Turteatern

INTERVJU: röster från huset

Vi frågade några som har arbetat en del på Turteatern om deras första möte med Tur och om de har någon extra minnesvärd anekdot att dela med sig av.

Markus Granqvist

Markus Granqvist är scenograf och ljusdesigner och en av personerna i scenkonstkollektivet Ramaj. På Turteatern har han bland annat arbetat med Juliette, Den svenska apans 100 röda drömmar, People respect me now och Äldreomsorgen i övre Kågedalen.

Vi lever i en värld där solen har gått ned.
Eländiga varelser väntar vid förfallna tunnelbaneperronger.
Fallna änglar sörjer sina skapare, söker skydd på Netto och Systembolaget.
Bakom Miljonprogrammets tysta fasader spänner människor i Fjällrävenkläder fast sina offer vid obduktionsborden.
Förbjudna ritualer är vävda av blod, svett och Arbetsförmedlingen-kultur.
Stympade drömmar förs bort i plastsäckar för att försvinna för alltid.
Hemliga ord uttalas av dödsmagiker över stor stark på pizzerian tvärs över gatan.
I ombildade hyresrätter, säljer nattens barn demoner på flaska. Av märket NOCCO Caribbean.
Bortglömda gudar framträder i LEDljuset och i publikens applåder. De dansar sin dödsdans på sena premiärfester.
Varje övergångsställe, varje trapphus och dörröppning kan leda till en okänd värld.
Vi är fångade i gränslandet mellan mörker och galenskap. Mellan drömmar och döden.
I förortens labyrint börjar vår tids profeter sin resa mot uppvaknande.
Vi lever i en värld där solen gått ned.
Vi är den förlorade gudomligheten.
vi är RAMAJ
Jag är Markus Granqvist

– Markus Granqvist, 24 oktober 2020 Kult- Metropolis.

Vad var ditt första möte med Turteatern?

Jag ljussatte UngaTurs produktion Parsifal på Paradisofestivalen. Jag tror det var 2007.

Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?

I arbetet med Den svenska apans 100 röda drömmar fick mina två praktikanter en nyckel till svenska bostäders alla soprum i Kärrtorp. Av de saker de kunde hitta i grovsoporna byggde vi sedan scenografin.

Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?

Att processen får ta den tid den behöver. Att prioritera arbetsglädje. Att fokusera på publikens upplevelse snarare än det egna självförverkligandet.

Katarina Krogh Engelsen

Katarina Krogh Engelsen är skådespelare och har arbetat på Turteatern i flera produktioner.

Berätta lite om din tid på Turteatern och vad du tar med dig från arbetet här.
Jag arbetade på Turteatern under 4 produktioner mellan 2014-2017. Sånger för Norden, Dinosauria och Politiska snuskbarn – i tredje andens tarm, en kabaret om Gud av Hej vad det svänger i kyrkan – alla i regi av Nils Poletti samt Britney i regi av Py Huss Wallin. 

Arbetet på Turteatern har i samtliga produktioner genomsyrats av mycket skratt och högt till tak. Leken och utforskandet har hela tiden varit i centrum. Det är den arbetsplatsen jag har censurerat mig minst på både vad gäller samtalsämnen, men också sceniska val. Nils Poletti har en tendens att få fram det bästa i en genom att sätta tydliga ramar och sen låta skådespelarna vara fria inom dessa. Detta är nog det jag kommer ta med mig mest från arbetet på Tur, både från arbetet med Py och med Nils. Detta har jag saknat på andra arbetsplatser. Improvisationen, leken, ramarna, det höga taket, det ocensurerade och även viljan och behovet att ta sig an banala ämnen. 

Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela? 
När vi skapade lågstsadieproduktionen gick en stor del av vår repperiod ut på att titta på alla Jurassic Park filmerna, äta godis och dricka folköl. Gjorde vi detta för att vår regissör var låg efter ett tufft break-up? (Vilket för övrigt hela pjäsen även handlade om.) Eller var detta helt enkelt ett geni-drag för att skapa en gemensam grund för arbetet och en god gruppdynamik? 

Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Jag har nämnt tidigare att jag tycker det krävs tydligare ramar och frihet inom dessa för att jag skall få dom bästa förutsättningarna för att kunna skapa, men för att uppnå detta är det även viktigt att skapa ett tryggt rum på arbetsplatsen. Min upplevelse är att Turteatern har ett sätt att ifrågasätta de hierarkiska strukturerna inom Teaterns olika arbetsuppgifter, vilket gör att det skapas en starkare VI-känsla i skapandet och att rummet genast känns mycket mer avslappnat och tryggt. Detta är oerhört viktigt för mig i mitt arbete som skådespelare.

Lena Lindgren

Lena Lindgren är kostymdesigner. Hon har gjort kostym till bland annat Juliette, Den svenska apans 100 röda drömmar och Äldreomsorgen i övre Kågedalen. Lena är del i kollektivet Ramaj.

Jag är Lena Lindgren, knaskostymören, crazykonstnären, härskare överallt inom tråd, fem meter lång och full av smuts. Styr genom söderort, framburen av Askkungens små möss, tre under varje fot, som delfiner bär fram Apollon över Egeiska havet. Tjocker, Socker och Tuta under den högra, Pick, Pack och Belle, trädda med selar sydda av finaste sämskinn, (märke Junya Watanabe).

Joakim Pirinen skriver sina texter för min skull, för att jag ska ha något att ägna mig åt, för mitt höga nöjes skull. Joakim Pirinen, Ali Ahmad Said Asbar och hela den norrländska berättartraditionen: All your base are belong to us!

Jag sänker min guldplätterade handske över allt som är gott, allt som är fullt av dålighet. Ikläder skådespelare mina mästerverk; “Ja dufår ha kläder idag, men imorgon ska du bli rullad i aska, och DET ska vara din sanna kostym!”

Och när spelperioden är slut, ska kostymen begravas, tillsammans med två hundra oskulder, i ett hav av blod, uttömt enl. halal, i en grop grävd av Madeleine Sjöstedt, av Gonki, av Horst Schröder, och DETTA, ska bli födelsen till min nästa masterpiece. Den slutgiltiga lösningen.

– Lena Lindgren, 5 november 2013

Vad var ditt första möte med Turteatern?

Jag gjorde kostym till föreställningen Juliette, 2011. En underbar spretig stor ensemble och känslan av att allt var tillåtet.

Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?

Jag har tillbringat så mycket tid på Turteatern. Många sena timmar med hårt jävla arbete. Inte alltid lustfyllt. Ganska mycket angst, och helt klart det som varit mest betydande till min ingång i mitt konstnärsskap.

Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?

Högt till tak, ställa och få många frågor, tillåtas eller tvingas gå utanför sin comfort zone, tid att experimentera. Effektiva möten och frihet att planera sin egen tid.

Linda Sandberg

Linda Sandberg är mask- och perukdesigner och inledde sin professionella bana på Turteatern.

Berätta lite om din tid på Turteatern och vad du tog med dig från ditt arbete här?
Det började år 2002. Jag hade ganska nyligen gått ut gymnasiet, dans- och teaterlinjen och gick på Folkuniversitetets ettåriga kurs i teatermaskering.

Jag träffade min gamla gymnasiekompis Nils Poletti som hade sökt teaterhögskolan flera gånger. Det hade gått ganska bra, men han har inte kommit in. Han hade börjat tröttna och ville starta en egen grupp istället. Turteatern i Kärrtorp var villiga att låna ut sin scen under somrarna när de inte själva hade någon verksamhet. Tillsammans med några vänner grundades Unga Tur och jag blev gruppens maskör.

Ganska snart kom flera av de inblandade in på teaterhögskolan eller Dramatiska institutet, men vi fortsatte under flera år med våra produktioner. Ingen fick i regel betalt för sitt arbete. Vi jobbade dygnet runt. När andra hade semester, åkte och badade och hade det bra, satt jag inne och tillverkade 20 stycken Strindbergs-mustascher, för jag hade fått idén att hela ensemblen skulle ha det.

UngaTurs framgångar resulterade i att den konstnärliga ledningen tog över Turteatern. Där kunde vi fortsätta vårt arbete på en mer professionell nivå.

UngaTur och Turteatern har varit min viktigaste skola. Då arbetet ofta var lågt betalt var jag noga med att alltid få ut något annat av arbetet. Det blev ett forum där jag fick stort utrymme att experimentera och forma mitt konstnärskap. På Turteatern har ingen varit viktigare än de andra och jag upplevde det som en självklarhet att mitt uttryck skulle få ta plats. Det viktiga var inte att vara tekniskt korrekt, utan att det fanns en lust i det vi gjorde.

Tiden på Turteatern har definitivt format mig till den maskör jag är idag. Jag känner mig trygg och bekväm med att mitt arbete och konstnärliga uttryck tar plats. Det är tiden på Unga Tur och Turteatern som jag har fått min passion för mitt yrke och teatern som konstform. Känslan av att kasta sig ut, testa, våga och alltid satsa högst. Föreställningen ska bli den bästa, häftigaste, konstigaste och största upplevelsen publiken mött. Att aldrig nöja sig med något som bara är okej.

Vad är ditt bästa minne från Turteatern?

Witold Gombrowiczåret 2008!

Vi inledde med att sätta upp Vigseln. Detta var innan den stora vampyr- och zombietrenden hade satt fart.

Vi kom på den briljanta idén att alla på scenen skulle vara zombies. Vi hade dock en ganska låg budget. Jag fick hitta billiga, roliga lösningar. Men linser var ett måste. På den tiden var du tvungen att gå till optiker för att få använda linser, vilket gjorde att det inte var så vanligt på scenen som det är idag. Det blev kostsamt. Det resulterade i att jag blev tvungen att höra av mig till alla mina maskörvänner och skramla ihop rester av teaterblod.

Resultatet av B-filmsknep, vita linser och gammalt teaterblod blev riktigt bra! Jag är glad att jag vågade satsa fullt ut.

Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?

Samarbete och lust!

En stor anledning till att jag har fastnat för just scenkonst är att det är en kollektiv konstform. Jag älskar samarbetet. Att inspirera varandra, och att skapa något tillsammans.

David Sigfridsson

David Sigfridsson är skådespelare. På Turteatern har han medverkat i: Juliette, Politiska Snuskbarn och deras djur, Politiska Snuskbarn på landsbygdssafari, Politiska Snuskbarn – i tredje andens tarm, Sånger från Norden med flera.

Berätta lite om din tid på Turteatern och vad du tar med dig från arbetet här.

För mig var Turteatern steget ut i verkligheten efter Teaterhögskolans skyddade verkstadsgolv. Från att ha jagat konstnärliga och hantverksmässiga regler att följa fattade jag plötsligt att konsten var större än så. En glad och anarkistisk do-it-yourself-anda mötte jag här, och konventionella kvalitetsbegrepp var något folk på sin höjd ungefär gäspade åt.

Till en början var det något av en chock. Frågor som ”Vad är då _bra_, vad är då _kvalitet_?” fick mitt kontrollbehov att svettas. Och så småningom lossnade den värsta bajsnödigheten ur mina porer. Efter dogmatiken blev jag omvänd till verklighet.

Turteatern var inte alls heller den hierarkiska pyramid jag föreställt mig teaterbranschen som, och som jag med lika delar beslutsamhet och skräck var inställd på att nu försöka bestiga. Den här teatern var mer av en svampskog, ett ekosystem, en svettig kropp, vars alla organ pulserade i nån slags intrikat synkroniserad rytm. Jag fann det svårt att överblicka allt som hände omkring mig, var stundtals en smula överväldigad över hur kompetens och mysighet förenades, det var inte en sida av branschen jag riktigt sett förr.

Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?

Jag har kvar ett gammalt mail från en kostymör i min inbox som jag fortfarande myser över ibland, eftersom jag tycker att det så vackert illustrerar Turteaterns blandning av hjärta och kärvhet, av lekfullhet och svärta, av skönhet och smuts: ”Jag skulle tycka det var väldigt fint om bajshororna hade hakkors tejpade på sina bröstvårtor”

Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?

Lekfullhet och tillit är viktigt för mig som skådespelare. Lekfullhet i arbetandet, oberoende av vilken genre verkets form och innehåll ligger inom. Tillit inom arbetslaget, från mitt perspektiv kanske särskilt regissörens tillit till skådespelarnas förmågor och omdöme. Jag tror, eftersom livet i allmänhet och konstnärslivet i synnerhet utgörs av en serie klichéartade paradoxer, att en skådespelare bara kan bli riktigt bra om hen också får va riktigt dålig. Mina erfarenheter från Turteatern har laxerat ut något av den självupptagna duktighetsknarkare jag varit förstoppad med, och för det är jag evigt tacksam.

INTERVJU: Fanny Twardomanski

Fanny Twardomanski var verksamhetsledare och producent på Turteatern mellan 2012-2015. Hon genomförde sin praktik från StDH på Turteatern där hon tog fram en ny organisationsform för teatern som sedan genomfördes. Den innebar specialiserade kompetenser, stärkt visuell och konstnärlig identitet för teatern och förbättrade villkor för personalen. Personalen går från osäkra projektanställningar med obetald semester till fasta tillsvidareanställningar och likalönsprincip.  

Fanny är just nu produktionschef och biträdande teaterchef på Östgötateatern sedan 2018. Hon har också arbetat flera år som producent på Kulturhuset Stadsteatern. Fanny är utbildad scenkonstproducent vid Stockholms Dramatiska Högskola samt vid Yrkeshögskolan Novia i Finland. Hon lyftes nyligen fram som en av ”framtidens kvinnliga ledare 2020” av Sveriges chefsorganisation Ledarna.

När och hur kom det sig att du började på Turteatern?

Jag träffade Nils Poletti i ett första majtåg samma år som jag flyttade till Sverige och vi bestämde oss för att jobba ihop i ett par projekt. Som examensarbete från StDH tog jag fram ett förslag på omorganisation av Turteaterns verksamhet som styrelsen och ledningen ville genomföra och jag stannade kvar som verksamhetsledare.

Vad var din vision för teatern när du utsågs till verksamhetsledare?

Att skapa en trygg organisation för medarbetare som håller för utmanande scenkonst.

Du har även arbetat som produktionschef och producent på större teaterinstitutioner. Vad anser du är frigruppens privilegier respektive utmaningar i jämförelse med institutionens?

Det är till mycket frågan om helt skilda världar. På Turteatern finns möjligheten att arbeta sida vid sida med likasinnade mot ett gemensamt mål. Allas insats är lika viktig och arbetet varar dygnet runt för vi bär det med oss i hjärtat.

Det är en plats som tillåter hundar och barn när det kniper. En fristad för tankar och idéer som till en början kan verka omöjliga eller vansinniga men som oftast går att förverkliga. Det är en plats för det andra som inte ryms inom institutionens ram.

Vilka ingredienser behövs för att forma en modig och konstnärligt fri teater?

Medvetenhet, galenskap och hängivenhet.

Hur skulle du beskriva Turteatern i förhållande till resten av scenkonstsverige?

Turteatern är i en unik position i förhållande till övriga frigrupper i att den är näst äldst i Stockholm och samtidigt den som har rört sig med tiden och varit modig. Låtit sig lämnas över i nya händer då det har varit dags. Att ta trappan ner till foajén från kontoret är en unik händelse varje kväll då publiken, beroende på kvällens utbud varierar. Turteatern har lyckats förföra den för alla andra teatrar så svårflörtade besökaren – den som är mellan 25 och 45 år gammal.

Hur ser du på frigruppens roll idag och i framtiden?

Frigrupperna är utrotningshotade i städer som växer. Vi måste värna deras existens. Så att scenkonsten kan fortsätta vara fri och tillgänglig för alla.

Vad var de största utmaningarna och framstegen under din tid som verksamhetsledare på Turteatern?

Jag och Therese, kommunikationsansvarig, gav oss själva uppdraget att spela med samma beläggning som Stockholms stadsteater och lyckades! 98% beläggningsgrad på stora scen.

Vad saknar du mest?

Medarbetarna och publiken.

Vad ska en teater utan reaktionärer vara?

En plats för respektlös kärlek till scenkonst.

Vad hoppas du att Teatern utan reaktionärer är om 50 år?

En plats för konstnärskap att etablera sig – Turteatern ska vara en stabil grund för personer som påbörjar och utvecklar sin konstnärskarriär.

INTERVJU: Nils Poletti

Nils Poletti är dramatiker, regissör och skådespelare. Han var konstnärlig ledare på Turteatern 2008-2018, de första åren tillsammans med Carina Ehrenholm och Erik Holmström. Innan dess var han med och grundade UngaTur (2004), där han också var konstnärlig ledare de första fyra åren.

Under sina år på Turteatern regisserade han bland annat Den svenska apans hundra röda drömmar, Äldreomsorgen i övre Kågedalen och Sånger för norden. Nils har tilldelats ett flertal priser, bland annat Svenska Dagbladets Thaliapriset (2016), Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt (2012) och Stockholms stads hederspris (2010).

I intervjun berättar han om sina år på Turteatern och om vad han tycker att scenkonst ska vara.

Teatern utan reaktionärer 2008-2018

De tio åren mellan 2008 och 2018 innebär en ny era för Turteatern. Ett vurmande för estetiken och en stark vilja att aldrig vara förutsägbar växer fram samtidigt som teatern blir ännu mer professionaliserad och etablerad.

2008 lämnar Robert Sjöblom över det konstnärliga ledarskapet till tre hungriga personer från UngaTur: Carina Ehrenholm, Erik Holmström och Nils Poletti, även kallade trojkan. Under Roberts tid som konstnärlig ledare har Turteatern blivit en självklar del av Kärrtorp och har också utvecklat ett samarbete med gymnasieskolan vilket i förlängningen möjliggjorde skapandet av UngaTur. Något som alltså visade sig bli en grogrund för den framtida ledningen på Turteatern. 

Polsk festival

Ett av trojkans första projekt blir ett polskt samarbetsprojekt, en festival tillägnad dramatikern Witold Gombrowicz. Nils Poletti regisserar Vigseln, Erik Holmström Ferdydurke (Gombrowicz första roman) och Carina Ehrenholm Historia, en av Gombrowicz ofullbordade pjäser, de båda sistnämna i dramatisering av Emma Broström. Dessutom tar hela trojkan sig an Witold Gombrowicz dagbok under titeln Kalla kårar med Witold. 

– Vi inledde ett samarbete med Polska Institutet, och jag kommer aldrig glömma när vi blev inbjudna till ett första möte hos dem, säger Carina Ehrenholm. Vi blev behandlade som kungligheter (ok kanske inte riktigt kungligheter men som personer av stort värde i alla fall, ganska ovanligt när man kommer från en frigrupp). Det var ett av de mest fruktsamma samarbeten jag varit med om, och på premiären av vår första föreställning Vigseln hade de till och med lyckats få dit Witold Gombrowicz änka som hedersgäst.

Framgångar under trojkan

Några av de mest uppmärksammade projekten under trojkans ledning är Juliette av Markis de Sade i regi av Nils Poletti, Den nya gudomliga komedin efter Dante samt Scummanifestet av Valerie Solanas, båda i regi av Erik Holmström.

Det svart samhällssatiriska Scummanifestet förespråkar en värld där kvinnorna har gjort sig av med alla män och sköter reproduktion medelst konstbefruktning. I salongen delas män och kvinnor upp och får sitta på olika sidor av scenen. Föreställningen leder till stora protester. Manifestationer planeras, mordhot riktas mot Andrea Edwards, som spelar föreställningen och vakter behöver tas in.

Den nya gudomliga komedin

I Den nya gudomliga komedin är det arbetslinjen som kritiseras. Pjäsen är en illustration av denna, tolkad genom Dantes inferno. Båda texterna har tydliga budskap. De får stort genomslag och etablerar Turteatern som en scen med starkt politiskt patos. Såhär skriver Johan Hilton i Expressen:  

”Det är fiffig, orättvis och ursinnig teater. Återstår alltså inte annat än att entusiastiskt applådera det gedigna, tja, arbete som Den nya gudomliga komedin är. Må djävulen ta mig om inte Turteatern – efter Ferdydurke, Juliette och Scummanifestet – har gått och blivit Stockholms piggaste teaterscen. Det måste vara en fröjd för ensemblen att jobba där.” 

Juliette

Juliette är å sin sida en första smak av vad som ska komma att bli synonymt med Turteatern: kroppslig, visuell och rabelaisk teater. Det är också första gången den konstnärliga trion Ramaj samarbetar. Ramaj består av scenografen och ljus- och videodesignern Markus Granqvist, kostymdesignern Lena Lindgren och regissören, dramatikern och skådespelaren Nils Poletti och deras samarbete ska komma att vara.

Juliette blir en tre timmar lång scenkonstupplevelse där hunger efter makt, sex och extas, i en våldsam dekadens och längtan efter absolut tillfredsställelse upptar scenrummet. I Svenska Dagbladet skriver Ylva Lagerkrantz Spindler: 

”… en amoralisk häxdans, en odyssé genom mänsklighetens allra mörkaste vrår och ett dekadent, erotiskt smörgåsbord där risken är stor att man som publik blir visuellt matförgiftad.”

Ny ledning

2012 slutar Carina Ehrenholm och Erik Holmström som konstnärliga ledare och Nils Poletti tar över ledarskapet själv. I samma veva utses den nyutexaminerade producenten från Stockholms Dramatiska högskola, Fanny Enberg (idag Twardomanski) till verksamhetsledare. 

Fanny har som examensprojekt skrivit ett förslag på organisationsförändring som i och med hennes anställning genomförs. Den innebär specialiserade kompetenser, stärkt visuell och konstnärlig identitet för teatern och förbättrade villkor för personalen. Personalen går från osäkra projektanställningar med obetald semester till fasta tillsvidareanställningar och likalönsprincip. Teaterns fasta kärna blir då, förutom den konstnärliga ledaren Nils Poletti och verksamhetsledaren Fanny Enberg, kommunikationsansvarig Therese Jonasson, tekniska chefen Ida Lindfors och teknikern Robert Wiberg. Det blir ännu ett kliv mot professionalisering och långsiktighet för Turteatern.

Kärrtorpsattacken 

Turteatern fortsätter under den nya ledningen att upprätthålla ett starkt politiskt patos, ibland för att yttre omständigheter gör det nödvändigt. Under 2013 inträffar det som senare har kommit att kallas för Kärrtorpsattacken. Nazistisk aktivitet börjar växa i området och en motståndsförening kallad Linje 17 mot rasism skapas. Under en manifestation av Linje 17 attackeras de av ett antal svartklädda nazister ur svenska motståndsrörelsen.

En vecka senare arrangeras en ny manifestation och 16 000 personer ansluter för att visa sitt stöd mot rasism. Dessa händelser blir upprinnelsen till musikalen: Sånger för Norden med material hämtat direkt från webbsidan Nordfront och Flashback. En satirisk kabaré där svenska motståndsrörelsens ungdomsförbund (SMURF) sätter upp olika musikaliska nummer och låter olika nazistiska frontfigurer hålla monologer till koreografin järnrörsnätter.

Under spelperioden arrangerades också samtalsserien ForumT en antifascistisk samtalsserie i 12 delar med deltagare som Henrik Arnstad, Linje 17 mot rasism, Mona Sahlin och andra representanter för mångfald och antifascism. 

”Ah ett omöjligt projekt?! Okej, då gör vi det!”

Efter mycket uttalad politisk scenkonst i form av kabaréer och föreställningar både på Unga Tur och Turteatern längtar Nils Poletti efter något annat. Det som under senare år har blivit Turteaterns signum börjar växa fram. Estetiskt starka föreställningar med groteska, tarvliga, skitiga, varma och underhållande inslag. En jakt efter en mer folklig och köttslig teater. Scenkonstgruppen Ramaj är upphovspersonerna bakom flera av dessa föreställningar och många tankar föds i skapandet av Juliette. Därefter följer produktioner som Den svenska apans 100 röda drömmar och Äldreomsorgen i övre Kågedalen.

– Äldreomsorgen i övre Kågedalen var väldigt mycket ”Ah, ett omöjligt projekt!? Okej, då gör vi det!”, säger Jenni Godoy som är teknisk chef på Turteatern. Scenografin bestod av en samlingslokal, en skog, ett tvåvåningshus med storstuga, sovrum och badrum, en uteplats med berså, en bokbuss, en gillestuga med en modell av Skellefteå i miniatyr. Det var det mest omfattande byggprojekt vi har haft på teatern, varje vecka tänkte vi ”hur ska vi hinna det här”, sen byggde vi vidare. I premiärveckan skulle vi bygga klart en skog, en buss och en berså. Men vi hann ju. Och det var sån detaljnivå! En filt hade brodyr med texten ”Mordors läns landsting” och vid en vägg fanns det en planka med streck som visade hur mycket Pyret hade vuxit. Varje yta på teatern användes för att skapa det universum som morfar och Pyret befann sig i. Det var verkligen fantastiskt att få jobba med!

2016 tilldelas Turteaterns konstnärliga ledare Nils Poletti Thaliapriset. Samma år tilldelas även föreställningen Äldreomsorgen i Övre Kågedalen Medeapriset.  

 Motivering till Thaliapriset: 

”Nils Poletti har under flera iscensättningar på Turteatern utvecklat en helt egen, djärvt provokativ spelstil. Han har regisserat till synes ospelbara texter och skapat groteska samtidskommentarer som inte väjer för något. Han är en avantgardist som med sitt mod utmanar alla tänkbara gränser, synliggör trauman och överlämnar dem till publiken med svart humor och eklektisk energi men alltid utan pekpinnar.”

Gästande konstnärer

Turteatern har under tiotalet befäst sin position som en av Sveriges främsta frigruppsscener. Utöver produktioner med regi inifrån huset har gästande konstnärer och regissörer bjudits in och breddat och berikat teaterns repertoar. Py Huss Wallins Britney, Lisen Rosells, Amanda Apetreas och Nadja Hjortons Grottbjörnens folk, Lumors People respect me now och Poste restantes Desperado i samarbete med MDT är några av de mer uppmärksammade samproduktionerna de senaste åren.

Nils Poletti är sedan 2018 konstnärlig ledare på Östgötateatern och lämnade i samband med det över ledarskapet till Marie Nikazm Bakken. Med sin förkärlek för epos och serieteater tar Marie Turteaterns estetiska, naiva, groteska och karnevaliska scenkonst ett steg vidare mot ett teaterhus där konsten ständigt pågår. The show must go offline.

Alla föreställningar är inställda året ut.

Turteatern ställer in all publik verksamhet under resten av 2020.

Efter regeringens förbud mot allmänna sammankomster för att minska smittspridningen, har vi bestämt oss för att vi packar ihop Nibelungens ring och hoppas att vi kan visa den för er ett annat år. Kanske 2022 till exempel! Håll i, håll ut och hav framåtanda!

Vi kontaktar alla som har köpt biljetter och som berörs av detta. Har du några frågor är du välkommen att höra av dig till info@turteatern.se.

Vi längtar efter att få öppna vårt Festspielhaus für entartete kunst, men till dess: visa omtanke och ta hand om varandra.

UngaTur: 2004-2008

Hur UngaTur bildades och Turteatern fick nytt, pumpande blod i sina vener

UngaTur är en ideell förening som sedan 2004 producerat scenkonst. Gruppen har växlat i storlek, engagemang och konstnärlig riktning under åren och är nu år 2020 tillbaka där det började – unga scenkonstnärer som vill skapa en plattform för att skapa scenkonst, utvecklas och utbilda sig genom kollektivt, ideellt arbete utan pekpinnar.

Totalt har ett 40-tal produktioner och 11 Paradisofestivaler producerats av UngaTur mellan 2004 och 2020. Många av de över 200 personer som varit medlemmar eller engagerade i UngaTurs produktioner arbetar idag professionellt och gruppens verksamhet har liknats vid ett växthus för scenkonstnärer. Det var från UngaTur som Turteaterns nya ledning rekryterades år 2008. Turteaterns nya konstnärliga inriktning under 2010-talet hade inte tagit samma form om det inte vore för UngaTur.

Den historiska texten i del 3 av antologin handlar därför om hur gruppen blev till.

Ursprungsidén

UngaTurs ursprungsidé kom år 2003 ur den då 21-åriga skådespelaren Nils Polettis frustration att spricka i fjärde och sista provet i antagningen till Teaterhögskolan i Stockholm – för andra året i rad. Bitterheten över att inte komma in och begäret att utbilda sig själv genom ”learning by doing” blev gnistan som tände elden. Nils Poletti förklarar i efterhand att ”mycket med upprinnelsen gällande UngaTur kom från, och handlade mycket om, frustration, ilska och trots emot konvention. Destruktiva energier omvandlades till kreativitet, lust och utveckling”. Många av Polettis vänner hade liknande upplevelser, de sökte scenskolan och föll på mållinjen medan en del andra precis hade kommit in i Stockholm, Luleå eller Malmö.

Det var lätt att värva andra unga skådespelare och teaterintresserade till en grupp som hade som ambition att inta teaterscenen utan att vänta på erkännande från utbildningsinstitutionerna eller be någon om lov.

Varför på Turteatern i Kärrtorp?

Poletti hade träffat flera av de unga skådespelarna som han slog sig samman med på Turteatern redan år 2001 när de medverkade i uppsättningen Maratondansen i regi av Andreas Lindal och koreografi av Viktoria Kahn. Andra var han bekant med från antagningsprover till scenskolan eller förberedande teaterutbildningar. Relationen mellan Turteaterns etablerade ensemble och detta gäng unga, spelhungriga skådespelare fyllde ett ömsesidigt behov. Den yngre gruppens tydligt antireaktionära, politiska teaterideal och handlingskraftiga DIY-praktik passade Turteaterns grundmurade frigruppsanda och intresse för att stödja unga skådespelare. Den unga gruppen å sin sida fick tillgång till replokaler såväl som sammanhang och handledning av professionella utövare.

– Turteatern hade vid denna tid (år 2003) fått öronmärkta pengar för att spela något för alla offentligt anställda i Skarpnäcks stadsdel, men de var trötta och sönderturnerade med sin succé Farliga Förbindelser. Nu vände de sig till de outtröttliga ungdomarna som repade pjäsen Mösexan av Willy Russel (regi: Andreas Lindal), i deras lokaler på kvällarna. På initiativ av Turteaternskådespelaren Linda Birgersson fick de frågan om de ville samproducera en kabaré. Gruppen som ännu inte hette UngaTur, utan kallade sig Teater Credo, gick med på att vara med mot löftet att sedan få spela Mösexan på Turteaterns hemmascen Reflexen, säger Olle Jernberg en av gruppens ursprungsmedlemmar.

I kabarén Club Tur de Lux som spelade på Turteatern vintern 2003/2004 medverkade så en del ur Mösexans ensemble, Turteaterns ensemble samt en del nya som tillkom. Efter kabarén togs Mösexan upp igen. Jernberg berättar vidare:

– Alla man pratade med om pjäsen och teatergruppen frågade om vi var en kristen grupp (Credo betyder ”personlig trosats” och är namnet på både en kristen tidning och en kristen studentorganisation). Att byta namn blev alltmer akut. Ganska nära inpå vår premiär av Mösexan, som tillslut blev i september 2004, fick vi tillåtelse att officiellt bli UngaTur!

På scen stod Anna Wadström, Anna G Falck, Binyam Haile, Carina Ehrenholm, Emma Molin, Eric Stern, Nils Poletti, Olle Jernberg och Viktor Wejrich. Uppsättningen blev en osannolik liten succé med mycket publik men lämnade inte något bestående intryck i Scensverige och dess traditionella form är inget en skulle koppla till den estetik som sen blev signifikant för UngaTur. Det som stod ut mest med Mösexan var affischen, en svartvit bild med en nästintill naken Olle Jernberg i blå boots och nedgråten mascara. 

Mordet på Marat

Efter spelperiodens slut hade gruppen fått blodad tand och UngaTur började skapa sin egen identitet. Nils Poletti, Carina Ehrenholm, Emma Molin och Olle Jernberg träffades varannan söndag hemma hos Poletti och pratade om framtiden och vilka roller som behövdes i gruppen. Jernberg berättar att Poletti redan då visste att han ville göra Mordet på Marat (Peter Weiss metadrama från 1964) och att han skulle regissera.

– Jag tyckte han var galen. Vi kan ju ingenting, tänkte jag. Hur ska du kunna regissera?

 Poletti återberättar hur han kände inför att regissera sin första uppsättning:

-Jag ville regissera för att jag hade sånt oerhört regiförakt och ville visa att det gick att regissera utan att vara en skitstövel. Och tänkte kanske att det också skulle utveckla mig som skådespelare, säger han.

UngaTur får ihop en budget på totalt 50 000 kronor och en 30 personer stor ensemble. Carina Ehrenholm producerar, samt spelar mörderskan Charlotte Corday i pjäsen och Nils Poletti regisserar.

I en intervju med Lina Kalmteg i DN (2005-07-27) inför premiären av Mordet på Marat (eller Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade som verkets egentliga titel lyder) delger den debuterande regissören Nils Poletti, Bahar Pars (tidigare även Keshavarz), som spelade Marat, och Eric Stern, som spelade de Sade, sina visioner.

De vill vara en plantskola för unga skådespelare och en frizon från teaterhögskolornas rätt-och fellärande (Poletti hade vid det laget kommit in på Teaterhögskolan i Stockholm), de vill locka unga 20-30-åringar till förorten i Kärrtorp genom kaféverksamheten i foajén och de strävar efter en mångfald på teaterscenen. Etablissemanget är för vitt och de satsar bara på säkra kort såsom redan kända skådespelare, konstaterar de. Delvis är det ju också publikens ansvar, att de tragiskt nog vill ha det så, menar Bahar Pars, men ”det är vi tillsammans med Sveriges befolkning som måste göra ny teater”, proklamerar hon.

Deras uppsättning kommer att göra denna politiska, intellektuella och 40 år gamla text på ett nyskapande och underhållande sätt som publiken dessutom förstår, lovar de.

Att döma av recensionerna lyckas UngaTur. I en recension av Jenny Teleman för Kulturnytt i P1 Sveriges Radio (2005-08-04) imponeras recensenten av en entusiastisk och glädjefylld uppsättning med 30 personer på scen. Den är ”rörig, rörlig dansad, sjungen, rimmad, ojämnt spelad, falskt och klockrent sjungen. Med luckor i golvet och upphissade sängar i taket och en hel orkester på scen används Weiss 60-tals pjäs till att påminna om de besvikelser de radikala tyngs av i vår tid [… ] Det här är ingen uppsättning där man plockar fram individuella prestationer direkt, det vore liksom mot hela idén. Men såväl elaka sköterskegossar i kjol, en plågad Marat, en loj de Sade och en sömnsjuk mördare bidrar till en föreställning som faktisk både verkar älska och hånflina åt tanken ’tillsammans skapar vi ett bättre samhälle’. Det är skojigt. Och kanske det enda sättet att gå i land med stenhårt politisk teater.”

Även Svenska Dagbladets recensent Lars Ring uttrycker sitt gillande för både form och innehåll (2005-08-02): ”som icke-profesionell uppsättning är tolkningen exceptionellt skickligt utförd. Aktörerna hittar närvaro, rytm och direktkontakt med publiken.

Pjäsen innehåller ju subtila kast mellan roller, identifikation och masker. Skildringen av mentalpatienternas egna jag är delvis dansad. Ny musik är skriven till sångavsnitten. Daniel Bergnér och Jan Tavares lutar den åt modern musikal, möjligen aningen ironiskt. Poletti låter pjäsen bli en svartvit kabaret som kastar sig mellan dionysiskt kaos och påtvingad ordning – fyra bastanta sjuksystrar, som spelas av axelbreda män, utför ett ritualiserat våld mot patienterna.”

– Att så mycket press kom när vi spelade Marat var stort, då kändes det som att det var på riktigt, säger Anna Wadström som var med i uppsättningen.

– Det var också det att vi beskrevs som unga och lovande och inte främst som en amatörgrupp. Kultursidorna hade en annan status då, fler journalister hade anställning. På somrarna hade de inte så mycket att skriva om och kom för att titta på föreställningar och skriva om oss. Det var lättare för UngaTur att få press på den tiden än det är idag för länsteatrar som ligger långt från storstäderna, eftersom kulturjournalistikens villkor har förändrats, fortsätter hon.

Fredrik Lundqvist som var med i UngaTur från och med Mordet på Marat berättar vidare om hur det kändes att vara med i denna unga, lovande ensemble:

– Det var ett nytt sätt att göra teater på för mig, det var ingen som visste vad de gjorde riktigt. Men vi hade handledning. Nisse gick på scenskolan vid det här laget och hade hittat en form av klausul där det stod att man fick göra sina egna projekt på sommaren, sätta ihop egna kurser liksom. De som var med i kursen kunde söka studiemedel för detta. Man behövde inte vara elev på skolan heller för att delta i kursen. Britt-Louise Tillbom och Jan Tiselius handledde därför oss den där sommaren då vi repade Marat.

Anna Wadström tillägger:

– Tillsammans med Britt-Louise och Jan hade vi djupläsning av text och interpretation och sen året därpå när vi repade Näktergalen från Wittenberg som Nisse också regisserade, fick vi handledning av Chatarina Larsson. Marie Ahl, Mia Benson och Robert Sjöblom från Turteatern fick jag också god kontakt med senare. De fanns alltid där i närheten av oss.

Med andra ord kunde i princip alla de där 30 personerna som stod på scenen sommaren 2005 och 2006 söka studiemedel stora delar av repperioden. Det möjliggjorde att de flesta kunde vara på plats heltid under någon månad.

– Det här var en viktig byggsten i att det funkade och blev så bra. Närvaron i tid gjorde att vi var nära en professionell produktion, säger Fredrik Lundqvist. Tyvärr satte Teaterhögskolan stopp för de där sommarkurserna efter andra året.

Paradisofestivalen, det gigantiska hänget och allmän hybris

Tre år efter starten, med tre uppsättningar och ett par kabaréer i ryggen stod UngaTur år 2007 inför sitt mest produktiva år hittills. Formen för gruppen hade varit löst sammansatt och många av de mellan 20 – 50 aktiva visste inte riktigt om de var medlemmar i själva gruppen eller bara med i produktionerna. Det hade varit ett fåtal som styrt repertoaren hittills, främst initiativtagaren tillika konstnärliga ledaren Nils Poletti men även producenten och skådespelaren Carina Ehrenholm och några till närmast dem. Att tillägga är att Carina Ehrenholm parallellt med sitt engagemang i UngaTur hade fått jobb som producent och senare verksamhetsledare för Turteatern och var därmed en nyckelspelare i samarbetet mellan de bägge grupperna.

Även om alla var välkomna att ösa idéer kring de produktioner som skulle göras så ville fler ur gruppen regissera och vara med och påverka vad som sattes upp. Diskussioner pågick i otymplig stormötesform där organisationens form dryftades vilket resulterade i ett demokratiskt val där Poletti blev vald till konstnärlig ledare. Processen runt valet öppnade upp för att fler idéer uppmuntrades till att genomföras.

Sommaren 2007 gjordes gruppens första egna festival Paradiso, projektledd av Moa Backman och Klara Backman. En budget på totalt 50 000 kronor fördelades på festivalen och de fyra UngaTur-produktioner som hade premiär under Paradiso: Hedda Gabler (regi: Anna von Bredow), Oskuld och Arsenik (regi: Erik Holmström), Parsifal (regi: Nils Poletti) och Roten ur Norén (regi: Fredrik Lundqvist).

Fredrik Lundqvist berättar om en sommar med hybris:

– Kyrkan hade ju lokalerna uppe i Fyren då, där Turteaterns nuvarande lokaler är. Men det var ju inte en scen anpassad för teater när vi spelade där. Jag var uppe och klättrade i taket, spände upp rån med spikband och sånt. Jag bröt upp delar av scenen för att få ner kablar. Tänkte att det här får jag ju inte göra, men skit i det. Jag drog dit en tältsäng och sov där ibland. Repade Parsifal nere på Reflexen samtidigt som jag regisserade Roten ur Norén. Jag var ett vrak efter det, men det var maxat. Sen fick Roten ur Norén extraspelningar runt jul samma år på Kägelbanan och det får räknas som en lyckad regidebut.  

– Det är tydligt att det fanns en ”gör-det-själv-mentalitet” som drev UngaTurs konstnärliga inriktning och höga produktionstakt. Men det ska inte uppfattas som att gruppen inte tog teatern på allvar eller gjorde hafsverk. Genom det kollektiva frigruppsarbetet fick medlemmarna erfarenhet av att ta ansvar för hela teaterhändelsen samt kunskap och respekt för alla de yrkesfunktioner som är nödvändiga för att scenkonst ska bli till.

– Trots att majoriteten i gruppen var unga så fanns spridda åldrar inom gruppen och i produktioner. Många år hade vi med äldre skådespelare eller andra konstnärliga utövare som också var erfarna. Det var ett generationsöverskridande arbete som vi lärde oss mycket av, berättar Moa Backman.

– Hos de etablerade skådespelarna på Turteatern fanns det verkligen ett intresse för de unga. Men vi var noggranna också. Alla städade foajén, alla hjälptes åt att fixa inför föreställningar. Det kommer jag ihåg att jag tog på stort allvar. Att det skulle vara proffsigt liksom. Vi ville visa att vi kunde göra helheten ordentligt, alltså hela teaterbesöket för publiken. Det var dock fler tjejer som drog sitt strå till stacken när det gällde att utföra arbetsuppgifter som foajéfix och administration, säger Anna Wadström.

Både Fredrik Lundqvist, Moa Backman och Anna Wadström berättar om den konstnärliga visionen att vara avantgarde. Ofta nämndes ordet ”spjutspets” utan att det helt definierades vad denna spjutspets var, men att inte vara konventionella var viktigt, minns dem.

– Att locka folk ut till Kärrtorp för att hänga och dricka öl istället för att vara i stan var något som gruppen drev, säger Moa Backman. På den öppna scenen körde vi bland annat stand up som inte var så utbrett då. 

Det liknar ju Turteaterns decentraliserande ambition och folkliga stil, men vi pratade inte om platsens förankring. Vi hade kunnat vara varsomhelst, säger både Moa Backman och Anna Wadström.

– Vi skulle aldrig bli Kärrtorps egen teater som Turteatern hade varit. Men UngaTurs roll som socialt nav spelade stor roll. Det var extremt mycket ett ”hang out” där alla ens kompisar var och där nya bekantskaper stiftades. Där man också fick göra lite vad man ville på scen. Det var möjligt att gå från tanke till handling snabbt. Det var väl det som var kärnan i verksamheten. Att få möjlighet att förverkliga saker man vill göra tillsammans med andra, säger Moa Backman.

Fram träder en bild av en tid då teaterscenerna i Stockholm stod tomma på somrarna och det fanns många teaterintresserade unga vuxna och deras kompisar som både ville spela och titta på teater, men också hitta ett sammanhang för att umgås.

Det var som en stor fritidsgård för vuxna, ett vuxenkollo ute i Kärrtorp om somrarna, beskriver de tre forna UngaTur-medlemmarna. Anna Wadström berättar ett minne om en sommar då det var fotbolls-EM:

– Vi var ett stort gäng som tog ut stolar och en TV på torget i Kärrtorp och kollade på matchen med folköl och chips. Andra kvällar nattbadade vi i Söderbysjön eller Årstaviken efter kvällsrep.

Fredrik Lundqvist berättar:

– Vi träffade lyckosamt ett teatervakuum. Vi var många i antal, uppmuntrade generöst varandras idéer och vi kunde tänka oss att spela på somrarna eller turborepa en kabaré för att spela i mellandagarna. Vi fick god pressbevakning och stor publik varje gång. Vi drev en populär öppen scen under ledmotivet ”anything goes”, där folk trängdes för att både stå på scen och vara publik. Efter ett par öl bjöd vi ofta själva på impro men vi tillät till och med folk som ville spela om sin ångest på ett ostämt piano vara med. Demokratin i det saknar ju motstycke … Det är klart vi fick något slags storhetsvansinne, vi kan göra vad som helst och det blir succé!

Efter drygt fyra verksamma år i Turteaterns lokaler så skedde år 2008 själva skiftet då de tre UngaTur-medlemmarna Nils Poletti, Carina Ehrenholm och Erik Holmström bildade den trojka som erbjöds ta över den konstnärliga ledningen av Turteatern. Carina hade i och med sin anställning på Turteatern redan en fot inne förstås, men den nya konstellationen innebar ett nytt konstnärligt inflytande. Till UngaTurs nya konstnärliga ledning valdes medlemmarna Fredrik Lundqvist och Olle Jernberg. Samarbetet grupperna emellan var tätt i början av trojkans intagande av moderteatern. Oövervinnerligheten var ett faktum, UngaTurs stora visioner och flit hade gett resultat. I Kärrtorp tronade nu en ny generation teaterskapare.  

Källor:

Intervjuer med Anna Wadström, Fredrik Lundqvist, Moa Backman, Nils Poletti och Olle Jernberg.

Artiklar:

https://www.dn.se/kultur-noje/politiskt-mord-ska-lyfta-teatern/

https://www.dn.se/arkiv/kultur/vital-forestallning-om-drommar/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=667871

https://www.svd.se/overtygande-tolkning-av-weiss-revolutionspjas

https://www.fria.nu/artikel/5159

VI INSPIRERAS AV: Markus Öhrn, Institutet

Markus Öhrn är videokonstnär och teaterregissör, utbildad på Konstfack i Stockholm. Hans första teaterregiarbete var Conte d’Amour, som hade premiär i Berlin i maj 2010. Den sattes upp i samarbete mellan Institutet, finländska Nya Rampen och Ballhaus Ost i Berlin.

Markus Öhrn är sedan 2018 konstnärlig ledare för teatergruppen Institutet, som 2018/2019 flyttade från Malmö till Vitsaniemi i Övertorneå kommun.

Vilka konstnärliga frågor är du upptagen av just nu?
Jag är upptagen av samma frågor som jag arbetat med de senaste 15 åren, familjen, våld i nära relationer, patriarkala maktstrukturer, religiösa sekter och min mormors sista önskan på dödsbädden.

Hur ser du på förutsättningar för scenkonst i relation till den konstnärliga praktiken? Ser du att du kan praktiskera din konstnärliga praktik med de förutsättningar som finns i dag? (med förutsättningar tänker vi på tex offentligt stöd, politik, tillgång till lokaler mm.)
Jag har medvetet anpassat min och Institutets konstnärliga praktik till de förutsättningar som råder, det var därför som jag flyttade verksamheten upp till Tornedalen där jag är uppväxt och här har vi mycket bra och prisvärda lokaler i en skola som vi delar med den lokala byaföreningen. Detta gör att våra fasta kostnader är låga och vi har mer resurser till det konstnärliga arbetet och produktionerna. Men det är klart att vi är underfinansierade som alla andra frigrupper i Sverige.

Ser du på ditt projekt som politiskt? Vad lägger du i begreppet ”politisk teater”?
Jag ser absolut på min och Institutets verksamhet som politisk och kulturpolitisk på samma gång, vi har visat visat att det går utmärkt att producera och presentera samtida experimentell scenkonst på norrbottens glesbygd som är relevant för både en lokal publik från tornedalen och europeisk scenkonstpublik på det stora festivalerna som Wiener Festwochen, Impulse festival osv. Jag anser personligen att all konst är politisk, även den mest kommersiella musikalerna som jag själv anser är helt motbjudande är politisk, men den för inte den politik som jag står för.

Kan du säga lite om relationen mellan det lokala och mötet med den lokala teaterpubliken och konstteatern i Vitsaniemi?
Institutet har arbetat metodiskt och målmedvetet sedan flytten 2018 från Malmö till Vitsaniemi med att få den lokala och regionala publiken att känna sig lika välkomna som en tillrest nationell eller internationell publik, ett arbete som verkligen har burit frukt och vi har nu en trogen lokal publik som kommer på alla våra arrangemang. Viktigt har varit att initiera samtal och diskussioner om konst och scenkonst i samband med våra arrangemang, samtal där alla ska känna sig välkomna och lyssnade på oavsett bakgrund eller livserfarenhet.

Vi inkluderar ofta lokala aktörer från byn i våra produktioner, vår vaktmästare är en pensionär från byn och dessa kontaktytor har skapat grunden för en fin och respektfull relation med människor här uppe. Om vi behöver snickare eller annan hantverkare så använder vi oss alltid av lokala resurser så att vår verksamhet bidrar till sysselsättning här på plats. Byaföreningen som vi delar lokaler med har varit helt central för vår lyckade etablering i Vitsaniemi, vi hjälps åt med praktiska saker och har en nära och fin relation som skapat många fina ringar på vattnet.

VI INSPIRERAS AV: Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton

Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton har en gemensam bakgrund i ÖFA-kollektivet.

Trion har under många år utforskat begär, kropp, sexualitet, kön, publikkontakt och humor i en rad föreställningar. Det började med What happens in Uppsala stays in Uppsala som de gjorde på Uppsala stadsteater 2014. Därefter skapade de Grottbjörnens Folk 2017 på Turteatern i Stockholm och 2019 Harlequin, ett svenskt/finskt/isländskt samarbete med teatergruppen Blaue Frau. Trion har också haft flera olika residens och gjort gästspel på Turteatern.

INTERVJU: Carina Ehrenholm

Carina var med och startade UngaTur och blev en av de tre konstnärliga ledarna för Turteatern 2008-2013. Sedan våren 2020 har hon suttit i Turteaterns styrelse tillsammans med Nils Poletti och Fanny Twardomanski.

Carina Ehrenholm arbetar nu som adjunkt i konceptuell scenkonst på Teaterhögskolan i Malmö. Hon har även gjort konstnärliga forskningsprojekt inom Lunds universitet, samt tog sin konstnärliga master i teater där 2014-16. Carina är också frilansande regissör, skådespelare och producent. De senaste åren har hon bland annat arbetat med och utvecklat olika former av ljudverk/dramatiska hörspel samt dramaturgiska modeller för detta. Hon har varit med och startat upp festivalen Transistor och nätverket Transistor Sound, samt är en del i arbetskollektivet Public Plot.

Berätta om din tid på Turteatern och vad den har betytt för dig?
Min tid på Turteatern har varit helt ovärderlig. Det hela började 2004 i och med att jag och Nisse och ett gäng andra drog igång UngaTur, och började med den legendariska Club Tur de Lux, en slags revyshow som vi gjorde ihop med Turteatern där högt och lågt nog kan ses som en underdrift. Men det var väldigt, väldigt kul och vi var ett stort gäng som under den här tiden började lära känna varandra. Sen gjorde vi föreställningen Mösexan som Andreas Lindal regisserade, och som vi spelade för skolor.

På ledig tid satt jag uppe på kontoret och sålde föreställningen till högstadier tror jag det var, och eftersom det gick rätt bra, och Turteaterns ordinarie producent/marknadsförare skulle gå på föräldraledighet fick jag hux flux jobb på Turteatern som producent, med noll erfarenhet av producentarbete. Jag hade ingen koll på saker som grafisk profil och gick loss hej vilt, men lyckades väl ändå få till det hela hyfsat, för när den ordinarie producenten kom tillbaka slutade verksamhetsledaren och då fick jag hennes jobb. Tack för förtroendet Turteatern!

Samtidigt drev vi UngaTur och gjorde stora mastodontföreställningar på somrarna, med en otroligt påtaglig känsla i hela gruppen att vi höll på att göra något stort och unikt, samtidigt som vi (som jag minns det nu i alla fall) inte var särskilt ängsliga över vad någon skulle tycka om det. Hur unikt det egentligen var vet jag inte, men vår ansats var sannerligen storslagen! Detta storslagna tog vi sedan med oss när jag, Erik och Nisse tog över den konstnärliga ledningen på Turteatern, hösten 2008.

Vi gick in i en total lyxsituation för en frigrupp, styrelsen gav oss stor konstnärlig frihet, det fanns en inarbetad verksamhet i form av ekonomi, personal, teknik och två stora hus. Men det var också en annan typ av ansvar än vad vi hade haft med UngaTur, och vi fick lära oss mycket längs med vägen.

Men det storslagna följde som sagt med och vi inledde med att låta det första spelåret bli en enda lång Gombrowicz-festival, dvs vi satte bara upp pjäser av den Polske dramatikern och författaren Witold Gombrowicz, och hade även ett samarbetsprojekt som handlade om den polske författaren och pedagogen Janusz Korczak gärning. Vi inledde ett samarbete med Polska Institutet, och jag kommer aldrig glömma när vi blev inbjudna till ett första möte hos dem. Vi blev behandlade som kungligheter (ok kanske inte riktigt kungligheter men som personer av stort värde i alla fall, ganska ovanligt när man kommer från en frigrupp). Det var ett av de mest fruktsamma samarbeten jag varit med om, och på premiären av vår första föreställning Vigseln hade de till och med lyckats få dit Witold Gombrowicz änka som hedersgäst.

Turteatern har för mig varit en helt ovärderlig skola. Det var där jag kastade mig in i projekt efter projekt utan att riktigt veta vad jag höll på med, vilket tvingade mig att lära mig otroligt mycket. De största “misslyckandena” har varit de viktigaste lärdomarna. Men det var också ett sammanhang och ett liv. Vi liksom levde på teatern, lade det mesta av vår vakna tid och vårt engagemang där. Vi var trötta, glada, ledsna, upprymda, stressade och fulla ihop. Vi jobbade och levde i någon slags symbios, skrev ansökningar i sista sekunden, hängde lampor mitt i natten och planerade framtiden på middagar hemma hos varandra.  

Bästa och sämsta med Turteatern?
Det bästa med Turteatern är att den vilar på en grund av kabaréer och revyer, och att det i humorn alltid har funnits en lust att ha kul tillsammans med publiken, ett välkomnande och hjärtligt tilltal. Och att det alltid funnits ett stort nätverk av människor kopplat till teatern, inte minst genom UngaTur.

Det sämsta med Turteatern, från min tid, är nog att vi i den konstnärliga ledningen ibland var lite “självtillräckliga” och dåliga på att släppa in medarbetare i vår planering, och även att vi för utomstående kunde upplevas som interna och uteslutande. 

I år fyller Turteatern 50 år. Hur har de fria gruppernas funktion förändrats och har de någon framtid enligt dig?
Framförallt har kulturpolitiken förändrats under årens lopp, och fortsätter att dra åt en riktning som inte direkt gynnar de fria grupperna så som de har sett ut hittills. Det kommer förmodligen bli färre teatrar med en kontinuerlig verksamhet och ett eget hus, och mer korta projekt på frilansbasis och samarbetsprojekt. Framtiden ligger nog i att på väldigt påtagliga sätt förnya scenkonsten, eller fungera som ett pedagogiskt eller samhällsfrämjande verktyg. Att “bara” göra “vanlig” teater har inte längre lika stor möjlighet att ge beviljad finansiering till verksamheten.

Anekdot från Turteatern
Vi skulle ta en föreställning som jag regisserat, Barfotaupproret, till en festival i Polen och spela i den lilla staden Radom. Jag var den enda som hade körkort, så lotten föll på mig att köra “Turbussen” och medföljande släp med scenografi m.m. medan resten av teatern tog flyget. Jag lyckades få en av skådespelarna i Ferdydurke som också skulle spelas på festivalen, att följa med mig i bilen som sällskap. Vi började med att åka till färjan i Nynäshamn, där jag skulle försöka precisionsbacka uppför en ramp (med släpet), in mellan en massa långtradare som stod väldigt nära varandra. Extremt smalt med andra ord, och faktiskt helt omöjligt.

När jag med stigande panik började inse att det här faktiskt inte kommer att gå, färjan är på väg att åka iväg nu och vi står kvar med ett bångstyrigt släp, så hoppade en polsk man in bredvid mig, satte igång och börja ratta och samtidigt som han med ganska hög fart backade upp (med släpet) förklarade han: “you just do like this, a little bit left, a little bit right, a little bit left” och så var vi på plats!

När vi väl kommit över till Gdansk i Polen insåg vi rätt snart att det inte fanns särskilt många vägskyltar. Alls. Vi hade fått en “mycket bättre” vägbeskrivning till Radom av vår kontaktperson på Polska institutet, som var en “genväg” till Radom. Detta begav sig innan vi hade mobiler med GPS, och som sagt med ytterst sparsmakat med skyltar. Men vi körde på. Och körde. Och körde. Och körde. Och hoppades att vi var på rätt väg. Den enda pausen tog vi i en liten by, där vi stannade till på ett ställe som enklast kan beskrivas som en blandning av korvkiosk och nattklubb, där vi pratade med en man som var “ledaren” i byn. Vi tog varsin korv, och åkte raskt vidare. Vi körde, och körde, och körde, och körde. Småningom började jag uppleva att ratten växte, och att vi åkte baklänges. Men vi körde vidare. 

TILL SLUT, efter 11 timmars körning, kom vi ÄNTLIGEN fram till RADOM. Känslan av lättnad var enorm, vi hade lyckats hitta fram och tagit oss igenom resan helskinnade och mentalt stabila! Vi gick upp på hotellrummet där resten av gänget satt. Jag tog ett välbehövligt toalettbesök, och där, på toaletten i Radom, går det upp för mig: Vem packade in kostymen i släpet…? Jag ropade ut från toaletten till en i ensemblen, om han möjligtvis kanske hade packat in kostymen i släpet. Det hade han naturligtvis inte gjort, eftersom det ju var jag som skulle ha gjort det. Den underbara känslan av lättnad ersattes av ny panik, eftersom föreställningen skulle spela kl 13 dagen efter, och klockan nu var runt midnatt.

Vi satte genast igång och kolla flygbiljetter, skulle någon kunna ta ett flyg från Stockholm och hinna hit i tid? Nej, det fanns ingen chans att det skulle funka. Vi bestämde oss för att vi helt enkelt fick lov att ge oss ut på shoppingtur på förmiddagen. Vilket vi gjorde, OCH hittade faktiskt kostymer till alla tre skådespelare! Vi skyndade tillbaka till teatern, där vi in i det sista paniksydde till kostymen. Och det blev faktiskt HELT PERFEKT!!

INTERVJU: Robert Sjöblom

Robert Sjöblom växte upp i Bagarmossen och studerade vid Stockholms scenskola 1971-1973. Han har varit verksam som skådespelare, regissör, konstnärlig ledare, teaterlärare och styrelseordförande på Turteatern i 40 år. Sjöblom blev engagerad redan under flytten till Kärrtorp 1977 då han lockades av utmaningen att decentralisera teatern och få folket i hans hemförort att uppleva och engagera sig i teater, vilket gruppen verkligen lyckades med. Han har vid sidan om sitt engagemang i Turteatern synts mycket i film och TV och även gästspelat på andra teatrar runt om i Sverige. Under Sjöbloms ledning förnyade sig Turteatern och han var med och genomförde generationsskiftet 2008 då Carina Ehrenholm, Nils Poletti och Erik Holmström utsågs till Turteaterns nya konstnärliga trojka. I en videointervju berättar han här om den intensiva men jävligt roliga tiden på Tur.

Ett urval av de föreställningar han medverkat i på Turteatern:
Den sönderslagna krukan, 1978
Inget går upp mot mammas gräs, 1980
Tur på stan – en Stockholmsshow, 1983
Grisen, 1984
Tartuffe, 1989
Känn själv, 1990
Gin & bitter lemon, 1990
Älska mig lagom, 1993
Fångarna på Farsta, 1993
VALhänt, 1994
Hjärtlös, 1997
Lucille, 1997
Oliver Twist, 1997
Patrik 1,5, 1998
Romeo och Juliet, 1999
Ensamma krigare, 1999
Jag ska döda dom!, 2002
Solapan, 2004
Äventyret gumman och katten, 2012
Den nya gudomliga komedin, 2012
Maratondansen, 2001