera video.
• Är bildsäker, konstnärlig och har ett intresse för konst och scenkonst.

Meriterande:

• Du har jobbat med idéarbete och genomförandet av kampanjer, kanske hos en reklambyrå, kommunikationsbyrå eller kulturinstitution.
• Du har erfarenhet av att kommunicera scenkonst (teater, dans och performance).
• Du har erfarenhet av biljettsystem, känner till Kulan samt andra teaterrelaterade databaser och miljöer.

Vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet.

Om vikariatet
Vikariat tom 31 aug 2021.
Tillträde: enligt överenskommelse (vi ser helst att tillträdet sker i mitten av augusti eller senast 1 september)
Lön: Fast lön enligt överenskommelse
Turteatern har kollektivavtal med Teaterförbundet.

Ansök
Sista ansökningsdag: 2020-06-18. Vi behandlar ansökningar löpande.
Skicka ditt CV tillsammans med personligt brev till: jobb@turteatern.se

För mer information om tjänsten, kontakta konstnärlig ledare Marie Nikazm Bakken, 070-0747727, marie@turteatern.se.

Teatern Utan Reaktionärer verkar för en experimentfylld, gränsöverskridande och politisk scenkonst för barn, unga och vuxna. Vi vill vara en teater utan konventionella gränser, där högt och lågt blandas och där våra starkaste ledstjärnor är lust, mod och kärleksfull respektlöshet. Turteatern finns i Kärrtorp söder om Stockholm. Vi har en stor och en liten scen samt en foajéscen. Utöver våra egna produktioner tar vi även emot svenska och internationella gästspel samt upplåter våra lokaler för residens. Turteaterns fasta personal består av en verksamhetsledare, konstnärlig ledare, kommunikationsansvarig, teknisk chef och tekniker.

Turteatern har bland annat satt upp föreställningar som Grottbjörnens Folk, teaterföljetongen Vikingarna på Helgeland, Britney, Äldreomsorgen i övre Kågedalen och SCUM-manifestet och barnföreställningarna Nosferatu och Dinosauria.

Styrelse och personal 2020

Turteaterns personal 2020: 
Anna Jondelius, tekniker
Jenni Godoy, teknisk chef
Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare
Mathilda Spaton Goppers, produktionsassistent
Maya Berggren, verksamhetsledare (början av 2020)
Siri Nyke, verksamhetsledare
Sam Johansdotter, kommunikatör (början av 2020)
Therese Jonasson, kommunikationsansvarig (tjänstledig ht 2020)
Hanna Johansson, vik. kommunikationsansvarig ht 2020

INTERVJU: Sonja Lund

Sonja Lund var med i starten av Turteatern 1970 och skådespelade i de första produktionerna, bland annat Marta Marta i regi av Gösta Ekman.

Sonja Lund inledde sin karriär bland annat som dansare i några av Peter Weiss tidiga filmer och framträdde på flera stora scener i Stockholm. Hon medverkade i Oscarsteaterns internationella turnéversionen av West Side Story och sågs även i Ingmar Bergmans tv-produktion av Trollflöjten från 1974.

Som skådespelare framträdde Sonja Lund främst på Vasa teater i Finland där hon 1967 kunde ses i bland annat Tolvskillingsoperan. Under denna period gjorde hon också talroller i flera tv-filmer både i Finland och i Sverige. Under 70-talet engagerade hon sig i flera av de fria grupperna och medverkade även i Tältprojektet. 

Sonja Lund har i övrigt engagerat sig i regionalt teaterarbete inom Riksteatern och på olika länsteatrar runt om i Sverige. Parallellt har hon fortsatt att bredda sina erfarenheter inom ett antal regi- och koreografiuppdrag. På senare år har hon varit aktiv på bland annat teater Tribunalen i föreställningar som Det kommunistiska manifestet, Som landet ligger och Vem ska trösta Mona? Eller Sveriges förlorade heder.

Sonja Lund är idag aktiv inom skådespeleri och är alltid nyfiken på nya uppdrag och utmaningar.

Hur gick det till när Turteatern startades?
Vi var några stycken som träffades under våren 1970 och diskuterade formerna för hur vi skulle lägga upp verksamheten för det som sen blev Turteatern. Det var många som var intresserade, det var bland andra Torsten Wahlund, Yvonne Lombard och Sten Lonnert, men dom fanns inte med när vi startade upp på hösten. Vet inte riktigt varför dom hoppade av. På sommaren åkte jag iväg och filmande på Åland och när jag kom tillbaka var teatern startad. Dom som då var med var: Leif Forstenberg, Tor Hartman, Gösta Ekman, Lena Dahlman, Malle Joever, Tommy Johnsson och Christer Boustedt.

Det som gällde var lika lön och ingen chef. Alla var med och bestämde. Lönen bestämdes till 2000 kr i månaden, det var vad vi kunde betala för att verksamheten skulle gå runt, den låg under miniminivån så vi var tvungna, inte utan svårigheter, att förhandla ner lönen med teaterförbundet som till slut gick med på det.

Vi började med att renovera teatern som från början varit en potatiskällare från 1400-talet. I källarvalvet låg scenen och i gatuplanet loger och kontor. Vi gick loss på väggar, tak och golv med penslar, borstar och skurtrasor. Vi rev, rasade och festade. Det varvades med långa möten där vi diskuterade vilka pjäser vi skulle spela och upplägget av den uppsökande verksamhet. Vi ville nå ut till medlemmarna i fackföreningarna och ha diskussioner som sedan skulle ligga till grund för vår repertoar.

Vad spelade ni för något? 
Den första premiären var De Bordlagda. Där hade vi med oss frågor och berättelser från olika fackföreningsmöten in i pjäsarbetet och efter premiären åkte vi ut och spelade den färdiga pjäsen för dom berörda.

Nästa premiär var Marta Marta av Sara Lidman. Pjäsen var en politisk saga om Folket, Facket och Kapitalet. Gösta Ekman regisserade och Sara var med, till och från, under repetitionerna. Jag spelade Marta, Thor Hartman Kapitalet och Tommy Johnson Facket.

Tredje premiären var Näsan i vädret av Björn Runeborg. Till den produktionen tillkom Gustav Kling och Peter Schildt. Pjäsen handlar om en fackföreningspamp som efter sin död inte får frid. Han har något ogjort, kliver upp ur kistan och så är karusellen igång. När jag tittar på recensionerna från den tiden känns ämnena aktuella. Mottot var och är: ”Gör facket till en kamporganisation”. Jag menar att politikerna fjärmar sig från folket och då på den tiden användes det så många svåra ord, både av fackpampar och politiker, att vi vanliga dödliga kände oss dumma. Det här ämnet fanns med på ett roligt och suveränt sätt i De Bordlagda.

De fanns ett starkt engagemang för det som hände i världen, i Latinamerika och i Afrika, både bland oss i ”fria grupper” och i olika vänstergrupper. Vi gjorde också en dramatisering av tyske författaren Magnus Enzenzbergers bok Förhören i Havanna. Den handlar om ett gäng exilkubaner som efter revolutionen på Kuba flytt till Florida och där övat i träningsläger under ledning av USA för att invadera Kuba. Invasion Grisbukten. Den misslyckades totalt och exilkubanerna tillfångatogs och förhördes i Havanna. Exilkubanerna bestod bland annat av före detta godsägare som berövats sin rikedom. En torterare med många kubaner på sitt samvete. Dom förhören iscensatte vi på teatern. Med fanns också några jazzmusiker som förutom att spela gick in i olika roller; förhörsledare med mera. Det var Christer Boustedt på sax, Lasse Werner piano och Gösta Wällivare bas.

Vi fick inga statliga bidrag förutom en mindre summa från “stan”. Detta gjorde att vi var tvungna att spela in det mesta av pengarna. Det var bara 50 publikplatser på teatern vilket innebar en hel del turnérande. Vi gjorde 250 föreställningar per år. Jag förstår inte själv hur jag fick det att gå ihop med två små barn och en uppslitande skilsmässa. 

När vi repeterade Marta Marta minns jag hur råttorna sprang omkring i kulisserna. Till slut blev det för mycket för oss. Vi tillkallade en råttexpert som kom i en kritstrecksrandig kostym och en portfölj fylld med olika sorters råttgift som förevisades oss och som vi kunde välja emellan. Det mest effektiva giftet var det som gjorde att råttorna dog knall och fall på stället. Men innan dom dog kved och pep dom av sina smärtor. Gösta som regisserade tyckte det var en bra ljudkuliss som speglade tiden till 1800-talets fattigsverige där vår pjäs utspelade sig. Vi som hade städjour på morgonen och fick plocka upp råttorna tyckte inte det var kul.

Råttexperten tillkallades på nytt och den här gången föreslog han en kula med något blått i som gjorde råttan törstig och då istället gick den ner till Skeppsbron för att dricka och dog där knall och fall. Jättebra tyckte vi! Det var bara det att innan råttan gick ner till vattnet och dog blev den orädd och aggressiv. När vi i städpatrullen kom på morgonen vågade vi oss inte in i salongen för där satt en publik av aggressiva, orädda råttor som vägrade flytta på sig. En kväll när vi spelade Marta Marta och jag stod i mörkret och väntade på min entré så hörde jag hur det rasslade till bakom mej och då rusade jag in på scenen alldeles för tidigt och mina medspelare tittade konstigt på mej och undrade vad jag gjorde där. En historia från potatiskällaren i Gamla stan!

Kommer du ihåg hur du blev inbjuden till att vara med i Turteatern?
Jo… jag kommer ihåg. Efter att ha yrkesdansat i säkert 10 år började jag som skådespelare på Vasateatern i Finland och där fanns Leif en period och han pratade varmt och engagerat om att starta en teater som skulle vara ett kollektiv. Jag blev intresserad av att vara med. Efter två år i Vasa gick flytten tillbaka till Stockholm. Där hade arbetet med Turteatern redan börjat. Jag ville så gärna vara med och vid första tillfälle frågade jag. Gruppen hade inga invändningar och jag blev med. Jag blev glad och var förväntansfull över arbetet med att från början få starta upp något nytt och eget.

Hur fungerade principen “att alla är med och bestämmer” i praktiken?
I praktiken fungerade det så att pjäsförslagen diskuterades och bestämdes på möten där alla var med. Mötena handlade också om allt det praktiska; renoveringen av teatern, ekonomi, städschema, marknadsföring, producentjobb, turnéupplägg osv. Alla var med och bestämde vem som skulle göra vad, till exempel vilken färg det skulle vara på toalettpappret och om det skulle vara trall i duschen, haha..

Ibland var det maratonmöten där cigarettröken låg tung. Dörren ut mot Österlånggatan öppnades ibland om det inte var alltför många nyfikna turister. Jag minns att vi var lite väl förtjusta i att sitta tillsammans på möten och diskutera allt från det senaste skvallret till dom stora politiska frågorna där vi hade tydliga vänsteråsikter. När vi sent omsider tog lunch gick vi ner till skeppsbron och åt på en nyöppnad fransk restaurang och betalade med ”riskkuponger ” som vi givit oss själva i löneförmån. Det franska köket var nytt, maten var god och vi la på hullet. Jag minns att Gustav Kling ville ha ketchup på allt och kocken blev galen! 

Vi hade olika erfarenheter och kunskaper med oss in i arbetet och det blev oftast så att den som kunde mest i frågan också drev den. Jag tyckte det var intressant och lärorikt att lyssna och kände inget behov av att själv lägga förslag. 

Det var Leif som drev frågorna om fackets och Socialdemokraternas roll i politiken och ville att vi skulle spela pjäser som innehöll dom frågorna. Som till exempel Dom Bordlagda.  Leif hade också kontakt med Björn Runeborg om att skriva nytt för oss i ämnet. Det blev Näsan i vädret. Gösta E kom med förslaget att spela Marta Marta som han ville regissera. Motiveringarna för dessa projekt var utförliga och övertygande och gjorde att det inte fanns några invändningar.  Barnpjäserna Tre Tokiga Transportörer och Ture improviserades fram.

Malle Jöever som hade erfarenhet av vara producent, bland annat från TV, tog på sig den uppgiften med bravur. Den i alla lägen viktiga ekonomin sköttes av Leif. Sen klistrades det kuvert, utskick till olika tänkbara arrangörer. Det var före mejlens tid. Det var skönt bara låta händer gå. Skriva adresser och klistra igen … gång på gång … meditativt! Jag tycker ändå så här i backspegeln att vi använde oss av dom kunskaper och förmågor som fanns i gruppen.

Och känslan att vara ett kollektiv var stark. Även om man säger att man ska jobba platt organiserat så blir det ju inte helt så ändå, det gäller ju på alla ställen. Det är ju några som driver för att dom har den drivkraften. Det var nog Leif Forstenberg som hade mest kunskaper om facket och politiken och det var han som kunde formulera sig. Men vi var ju alla med. Detta va ju något nytt på denna tid, alla tyckte det var jätteroligt att Gösta Ekman städade dassen till exempel. Jag var arg ibland för att jag inte kunde säga ifrån och säga att ”nu åker jag hem och hämtar mina barn, jag står inte här och putsar fönster” men annars tyckte jag det funkade, det flöt på.

I ett programblad skriver Turteatern: ”Vår målsättning är att göra teater för dem som av olika anledningar står utanför eller känner sig främmande inför den kulturpolitik som bedrivs av institutionsteatrarna”. Gällde detta också er som var med och inte bara er målgrupp?
Ja det gällde också oss på teatern. Absolut. Vi på teatern kom från lite olika håll. Innan jag kom till Turteatern hade jag arbetat som dansare på de flesta av Stockholms teatrar, från Oscarsteatern till Dramaten. På dom teatrarna upplevde jag en hierarki som omöjliggjorde varje form av demokratisk process. Allt bestämdes uppifrån. Jag kände mej främmande. Därför var det befriande att vara med i en grupp där vi gemensamt tog beslut och hade insyn i ekonomin. Jag kom från en arbetarfamilj där klassfrågan blev tydlig och berättelserna hemifrån hade väldigt lite med kulturpolitik att göra. Därför kändes det lite som att komma hem när jag började på Turteatern där klassfråga – arbete och kapital, ingick i pjäsarbetet.

Den uppsökande verksamheten ingick i vår målsättning att nå nya målgrupper som aldrig eller sällan gick på teater. Det var för tiden någonting alldeles nytt. Senare skulle institutionsteatrarna följa efter och med deras resurser kunde dom sälja sina pjäser till lägre priser. Med tanke på publiken var det väl bra, ”mer teater till folket.” Jag tycker citatet i rubriken delvis stämmer.

Hur kom ni på namnet “Turteatern”?
Och så namnet… Vi tänkte TUR som att ha flax.. på tur .. turné. Vi satt och spånade lite. Jag tror det var Leif som kom på namnet. “Teater Utan Reaktionärer”.  Jag minns jag skämdes lite över namnet. Tyckte väl det var självklart att vi inte var några reaktionärer. Reaktionärerna fanns någon annanstans på någon annan teater. Leif blev också lite tveksam men sa vi måste ha ett längre namn i det nybildade aktiebolaget. På den tiden kostade ett aktiebolag 25000 kr och det hade vi råd med. Leif sa att: ingen behöver veta vad TUR står för, att det kan vara hemligt och att det bara är revisorerna som har insyn och dom säger inget. TUR att dom sa något för när jag såg banderollen med namnet i Kärrtorp så tyckte jag det var riktigt bra!!

Turteatern grundades genom att några skådespelare var trötta på institutionsteatrar. Kan man säga att Turteatern under den här tiden konkurrerade med institutionerna? 
Nej det kan man inte säga direkt, men det är klart att det var många som ville vara med i frigruppssvängen. Det fanns en stark rörelse ute i samhället som engagerade sig socialt och politiskt för ett rättvisare system och delar av teatern fanns självklart med där. Jag läste någonstans att det bildades 47 ”frigrupper” under 70-talet. Jag skulle inte direkt säga att det fanns konkurrens mellan frigrupper och institutionsteatrarna men jag upplevde att kraften fanns hos oss.

Var alla frigrupper på 70-talet vänsterorienterade?
Ja om man med vänster menar; att vi var för alla människors lika värde, för ett jämlikt och rättvist samhälle, att stå på dom svagares sida och att skapa sina egna arbetsvillkor. Vi ville förändra makten över produktionsmedlen. Makten skulle gå till de som jobbar och skapar rikedomarna. Pjäser som frigrupper spelade på den tiden valdes eller skrevs utifrån att medlemmarna var vänsterorienterade, absolut. Dock var det en vänster med olika beteckningar. Det skrevs om aktuella politiska konflikter, som t.ex. gruvstrejken i Kiruna och om nedläggningar av fabriker som flyttades utomlands. Det var ett starkt samhällsengagemang. 

Marta Marta var Turteaterns andra föreställning med premiär hösten 1970 kan du berätta lite om den föreställningen?
Jag minns när Sara Lidman dök upp på teatern. Håret på ända och ögon som brann av engagemang. Ett starkt och kraftfullt språk fyllt av både raseri och poesi. Jag var hänförd och lite blyg. Det gick över sen när vi började repetera. Jag spelade Marta. Den underbara Gösta Ekman regisserade, fylld av humor och allvar. Det blev mycket skratt och samtal. Sara fanns med i början av processen och vi ändrade lite i pjäsen. Bland annat tog vi in bilder från Lamcostrejken i Afrika. Det fanns likheter mellan den strejken och arbetarnas kamp i Sverige på 1800 talet, Sundvallstrejken och Skotten i Ådalen. Båda händelserna fanns med i Marta Marta.

På våren 1972 var vi på turné med Marta Marta i Norge. Där pågick stora demonstrationer och debatter om Norge skulle gå med i EG eller ej. Det skulle bli folkomröstning. Vi stöttade kampanjen NEJ till EG. Det var Leif som Agnar (folket) Thor som Poseidon (kapitalet) och jag Marta (folket). Med var också Christer Boustedt den berömde Jazzsaxofonisten som sufflör! Vi hade aldrig annars någonsin sufflör, vi ansåg det vara en lyx som dom stora teatrarna kunde unna sig. Skulle vi mot förmodan komma bort oss i texten så litade vi på att gemensamt hitta tillbaka. Den här turnén var ett undantag eftersom Thor ursprungligen var norrman och var orolig att han skulle blanda ihop språken. Ett annat skäl till att Christer var med var att det uppstod jam efter föreställningarna där lokala musiker kom med sina instrument och musik uppstod. Under turnén var Christer alltid uppmärksam och beredd och Thor kände sig då trygg.

Under föreställningen i Bergen irrade Thor bort sig en gång i texten och behövde sufflering. Då upptäckte han att Christer sov! Kvällen innan hade det varit jam och eftersnack till långt in på småtimmarna. Jag tror han kom direkt till föreställningen. 

Under samma föreställning när vi hade kommit halvvägs in i föreställningen då Thor, till publikens förtjusning, sa sina repliker på norska. Vi andra som inte var så hemma i språket försökte hänga med och visste ungefär när det var dags för våra repliker. Det blev en extra dimension när makten och kapitalet blev norskt.

När vi planerade resan till Norge gjorde vi det med vår tekniker Anders som fanns med oss en tid. Anders skötte ljud och ljus och körde turnébussen. I bussen sitter jag bredvid Anders som berättar att han bara ser med ett öga. När vi kör mot Trondheim över dom höga fjällryggarna med smala vindlande vägar och branta stup blundar jag med samma öga som Anders är blind på. Det är ögat mot stupet. Jag frågar honom om det är möjligt få körkort med bara ett öga. Han säger att det får man. Man kompenserar med att lätt vrida huvudet fram och tillbaka och på det sättet få vidvinkel. Jag testar det och när jag försöker den metoden och tittar över stupet kittlar det långt ner i tårna. 

När vi spelat våra föreställningar i Trondheim var det meningen att vi skulle ta Hurtigrutten till Bergen. Det var då på den tiden när båtarna var vackra och dimensionerade i förhållande till fjordarna och bergen. Alla såg fram emot båtresan. Thor hade med sig ett fiskespö, han hade tänkt stå vid relingen och fånga fisk. Anders skulle ensam köra turnébussen till Bergen. Jag erbjöd mej åka med, tänkte det kunde vara bra med två ögon som kunde hålla koll på höjder och stup som jag visste fanns på vägen. Dessutom var det trevligt att prata med Anders. Vi spelade sista föreställningen och skulle riva, packa och lasta bussen. Anders säger då han pratat med en student som skulle till Bergen och som kunde köra med honom. Bra tänkte jag och kunde med gott samvete ta Hurtigrutten med dom andra.

Båtfärden blev inte som vi tänkt. Det blåste upp, kraftiga vindar och vågorna gick höga. Båten kunde inte åka den planerade vägen vilket innebar det skulle ta längre tid än planerat. Vi var oroliga att inte hinna i tid till föreställningen.  

Anders hade med sin körkompis hunnit fram i tid för att rigga scenen. Anders berättade sen att det hade visat sig att körkompisen också bara såg med ett öga. Då tänkte jag att dom kunde kompensera varandra. Det Anders inte såg såg körkompisen. Det var bara det att dom var blinda på samma öga!

På båten insåg vi att det skulle bli på snäppet att vi hann till föreställningen. Vi fick klä om och sminka oss i hytten. Några av oss hade blivit sjösjuka under den ruffiga färden och fick tips att ligga i badkaret där vattenytan var stilla trots att det gungade. Vår lilla färdigpreparerade ensemble steg i land i samlad trupp och tågade till teatern där publiken redan var på plats. Klev direkt in på scenen och gjorde en koncentrerad och som jag minns stark föreställning.

Jag läste i en recension från den här tiden att Turteatern fick kritik för att vara för politiska och amatörmässiga. Vad tror du dom menar med det? 
Om man med amatörmässigt menar den lust och det engagemang som oftast driver amatörteater så stämmer det. En gång när vi sitter i möte så kommer två tanter förbi och stannar. Kikar in på oss genom det stora skyltfönstret: ”Turteatern, åh så bra” sa en av tanterna,” att det finns sådana här små teatrar som dom kan öva sig på” Och där satt vi. Amatörmässigt…

Själv hade jag inte gått scenskolan, som den då hette, jag var självlärd. Och det var nästan en fördel. På scenskolan gjordes revolt mot det gamla. Det fanns åsikter som menade att skolan förstörde eleverna. Jag vet inte… Idag vet jag att där fanns kunskap som var värdefull.

Politiska var vi alldeles klart som i övriga samhället med undersökande journalistik, demonstrationer mot USAs krig i Vietnam. Protester mot diktaturer i Latinamerika och Afrika. Vi läste bl.a. tidningen Kommentar som var ny och som fördjupade kunskaperna om orättvisorna i världen.

Går du och ser teater idag? Tycker du att det stor skillnad från förr? I allmänhet, politiskt och feministiskt?
Jag går på teater idag och jag tycker det är stor skillnad. Framförallt är det mer fördjupning i människoöden idag och handlar inte om dom stora tydliga politiska svängarna. Det finns naturligtvis undantag. Jag såg en elevuppsättning från Luleå som tog upp arbetsförhållandena i restaurangbranschen, vansinnigt rolig och jävligt skarpt politiskt.

Jag såg också Palestinagruppen Freedoms theater när dom var här och gästspelade. Dom mimade Palestinas historia på en yta inte större än 2 ggr 2 meter. Helt suveränt! Sorgligt med mycket humor. Jag blir glad när man tar upp de politiska frågorna. Formen idag skiljer sig en del från hur den var då. Ett hejdlöst experimenterande och vågade vinklar gör det spännande med teatern idag.

På 70-talet var feminismen på frammarsch. Studiegrupper bildades. Jag var med några gånger där men kände mig inte riktigt bekväm. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker i frågan:  Om klasskampen kommer först, med ekonomisk jämlik fördelning, försvinner väl dom patriarkala strukturerna? eller är det så att kvinnokampen kommer först? Vad jag minns fanns inte frågan under min tid på Turteatern. Men den var påtaglig i mitt äktenskap.

Politiskt ville vi på teatern ha en fungerande demokrati, ekonomisk sådan och vi ville bestämma över våra produktionsmedel, det var vad vi försökte. I praktiken var vi ju bara en liten ö i det kapitalistiska havet men vi hoppades att vi genom våran insats skulle förändra samhällsordningen i en jämlik riktning. 

Under 70talet ägde Turteatern en gård i Värmland, kan du berätta mer om det?
Vi fick ett stipendium. Jag var med om beslutet att herrgården i Molkom skulle köpas. Som jag minns det var det väldigt viktigt att vi skulle bli självförsörjande. Vi kunde inte lita på att staten skulle försörja oss. På gården fanns en äppelträdgård och det införskaffades så småningom både hästar, höns och grisar.

I den vevan flyttade jag till Helsingfors. Anledningen till flytten var att jag tidigare en kväll på Turteatern i Gamla stan hade träffat någon. Det var en kväll då vi skulle spela Marta Marta. Det är min tur att ta hand om biljettkassan och insläpp. Det är vinter och mycket kallt, snön vräker ner. Jag är ledsen och uppriven efter ett av många uppslitande gräl med min man, gräl som ofta blev handgripliga. Jag är trött och hoppas att föreställningen blir inställd. I det här ovädret vågar sig nog ingen till teatern. Då öppnas ytterdörren och en isande vind sveper in och med den en man som tittar ner på mina italienska stövlar och säger på finlandsvenska, ”Du är våt om fötterna”. Efter föreställningen, som blev av, följer jag honom till en lånad lägenhet i Gamla stan och somnar där till kyrkklockornas ”Vår gud är oss en väldig borg”. Det är till honom jag nu flyttar.

Vid den här tiden bor jag alltså i Helsingfors och kan inte berätta så mycket om tiden med herrgården. Jag följde dom olika turerna på avstånd från Finland, hörde att några skådespelare flyttat dit och hade teaterverksamhet och turnerade i länet. Namn som dyker upp är Peter Edding och Anna Sällström. Jag tror Leif också levde där en tid. Efter några år flyttade ett kollektiv in i herrgården och det blev rörigt med ekonomin och ansvaret för verksamheten blev oklar. Vi pratade om att vi borde ha följt utvecklingen lite mera noggrant och varit mer närvarande. Tror det sen bildades en stiftelse för att reda ordning. 

En artikel berättar om en händelse när kravallpolis mitt i natten bröts sig in på Marsyas. 20 år senare kan man läsa att det var ihopkopplat med den planerade kidnappningen av statsrådet Anna-Greta Leijon. Minns du något av detta?
Efter några års verksamhet lyckades Turteatern hyra hela övervåningen på Marsyas, det fanns ett helt våningsplan ovanför teatern. Det blev replokal, kök med matplatser och lägenhet med övernattningsmöjligheter.

Det var där fullt utrustad kravallpolis, mitt i natten, slår in dörren, riktar K-pistar mot dom sovande nattgästerna. Jag var inte med själv men har hört det berättats. Det var i samband med att någon från Turteatern helt oskyldigt hade kontakt med en person som var inblandad i kidnappningshistorien. Säpo hade ju örnkoll på vänstergrupper och hade väl genom avlyssning trott att Turteatern var ett gömställe för terrorister.

Vad är din bild av Turteatern idag?
Många föreställningar jag sett på Turteatern genom åren har varit modiga och roliga. Tur har vågat experimentera med form och innehåll som provocerat. Jag tycker också det funnits ett politiskt engagemang. Fortsätt hålla fanan högt!

Tillsammans för teatersverige

Vi har i år varit verksamma som fri teater i 50 år och vi har överlevt det mesta. På grund av det politiska läget har vi sedan ett bra tag tillbaka fått kämpa hårt för att den fria scenen i Sverige ska finnas kvar. Nu står vi, tillsammans med resten av teatersverige, inför ett helt nytt slags hot som lämnar salonger över hela landet tomma.

På grund av COVID-19 har vi varit tvungna att ställa in allt och vi är inte ensamma om det. I och med det säljer vi nu stödbiljetter till er som vill stötta oss. En stödbiljett säkerställer plats på kommande föreställningar på Turteatern, men det är framförallt en gåva till en 50-åring som nu tillhör en ekonomisk riskgrupp. Hur framtiden blir för TUR vet vi inte, men vi fortsätter in i det längsta.

Vi är många olika aktörer, branschkollegor och scener som påverkas av den här krisen. Så oavsett vem (eller vilka) du vill stötta så hittar du länkar här under. Vi är i det här tillsammans, låt oss hjälpa varandra.

SCENER ATT STÖTTA
Vill du tipsa om en frigrupp eller scen som borde stå med här? Mejla till sam@turteatern.se så fixar vi.

✚ Teater Galeasen
Säljer både stödbiljetter och presentkort.

✚ Teater Moment
Stöd deras gratis livesändningar från scen genom att swisha till 123 452 38 74.

✚ Teater Tribunalen

✚ Orionteatern
Säljer stödbiljetter.

✚ Teater Brunnsgatan 4

✚ Teater Giljotin

✚ Strindbergs intima teater

✚ Turteatern
Säljer stödbiljetter. PG 553555-4 och Swish: 123 500 49 40

✚ Teater Pero
Säljer stödbiljetter och presentkort.  Swish: 123 0857 896

✚ 4:e teatern
Säljer öppna biljetter. 

✚ MDT
Säljer kompiskort sedan tidigare.

✚ Teater Reflex
Stöd genom att bli medlem i deras förening, swish på nummer 123 629 23 61 eller genom inbetalning till Teater Reflex BG 403-7230. Skriv namn och epost så att de kan nå dig.

✚ ADAS musikaliska teater
Stöd genom att teckna ett medlemskap och bli stödmedlem!

✚ GEST
Stöd genom att köpa merch, direkt till bankgiro 5750-2239 eller via swish: 123 387 92 44

✚ Uppsalas Fria Teater

✚ Dockteatern Tittut
Stöd genom att köpa presentbiljett, detta görs genom att mejla till info@dockteaterntittut.se. Swish: valfri summa till 1235403548, skriv Stödbiljett i meddelanderutan

✚ Teater Dur och Moll
Stöd genom valfri donation till PG 761732-7

✚ Teater Tre
Stöd genom att köpa stödbiljetter, eller swish: 123 021 12 19

✚ Ö2

✚ Fria Teatern
Stöd genom swish: 123 668 54 81

✚ PotatoPotato
Stöd genom att köpa stödbiljetter

✚ Improvisationsstudion
Stöd genom swish: 123 282 46 62 och märk med ”gåva”

Listan uppdateras löpande. Det finns även ett event på Facebook med samma lista som går att sprida till vänner, branschkollegor och bekanta. 

I tider som dessa blir konsten allt viktigare

Konsten är en viktig arena för att mötas och reflektera över existensen, över vad som är betydelsefullt, viktigt och nödvändigt för oss. Både som kollektiv och som samhälle. Konsten speglar oss, erbjuder tröst, stärkande kraft eller tankeställare. Låt oss i frånvaron av en stabil vardag tänka på det lite extra – hur viktig konsten är för samhället och att vi just nu betalar priset för den genom mellanmänsklig isolation. 

Vi på Turteatern kommer göra vårt bästa för att skapa scenkonst, one way or another, så länge vi kan. Just nu är teatern tom, och vi längtar efter att fylla den med folk igen. Det är viktigt att vi inom kulturbranschen / teaterbranschen och de fria grupperna mobiliserar oss tillsammans för framtiden. Vi behöver formulera och kommunicera vad vi behöver för att överleva, så att denna pandemi inte ödelägger vårt kulturliv totalt. Vi är i detta tillsammans, låt oss ta hand om varandra.

Med anledning av den rådande situationen och viruset covid-19 har vi bestämt att ställa in alla publika evenemang t.o.m juni. Men detta innebär inte att vi slutar producera konst! Vi jobbar febrilt (på säkerhetsavstånd) med höstens stora produktion som kommer ha premiär den 31 oktober 2020. Exakt 50 år sedan vår allra första produktion. Vi kommer fira detta jubileum på olika sätt under året, bland annat genom en jubileumsantologi. Antologin kommer publiceras löpande via våra digitala kanaler med start i juni. I slutet av året samlas allt till ett tryckt fanzine.

DEN FRIA SCENKONSTEN BEHÖVER DITT STÖD
Vi och våra kollegor och vänner inom konst- och kultursverige är i ekonomisk kris. Småföretagare, teaterscener, grupper, projektanställda och frilansare får sina uppdrag och jobb indragna eller uppsagda.

Stötta de fria scenerna:
Här hittar du information om hur du kan stötta oss och andra fria scener.

Tips på hur du kan stötta en frilansande kulturarbetare:
– Boka om, istället för att boka av uppdrag 
– Överväg att donera biljettavgiften för inställda event, istället för återbetalning
– Fortsätt köpa konst, musik etc online  
– Tipsa om folks arbete och tjänster via dina sociala medier
– Fråga personerna runt dig som drabbats – hur kan jag stötta?  

Vi vill också lyfta hur viktigt det är att visa solidaritet med våra medmänniskor och på alla sätt vi kan hindra att sprida smitta. 

Med värme och solidaritet,
Turteatern

MED HÄNSYN AV CORONAVIRUSET COVID-19

Turteatern välkomnar fortfarande publik till vårens föreställningar. 
Samtidigt är hälsan och tryggheten hos våra besökare, anställda och konstnärliga medarbetare av högsta prioritet. Vi följer de direktiv som ges från Regeringen och Folkhälsomyndigheten. Den aktuella föreställningen Jaktlaget tar emot max 25 personer i publiken, och påverkas således inte av förbudet mot stora sammankomster. 

I förebyggande syfte finns extra handsprit utställt i lokalen, och vi rengör handtag och liknande ytor regelbundet inför och under pågående föreställning. 

Om du som besökare känner dig sjuk eller tillhör en riskgrupp ber vi dig att stanna hemma för säkerhets skull. För frågor som rör föreställningen eller återköp av biljetter, kontakta biljett@turteatern.se. 

Frågor och svar om coronaviruset covid-19 från Folkhälsomyndigheten.

Susie Wangs skräckmuseum till Turteatern

Mumiebrun är den andra delen i Susie Wangs skräcktrilogi om människans förhållande till naturen. Med kroppen som en metaforisk utgrävningsplats utövar Susie Wang en typ av omvänd arkeologi, där primitiva krafter letar upp människor och drar dem ner till sin egna värld. Wow. I april kommer hon till turteatern med sin nya föreställning!

Margit befinner sig på ett museum, och betraktar utställda föremål som plötsligt attackerar henne. 

– Aj, säger Margit. 
– Vad var det jag sa, säger museivakten. 

Publiken ser in i ett museum där abstrakta objekt från det förflutna och/eller rymden visas. Museivakten varnar om ett mycket gammalt och mycket djupt hål i golvet. När vakten inte är närvarande går hålet till
attack och föreställningens handling tar en dramatisk vändning.

• Utsedd till en av årets bästa föreställningar 2018 av Norsk Shakespearetidsskrift. 
• Nominerat till Oslopriset i kategorin årets scenkonst 2018.

---

The Norwegian theater company Susie Wang has abandoned the performance-oriented post-dramatic tradition, making mimetic theater that treats fiction with sincerity. With its hyper realistic environments and driving narratives, they create an absolutely unique performative language where the everyday, absurd and monstrous combine in unforeseen ways.

Susie Wang´s performances play with a theatrical “almost-reality” that does not distinguish between the natural, unnatural and supernatural. By transferring power from the human and psychological to the cosmic, Susie Wang allows extraneous and invisible powers to take control of the action, and the characters stand back, powerless. Mumiebrun carries allegories, hallucinations, dreams and horror.

---

Koncept: Susie Wang
Text, regi: Trine Falch
Scenografi: Bo Krister Wallström Lyd
Musik och ljudesign: Martin Langlie
Ljusdesign: Phillip Isaksen, Bo Krister Wallström
SFX / Special Effects: Fanney Antonsdottir
Skådespelare: Valborg Frøysnes, Kim Atle Hansen, Mona Solhaug.
Statister / Extras: Trine Falch, Phillip Isaksen, Martin Langlie, Mari Strand Ferstad
Med stöd av: Norsk kulturråd, Dramatikkens hus

En studie i jakt

I april kommer regissören Olof Runsten till Turteatern med föreställningen Jaktlaget. Besökarna bjuds in att bli del av ett fiktivt jaktlag och får ta del av en solitär gemenskap klädd i kamouflage. En kuslig fika i skogen, själv tillsammans. Ingenting verkar hända, men plötsligt – boom.

Genom jakten och jägarens estetik undersöks den sociala gemenskapen i ett lag och vad det innebär att jaga i en värld med en allt mer urban blick. Bara bilder återstår: Det romantiserade mötet med den andra naturen, jägaren som stereotyp, termosen, posén med ett kadaver, trofén. Men dessa spår leder någon annanstans.

Lugnet, väntan, och känslan av att ”snart händer det” öppnar upp en plats för ödmjukt varande, uppmärksamhet och njutning. För att jaga i en blackbox är att jaga utan djur. Istället kvarstår en inbjudan att vänta tillsammans, följa spåren, leta, titta och vara i detta stillasittande avslappnat spända jaktlag.

Text & regi: Olof Runsten
Fotografi och projektion: Milja Rossi
Scenografi och kostym: Annika Tosti
Ljus, ljud och musik: Patrik Patsy Lassbo

Med stöd från Statens Kulturråd, Region Skåne, Region Västra Götaland, Göteborgs kommun, Region Jämtland Härjedalen och Östersunds kommun. Producerad genom residens på Inter Arts Center, Exercishall Norr och Inkonst. 

---

Olof Runsten är regissör baserad i Stockholm.  Tidigare har han bland annat gjort det expanderade hörspelet “Bastard Of Allegory” (2018) på R1 i Stockholm.  “A map to get lost” på Backa Teater (2017) och Stjärnornas Tröst på Göteborgs Stadsteater (2017). Under våren är han aktuell med föreställningarna “Ratcatcher” på Skogen i Göteborg och “The End Of Books”  med gruppen Sticky Drama vilken han var med och grundade. 

Projektet “Jaktlaget”  påbörjades redan 2016 och har under hela processen utvecklats av gruppen parallellt med att olika versioner visats. Öppna visningar och samtal  har skett på festivaler, research har gjorts på bland annat Lofoten i Norge, Jämtland och Malmö. Föreställningen hade premiär i april 2019 på Inkonst i Malmö och har därefter spelats på Skogen i Göteborg och Exercishall Norr i Östersund.