Turteatern

Vi välkomnar Josef Moberg!

Vi har fått en ny teknisk samordnare! Välkommen till familjen Josef!

Berätta lite om din bakgrund?
Jag har jobbat med teater och scenkonst på olika sätt sen jag var 15 ungefär. Jag insåg ganska snart att jag fascinerades mer av det som skedde bakom scenen snarare än det som förmedlades till publiken, och att få vara en kugge i det enorma osynliga maskineriet var det som drev mig till att söka Scenproduktionsprogrammet på Malmö Högskola. Under min studietid i Malmö har jag frilansat och arbetat med alla möjliga evenemang, men kanske mest nämnvärt Malmö Dockteater och Teater23.

Jag blev klar med skolan 2017 och flyttade då tillbaka till Stockholm och har de senaste åren haft privilegiet att få jobba med fantastiska produktioner på bland annat Parkteatern, Orionteatern, Tribunalen och Unga Klara men mest på Dramaten där jag jobbat mycket med barn- och ungdomsteater på de mindre scenerna.

Vad ser du fram emot i arbetet på Turteatern?
Att få göra ”rätt-i-plytet”-teater som vågar tro på sig själv. Att våga gå på magkänsla och göra det som helt enkelt känns rätt, oavsett vilka rädslor som kan stå i vägen, är något som jag upplever att Turteatern alltid strävat efter och det ska bli riktigt roligt att få vara en del av det framöver.

Turteatern är dessutom ansvariga för ett av mina starkaste teaterminnen, SCUM-Manifestet, så jag ser också fram emot att få ge tillbaka till den här teatern och bidra med min lilla verktygslåda som jag har samlat allt möjligt i fram tills nu.

Tack och lycka till Jenni Godoy
Vi på Turteatern tackar avgående tekniska chef Jenni Godoy för hennes fantastiska arbete och närvaro på teatern under så många år, och önskar stort lycka till på den nya färden!

INTERVJU: Klara G

Klara G är fotograf med fokus på teater och reklam och har sedan 2013 fotat flera av Turteaterns produktioner: Den Svenska Apans 100 röda drömmar, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, Britney, Hamletmaskinen, Vikingarna på Helgeland, Nosferatu och Det Sista Eposet.

Kan du berätta lite kort om ditt samarbete med Turteatern genom åren?

Den första produktionen på Turteatern jag fotograferade måste ha varit Den Svenska Apans 100 Röda Drömmar. Först var det en förhandsbild på Markus, Lena och Nisse i konstnärskollektivet Ramaj när de var indianer i en skogsdunge i Kärrtorp en tidig morgon, det var kallt och solen sken. Sedan blev det pjäsens föreställningsbilder som jag normalt sett är lite skeptisk till att plåta, men jag älskade att de ville ta ut karaktärerna i kostym ut på gatan. Vi tog bilderna på Kärrtorps torg och i en grushög på en byggarbetsplats utanför teatern. De är fortfarande några av mina mest uppmärksammade teaterbilder då de är lätt okonventionella. Sedan har det rullat vidare med Ramajs följande produktioner med Morfar och Pyret i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och vidare in i Py Huss-Wallins produktioner där vi släpade upp gigantiska bokstäver på Högdalstoppen för att plåta Britney, och senare Marie Nikazm Bakkens produktioner med bland annat en resa till Norge för att ta bilder till Vikingarna på Helgeland som Fredrik Floen gjorde scenografi, mask och kostym till.

Vad har varit viktiga premisser för dig i arbetet på Turteatern? 

Det har aldrig funnits någon som har sagt nej, arbetet har alltid omgärdats av en inspirerande och positiv kraft. Humor är en viktig ingrediens i mitt eget konstnärskap och jag har känt ett stort förtroende från teaterns sida för mitt bildspråk som kommit att bli en tydlig del i teaterns visuella identitet.

Vilka perspektiv har varit viktiga för ditt arbete här?

Jag tycker om att Turteatern ofta gör politisk, ifrågasättande teater, paketerad i en punkig och fullständigt orädd förpackning. På samma gång är humorn väldigt närvarande och det passar mig och mitt sätt att jobba. Knuten näve och trams i en underbart ohelig allians.

Du har någon gång sagt att det vi gör är så “knasigt”, kan du utveckla det och varför det är kul att fota det knasiga?

“Knasig” är väl mitt ordval för något som är okonventionellt, oväntat och roligt. Att fota det knasiga bygger för min del mycket på att hitta en kontrast till det. Enkelt ljus och komposition lyfter ofta innehållet istället för att dränka det i galna bildvinklar och färgat ljus. Jag vill helt enkelt inte att uttrycken tar ut varandra utan strävar efter någon slags balans.

Hur tänker du att att relationen mellan scenisk föreställning och foto ser ut, och har detta utvecklats / förändrats under åren du varit aktiv?

Eftersom jag sällan gör scenfoto och oftast fokuserar mer på förhandsmaterial som affischbilder och att skapa en värld att visa upp innan uppsättningen är klar, så kräver arbetet ofta att jag lägger in en hel del av min egen magkänsla. Ibland skiljer sig mina bilder ganska mycket från det som sedan händer på scenen, men mina bilder har oftast inte kravet på sig att redovisa scenbilden. Snarare tvärtom, de ska locka till att komma till teatern. Jag tycker det är tydligt att fler och fler teatrar förstår värdet i ett bildmaterial som inte visar upp exakt samma sak som publiken kommer att få se när de sätter sig i salongen.

INTERVJU: Mattias Broberg

Mattias Broberg är grafisk formgivare och har skapat affischer till Turteatern sedan 2010. Han ligger bakom teaterns nuvarande grafiska profil.

Jag har stått för utformningen av Turteaterns grafiska material sedan jag flyttade in på ett av teaterns lediga kontor 2010. Samma år fick jag i uppdrag av den dåvarande verksamhetsledaren Louise Rich och ledartrojkan Carina Ehrenholm, Erik Holmström och Nils Poletti att ta fram en ny grafisk profil. Arbetet skulle presenteras i samband med nyinvigningen av teatern efter att den totalrenoverats samma år.

Budskap, färg och typografi

Efter ett antal olika utkast och lek med ordet TUR i det som tidigare kallats TURteatern, föreslog jag att hela namnet skulle skrivas versalt i logotypen men däremot som ”Turteatern” i brödtext. Jag lade dit ett logomärke i form av ett inramat T. Namnet behövde stramas upp – ges seriositet. Inga fler runda, barnsliga söta former. Det övertydliga ”Teatern Utan Reaktionärer” behövde tonas ner. Teaterns ledning och det som producerades på de två scenerna, höll de politiska plakaten högt nog ändå, utan att vi behövde krama 70-talet mer än nödvändigt. Jag har alltid spanat lite på tysk teaterformgivning – framförallt Volksbüne i Berlin, och hade länge varit sugen på att få kombinera den sortens tydliga och framträdande typografi med att blanda in lite 70-tals-punk-fanzine-estetik. Svartvitt plus en dekorfärg.

Första året körde vi med en rödrosa lysfärg, PMS 805, men den var svår att få till i tryck. Vi bytte istället till den helrosa lysfärgen 806 som numera är teaterns signum. En majoritet av affischmotiven har varit illustrationer skapade med renskalad vektorgrafik. I flera produktioner har endast pjästiteln typograferats i svartvitt rakt upp och ner, som till exempel affischerna till SCUM-Manifestet och Juliette.

Rubriktypsnittet som alltid används är ett starkt versalt teckensnitt som heter PAG Revolution. Originalfonten är justerad så att den ska fungera bättre i Turteaterns produktioner. Jag har sänkt höjden på Å Ä Ö och bland annat höjt upp den fula låga klacken i G. Brödtypsnittet har genom åren varierat från Helvetica till olika former av OCR- och Typewriter-typsnitt.

Politik, scenkonst och trender i grafisk form 

Under åren har produktionerna och tankarna kring hur man marknadsför en fri teatergrupp varierat. Men den grafiska profilen har förhoppningsvis med versal och färgsnål envishet hjälpt till att hamra in namnet Turteatern i Stockholmarnas medvetande de senaste tio åren. 

Kåren av formgivare föryngrats ständigt, och i takt med det, även det grafiska uttrycket. Varje generation vurmar och formas av den stil och grafiska kultur som de själva hade omkring sig när de växte upp. Just nu är det den senare delens åttiotalsestetik, tillsammans med första delen av nittiotalets mjukvaruformade typografi som gäller. Man bryter omedvetet eller medvetet mot typografiska regler och färglära. Man vill att det ska spreta digitalt. Det har blivit vanligare att jobba med rörlig grafik för strömning i sociala medier, med ambitionen att överföra detta till affisch och trycksaker. Det skapar ibland ett spännande formspråk som kan anses nyskapande. Den europeiska och anglosaxiska traditionen utmanas numera med inslag av till exempel mellanösternestetik. Även unga artist- och musiktrender påverkar i hög grad hur man väljer att förpacka scenkonst idag.

Politiskt har scenkonsten de senaste åren handlat mycket om feminism, hbtq och etnicitet, och mindre om klass. Fallossymboler har bytts ut mot vaginor. Andelen kvinnliga formgivare och illustratörer har ökat i samma takt som andelen kvinnor inom scenkonsten. Kulturinstitutioner och frigrupper vars konstnärliga ledning är yngre, anlitar också gärna formgivare som jobbar helt grafiskt och illustrativt. Trenden med fotografiska affischer dominerar av tradition fortfarande de gamla institutionerna. Där är majoriteten av publiken äldre och de möts oftast av en affisch med porträttfoto istället för avantgarde.

INTERVJU: Kent Ekberg och Teater Reflex

Teater Reflex är en folklig teater i förorten, en mötesplats där många människor, unga som gamla, arbetande som arbetslösa, teaternoviser som professionella, med alla slags kulturella bakgrunder, ges rätten till delaktighet i individuellt och kollektivt skapande. Kent Ekberg har från start varit konstnärlig ledare, inspiratör och regissör för de allra flesta uppsättningarna.

Hur har det varit att driva teater i Kärrtorp och hur har relationen med Turteatern sett ut?

Det är hedersamt att få bygga förtroende och tillit till människor i ett sammanhang, en förort. Mycket inspirerade av Brechts Förstadens ängel (Ur Den goda människan från Sezuan), och frågan: Hur ska det goda försvaras?

Vi har uppskattat och älskat vår nära relation till Turteatern under de tio år vi “bott under samma tak”.

Hur ser ni på att driva teater i Kärrtorp i dag mot när ni började?

En av kulturens kvalitéer är att göra motstånd och genom motstånd växa som individ, kollektiv och teater. Det var motstånd då. Det är motstånd idag. Vi fortsätter att växa.

Hur ser ni på begreppet lokal förankring?

I den praktik vi arbetar i, i det vi gör, visar vi vilka vi är.
Om värderingar, moral och verklighetsuppfattning harmonierar med människorna i lokalsamhället, då kan vi förvalta gemensamma berättelser om oss och samhället.

Kent Ekberg, konstnärlig ledare Teater Reflex

INTERVJU: Louise Rich

Louise Rich är född och uppvuxen i Köpenhamn. Utbildad i Teatervetenskap vid Köpenhamns universitet och till kulturproducent på Malmö Högskola. Hon kom till Stockholm under en praktik på Malmö Högskola 2007 och blev kvar för att arbete som programproducent för Stockholms Kulturfestival, turnéledare för Cirkus Cirkör och sedan verksamhetsledare för Turteatern. 

Louise har arbetat som egenföretagare med större och mindre dans-, cirkus- och teaterproduktioner, samt undervisat på bland annat Stockholms Konstnärliga Högskola och Balettakademin. Hon har en förkärlek för projekt med konstnärligt mod och nyfikenhet till att skapa nytt. Under de sista sju åren har hon också arbetat som producent på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, en mycket komplex arbetsplats i konstant förändring och förnyelse.

När och hur kom det sig att du började jobba på Turteatern och hur länge var du verksamhetsledare här?

Jag började arbeta på Turteatern 2010 efter att ha jobbat i Stockholm i ett och ett halvt år. Jag kände inte till teatern, men hade i Köpenhamn arbetat med många olika fria grupper, ”små storstadsteatrar”, så jag kände till formen och arbetssättet. Jag började med ett vikariat men blev fast anställd när det tog slut. Jag arbetade på Turteatern under en tre år lång period som avslutades med min föräldraledighet 2013. Jag lämnade teatern för att utveckla mitt produktionsbolag och bredda mina erfarenheter och kompetenser.

Vad utmärkte Turteaterns konstnärliga inriktning under din tid på teatern och hur har den eventuellt förändrats?

Jag blev anställd av tre mycket olika konstnärliga ledare som alla ville lyfta teatern till en ny plats på teaterkartan både i Stockholm och Sverige. Stora ambitioner och drömmar. 

Under min tid på teatern förändrades den gemensamma ambitionen och målet blev mindre klart. Detta gjorde det svårt att samarbeta och till slut upplöstes treenigheten, jag slutade på teatern och en ny ledning tog över. Mycket bra hade vi åstadkommit tillsammans – men det var dags att gå mot nya utmaningar för alla.

Vad var de största utmaningarna och framstegen under din tid som verksamhetsledare på  Turteatern? 

När jag började var beslutet just fattat att vi skulle lämna det gamla teaterhuset på torget. Men hur vi skulle göra i det nya huset och vad detta skulle kosta var inte klart. 

Första steget var att säkra en ekonomi för projektet och etablera en bra dialog med Svenska Bostäder och våra bidragsgivare Stockholm stad, Region Stockholm och Kulturrådet. 

Sedan kom det omfattande arbetet att tömma ett teaterhus som hade fyllts med verksamhet i mer än 30 år… flytta allt som skulle flyttas, kasta allt som inte skulle vara kvar.

Visionen var att vi skulle etablera ett nytt, modernt hus för teater, med flera scener. Det skulle vara ett flexibelt och enkelt hus. Men för att genomföra denna vision hade vi en mycket begränsad budget och ett utmanande samarbete med en hyresvärd som varken hade jobbat med teaterrum förut eller byggt åt en bidragsfinansierad verksamhet. Vi hade många långa och bra samtal med Svenska Bostäder, men också många svåra beslut att ta. 

Under samma period etablerade vi en ny grafisk profil: ett nytt visuellt uttryck och loggan med det stora T:t i en vit cirkel. 

Turteatern är beroende av kulturbidrag för att kunna bedriva sin verksamhet och därför fick vi, trots att vi inte hade någon scen att spela på, hålla igång vår turnéverksamhet under både riv- och byggperioden. 

Under våren 2011 kunde Turteatern till slut invigas, ett nytt teaterhus med ny stil,  kaféverksamhet och verkstad. Vi hade nu två scener som kunde bredda teaterns verksamhet och ge plats för samarbeten i framtiden. En ny hemsida och logga såg dagens ljus, nu återupprättade vi ”teatern utan reaktionärer” böjd i rosa neon i foajén. Rosa var den nya färg som skulle fånga publikens uppmärksamhet, något nytt och annorlunda.

Vilken typ av relation hade Turteatern till Kärrtorp?

I allt arbete kring att etablera ett nytt teaterhus i Kärrtorp var det av stor vikt att lyfta fram just Kärrtorp. En förort nära stan, med ett starkt föreningsliv och en tydlig politisk röst. Under denna period planerades också att bygga mycket nytt i området och teatern bidrog till att göra just denna stadsdel till en mera attraktiv plats. 

 Kom det ofta publik från lokalområdet, hade ni flera programpunkter som inte var föreställningar men som var öppna för allmänheten? 

Från och med att det nya teaterhuset var etablerat hade vi en mycket blandad repertoar. UngaTur var en drivande kraft som bidrog till detta tillsammans med det nya kafét som var etablerat i foajén. Både konserter, samtal och mindre föreställningar tog plats i foajén och drog till sig både en lokal publik och den övriga Stockholmspubliken.

På vilket sätt märktes det att Turteatern var en friteater i jämförelse med institutioner?

Under den tid jag arbetade på teatern professionaliserade vi många sätt att arbeta på, vi anställde fler människor som hade tydligt definierade ansvarsområden. Det betydde i slutänden att teatern blev mer lik en institution än en frigrupp där alla gör allt tillsammans. 

Vad är en friteaters roll rent konstnärligt i scenkonstbranschen?

Friteatern har ett stort konstnärligt ansvar, som orden ”fri konst”/ ”frihet” antyder. Den har ansvar för att experimentera och utveckla, men främst av allt utmana. Turteatern har alltid som fri teatergrupp förvaltat sitt ansvar för att utveckla teaterkonsten med stort allvar och aldrig gått med på att kompromissa. Starkt formspråk, intellektuell humor med satir och livsglädje. Under den period jag arbetade på teatern bröt vi igenom mediebruset med formstarka, provocerande och djupt politiska budskap, bland annat i SCUM-Manifestet (i samarbete med Counterforce Produktion/CP). Turteatern fick sin plats i Sveriges teaterhistoria. 

Vad hoppas du att Teatern utan reaktionärer är om 50 år?

Det är svårt att skriva teaterhistoria men jag tror att Turteatern har kapaciteten att göra det igen, jag ser framför mig att teatern tar plats i det offentliga rummet på något nytt och iögonfallande sätt. Att teatern i Kärrtorp kommer vara en plats för den unga scenkonsten att testa nya drömmar, drömmar som får vingar och flyger högt.

INTERVJU: Ann-Marie Fritiofsson

Ann-Marie Fritiofsson är ljusdesigner och scenograf och på Turteatern har hon arbetat med produktionerna Britney, Hamletmaskinen, Vikingarna på Helgeland, Det Sista Eposet och Nibelungens Ring.

Kan du berätta lite om ditt arbete på Turteatern och vad som varit en viktig drivkraft för dig i detta?

I ett teaterprojekt eller i andra scenkonstsammanhang blir ljusdesigners som jag ofta anställda under kort tid då de ska förgylla resultatet av månaders förarbete. Enkelt, effektivt och aningen förutsägbart. För mig är Turteatern en plattform som frångår det synsättet och bjuder in till en värld full av prestigelöshet och experimentlusta. En konstnär måste få undersöka, uttrycka sig och misslyckas. Först då kanske, kanske det händer något intressant med scenkonsten. Det är viktigt att den möjligheten finns.

Har du ett särskilt minne från ett projekt på Turteatern som du vill berätta om?

Jag har många fina minnen ifrån Turteatern både som anställd och som teaterbesökare och vill inte särskilja det ena minnet från det andra, därför är det svårt att svara på denna fråga. Det jag kan säga är att minnena kommer finnas med mig länge.

Hur ser du på din roll som ljusdesigner i ett projekt och tycker du att denna position i det konstnärliga teamet har förändrats medan du har varit yrkesaktiv? 

Jag har varit yrkesaktiv inom scenkonsten sedan 2006 i olika yrkesroller, i det fria scenkonstfältet och på institution. Det som jag upplever har förändrats över tid i rollen som ljusdesigner är följande: 

·      Ökat deltagande i de konstnärliga besluten.

·      Mer plats för det egna konstnärliga uttrycket både konceptuellt och funktionsmässigt.

·      Mer utvecklande samtal och samarbeten med scenograf för att skapa en helhetsdesign i rummet.

INTERVJU: Therese Jonasson

Therese Jonasson är kommunikationsansvarig på Turteatern sedan 2013, men för tillfället är hon tjänstledig för att arbeta på Kulturrådet.

Kan du berätta lite om ditt arbete på Turteatern som kommunikationsansvarig?

Jag kom till teatern 2013, då Ramaj höll på att göra en soptipp av stora scen och ett gäng pilska, patetiska Pirinenkaraktärer tassade runt på styltor i stadsdelen utrustade med pilbåge. Vi jobbade ibland utan byxor. Vi hängde i gäng, ibland i Finland, Berlin och på Mysingen. Vi mötte hat och hot med järngaller, bananer och säkerhetsvakt. Vi turnerade till förskolornas gårdar och skickade Frontexsoldater och dinosaurier i separation till gympasalar. Snackade in karaktären Mats, portad från sin egen show i Västerås. Fyllde pärmar med riskanalyser och pressklipp. Kryssade mellan stormar och ovationer. Byggde om teatern till ett tvåvåningshus och ett Kågedalskt helveteshål. Serverade saltgurka i haklapp med Strega i kissankan. Klistrade kroppsbehåring i teaterprogram och sålde mina naglar. Samtalade om estetik och kritik med svenska akademiens ständige sekreterare, träffade Leila Khaled och lärde mig klingonska av Marc Okrand. Skapade ett turistcenter på uppdrag av Sun Ra och slussade in och ut journalister från CNN, Associated Press och Lonely Planet. Gjorde Hemnet-annonserna lite snyggare med Carpe Diem Bitch affischer så att allmännyttan i Söderort kunde säljas lite dyrare. Jobbat mycket i potatistryck och fuskpäls. Hängt i rondeller och tittat på när is smälter (och annat förvärvsarbete). Mottog norskt Ibsenpris i folkdräkt och vandrade i Jotunheimen med Elektra. Gjorde ett grottrejv och var grävling på en photoshoot. Men mest har jag nog jobbat med data.

Vilka perspektiv har varit viktiga för dig i ditt arbete på Turteatern?

Upp-och-ner och spegelvänt.

(olika ord: lust, frihet, skratt, motstånd, mörker, mod, gyckel, solidaritet, extas, rabiat, kollektiv, mindfuck, coctailfrukt)

Hur ser du på relationen mellan sceniskt verk och kommunikation?

Jag ser det inte som två separata delar. Publikarbetet ska vara en del av helhetsupplevelsen. Att alla medborgare tar del av konst är avgörande för att hålla ett samhälle friskt. Konst tränar det abstrakta tänkandet, det kritiska tänkandet, och vårt emotionella känsloliv. Ett samhälle utan konst eller ett samhälle med ett kulturliv bara för en viss samhällsklass är ett farligt samhälle. Vi ska förföra publiken, men inte på ett Wagnerskt sätt stänga in dem och utsätta dem för allkonstverkets påverkan, utan öppna alla dörrar och skapa förvirring, så att konsten kan frigöra folks invanda föreställningar och göra oss till empatiska, kritiska medborgare. Därför jobbar jag för att konsten ska möta människor och människor möta konst.

Om du skulle säga lite om språk och retorik, hur relaterar du till detta i ditt arbete?

Jag har en komplex relation till text, retorik och kommunikation som verktyg. Det kan vara otillgängligt och oerhört tråkigt. Eller så kan det användas som ett påverkans- och maktmedel. Kombinerar man det med andra sinnesintryck kan det bli propaganda. Språk och kommunikation ska i den bästa av världar skapa kännedom, förståelse och insikter men kan lika ofta skapa missförstånd. Det är också obehagligt tätt kopplat till människans känslor, psyke och vår drivkraft att tillhöra en grupp. Detta har fascinerat och upptagit mitt arbete mycket. Jag har jobbat i en pendelrörelse mellan modernisternas motstånd till de fascistiska idealen. Ofta har jag vänt mig till dadaisterna. Kommersiella aktörer utnyttjar kommunikationens inneboende psykologiska kraft för egen vinst. Kulturens publikarbete är inte marknadsföring. Det är ett demokratiskt uppdrag.

Vad är, eller vad borde Turteatern vara?

Turteatern är ett karnevaliskt mellanrum.

INTERVJU: Jenni Godoy

Jenni Godoy är tekniker och har jobbat som teknisk chef på Turteatern mellan 2014 och 2021.

Berätta om din tid på Turteatern:

Jag började som teknisk chef 2014. Som teknisk chef är jag ansvarig för allt det tekniska arbetet på teatern, både planering och genomförande. Att jobba på Turteatern har varit helt underbart, både alla spännande projekt och personer jag jobbat med, men också det dagliga arbetet med att driva en teater tillsammans med mina kollegor. Jag har faktiskt aldrig haft måndagsångest på Turteatern, det har alltid varit roligt att gå till jobbet. Jag har fått göra massvis med produktioner med väldigt storslagna mastodonta visioner, och vid första anblicken kanske de känts omöjliga att genomföra, men tiden på Turteatern har lärt mig att det är roligare att säga ja och att man kan lyckas med nästan allt med bra planering, samarbete och engagemang!

Vilka perspektiv har varit viktiga för ditt arbete här?

Perspektivet att teater bygger på samarbete. Att vi alla, oavsett vad vi har för yrkesroll, är viktiga och behövs i skapandet av produktioner, att vi spelar i samma lag. Sedan också att det ska vara roligt och härligt på jobbet, stor konst skapas inte nödvändigtvis ur kaos och ångest utan ur bra arbetsmiljö och god stämning.

I din funktion som teknisk chef, hur ser du på relationen mellan teknik och konstnärligt uttryck?

Som teknisk chef är min uppgift att stötta och möjliggöra de visioner som konstnärerna som verkar hos oss har. Relationen mellan tekniken och det konstnärliga teamet är jätteviktig. Om jag förstår vad till exempel regissör, scenograf eller ljusdesigner har för idéer och tankar så blir det mycket lättare för mig att göra ett bra jobb och se till att slutresultatet blir som önskat, och framförallt blir det mycket roligare och mer intressant. Jag tycker att tekniken är en jätteviktig del av en föreställning, det är ju på något sätt grunden för det audiovisuella uttrycket. Men tekniken får inte bli ett självändamål, den finns där för att få fram de konstnärliga uttrycken och visionerna, utan dem är tekniken ingenting.

Vad är skillnaden mellan att verka inom institution och det fria fältet?

På Turteatern har vi en produktionsprocess som är väldigt lik institutionernas men vi saknar förstås deras budgetar och resurser. Vår styrka är vår flexibilitet, att vi kan göra avsteg från produktionsprocessen om teamet önskar det och att beslut kan tas snabbt. Sedan blir det förstås så att vi alla hjälps åt här och att man får vara beredd på att göra och tycka till om sådant som normalt inte ingår i ens yrkesroll. Men det gör också jobbet roligt, att man får inblick i sina kollegors arbete och processer och får vara nära alla delar av teatern.

Vad är, eller vad borde Turteatern vara?

Jag tycker att Turteatern ska vara en plats för storslagna konstnärliga visioner och scenkonstexperiment, där man kan verka fritt utan att behöva bry sig om vad teater ”ska” vara. Jag tycker Turteatern ska fortsätta vara oängslig och högljudd, lustfylld och modig och gå sin egen väg. Och jag hoppas att Turteatern fortsätter att vara en fantastisk arbetsplats och plattform för konstnärer där man tror på samarbete och att ha kul tillsammans.

TURTEATERN, POLITIKEN OCH ESTETIKEN av Amelie Björck

”Aha, lilla Volksbühne”, kommenterade en vän en gång när jag nämnde att jag var på väg till Turteatern. Lilla Volksbühne – typiskt Stockholmssyndrom att jämföra allt med Berlin. Men ju mer jag tänker på smeknamnet desto bättre blir det. Det finns en frändskap mellan de två teatrarna djupare än den vanliga wannabe-grejen.

Kopplingen haltar förstås eftersom skillnaderna är så uppenbara. Turteatern är en frigruppsteater med minibudget, belägen i en svensk närförort; Volksbühne är den jättelika, världskända institutionsteatern i Berlins Mitte. Kärrtorp har varken upplevt murens skugga eller fall på nära håll, medan dessa händelser och deras efterverkningar har präglat Volksbühnes hela tillvaro de senaste decennierna.

Trots asymmetrin vad gäller storlek, stjärnglans, maskineri och platsspecifik historia ser jag alltså röda fält och trådar löpa mellan de två teatrarnas konstnärliga själar. Berlinmurens fall kan ju också med fördel förstås som en yttersta bekräftelse på en rörelse som varit lika verklig i ett land som vårt, om än mer smygande och mindre extrem: rörelsen mot ett ”frihetsideal” inriktat på självförverkligande, ”plånboksfrågor” och frihet att välja mellan snarlika produkter – detta snarare än sammanhållning och medborgarlojalitet (i Östtyskland frampressad genom hot och övergrepp). Demokrati är bättre än diktatur, javisst, men när det luktar pengar överallt finns ingen vila. Vart tog hjärtat vägen? Marknadskapitalismens skramlande värden råder, resten ligger utspritt som nostalgiska lämningar och drömmar att försöka restaurera – och höger- och vänsterkrafter slåss nu om rättigheterna.

Denna övergripande politiska backdrop är vad hela Europa har att förhålla sig till. Sprickorna över Kärrtorps folkhemstorg, där strider vintern 2013 stod mellan ortsbor och nynazister, hör till samma stora bild fast annorlunda bruten. Hela vridningen mot konservativ populism hör dit. Och det finns likheter i hur Turteatern och Volksbühne fungerat som estetiska reaktionskärl för allt detta som händer.

Teatern utan Reaktionärer har sin unikt svenska version av progg-teater i ryggen sedan 70-talet. Arbetsplatsteater, Dario Fo, revyer och medvetandehöjande barnteater. Men världen rör som sagt på sig. Den paketerar och kvantifierar våra drömmar, möjligheter och inte minst vår personliga tid i nya format.

Teatern måste också röra sig och med sin estetik och sina frågor svara på sin samtid. Detta kan göras medhårs genom anpassning (då blir det smart och säljande) eller mothårs (då blir det experiment och debatt). Turteatern valt den senare vägen, med yviga och mångformiga gester. Ledartrojkan från 2008, Nils Poletti, Carina Ehrenholm och Erik Holmström, gjorde under 2010-talet en rad oväntade, poetiska och tankeväckande föreställningar i klinch med det givna. Som till exempel det givet manliga hat- och våldsmonopolet. Hur bemöta det?

För många som inte tidigare kände till Turteatern satte uppsättningen av S.C.U.M.-manifestet teatern på kartan 2011. Valerie Solanas talade alltid om sin påhittade manshatarklubb som hypotetisk och i teaterrummet var det sociala experimentet nästan övertydligt anlagt: Kvinnorna fick druvor, godis och kuddar att sitta på, männen ingen sådan lyx – som om maktrelationerna faktiskt inverterats. Som om historiens samlade kvinnohat, representerat via citat från Aristoteles, Rousseau, Strindberg och många fler, faktiskt höll på att skapa en lika sangvinisk motreaktion. Upplysning, hämnd och eldigt uppror.

Det är skillnad mellan ett experimentellt frirum och verkligheten, det talade teatern pedagogiskt om i föreställningens program och eftersamtal. Ändå blåste Moderatmän, rävjaktshöger och andra antifeministiska grupperingar (som förstås aldrig äntrade teaterrummet) till strid och skådespelerskan Andrea Edwards hotades till livet. Antifeminismen och rasismen grasserade inte bara på nätet. Hakkors klottrades på Turteaterns entré och slagord skanderades lite varstans vid denna tid, med kulmen i Kärrtorpkravallerna i december 2013. Hur svara estetiskt på dessa händelser, som utmynnade i fällande domar mot ett antal nazister?

Nils Polettis svar blev ett specifikt slags ”going bananas”. Poletti hade reagerat på hur nazisterna inte bara kastade flaskor, utan även frukt, ”sitt mellis”, på demonstranterna. Och i uppsättningen Sånger för Norden, som mixade ihop citat från Nordfront och Svenska motståndsrörelsen till en järnrörsdansande cabaret, utgjorde skådespelare i fruktdräkter komiska störningsmoment.

Inslaget av slapstick kan dömas ut som barnsligt och naivt, men man kan också se det som ett språk från sidan. Och med anor. Att bryta en sluten diskurs med nonsens var Dada-rörelsen metod i det tidiga 1900-talets avantgardism. Ordsallad! Sabotage, burleskeri och fulteater har också varit återkommande inslag i Volkbühnes estetik, där traditionen från Erwin Piscators kollage-revyer ännu lever. En fascistoid maktordning som bemöts med oordning vet plötsligt inte vart den ska rikta knytnäven.

Vänsterteater kallas ibland PK-teater, men på Turteatern har budskapen varit längre från entydigheten än så. Debatterna som teatern dragits in i vittnar om anarki, ibland på övertrampets gräns. Både Solanas text och Nikanor Teratologens groteska pedofilitragedi Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är långt ifrån PK. Det är extrema texter. Frågan om Niclas Lundkvist, mannen bakom författarnamnet Teratologen, var samme extremist som spred judehat på Flashback forum la ett extra lager av frågor till den hyllade uppsättningen och dess förhållande till världen utanför.

Nils Poletti har sagt i en intervju: ”Det utbreder sig ett puritanskt klimat i Sverige där jag känner att jag har ett behov att göra alla fel man kan tänkas göra.”

Marie Nikazm Bakken som tillträdde ledarskapet 2018 deklarerade i sin tur: ”Jag vill att min tid på Turteatern ska kännetecknas av omöjliga projekt.”

Göra fel. Göra det omöjliga. Vara för mycket. Bli älskad och hatad.

Mixa svalt och hett med hjälp av väl valda residenter och gästspel. Svalt: Poste Restantes interaktiva konceptteater och Gunilla Heilborns tanketaktila Monument. Hett:  ÖFA-kollektivets 80-talsknullrufsiga Grottbjörnens folk och Py Huss-Wallins svettiga hommage till Britney som utarbetad popklon.

Under Nikazm Bakkens ledning har experimenten fortsatt i en rad former, samtidigt som hennes eget estetiska uttryck har börjat forma en ryggrad. Det väl inarbetade samarbetet med scenografen och kostymören Fredrik Floen i Det sista eposet och Vikingarna på Helgeland har resulterat i omslutande rum i textilmateral, trä och figurmålad papp: ett slags Mad Max-version av expressionismens kulisser (tänk Dr Caligaris kabinett). Resultat: en teatralitet så ihållande att publiken knappt känner igen verkligheten när bubblan spricker vid applådtacket. Med hjälp av överdådiga kostymer och målade masker reduceras, i denna estetik, skådespelarnas egon till förmån för en arkaisk-mytisk figurlighet – som i Kabuki eller shamantraditioner. Det psykologiska skådespeleri som dominerar de flesta andra svenska scener förlorar allmakten; figurerna blir arketyper. Men knappast oantastliga, för replikernas vardagliga idiom och idioti kan gå stick i stäv med det upphöjda främlingskapet. Lillith är både apokryfisk hämnare från förr och driftsstyrd junkie från nutiden i Det sista eposet. Både denna uppsättning och Vikingarna… handlade delvis om hjälteskap som på detta sätt krackelerar, så att andra berättelser kan sippra fram.

”More is more”-credot, där regin hela tiden matar in fler populärkulturella associationer och andra hugskott i ”handlingen”, har avskräckt en del kritiker. Det kan helt klart bli rundgång i undergångslandet. Men att se effekten som ogenomtänkt är helt fel, tvärtom handlar det om en mycket konsekvent avantgardism. Det är som om det tidiga 1900-talets (postdramatiska) rebeller från dada, expressionism och surrealism i tidlös spökversion ställt sig i varsitt hörn av huset och börjat skaka det. I fjärde hörnet står Den nutida populärkulturens ande. Skapandets premisser – både samhälleliga och konstnärliga – skramlar loss och blir möjliga att rannsaka. Det kan gälla förväntan på måttlighet, blond minimalism och sympatiskapande hjältar, men det kan också gälla produktionsprocesser och föreställningsformat. Det kan gälla tidsfaktorn. Inget provocerar en stressad nutidsmänniska mer än ineffektiv tidshantering.

Litteraturvetaren Elizabeth Freeman har i boken TIme Binds (2010) lanserat begreppet ”krononormativitet” för den tidsregim vi alla är med om att upprätthålla (precis som vi lever med Butlers ”heteronormativitet”). ”Kronos” betyder tid på grekiska. Krononomen är i vår tid nära lierad med kapitalismens rationalitetstänkande och involverar oss alla genom konventioner och förväntningar. Det är produktion och måluppfyllelse oavsett mjukvara: livsfaser ska avverkas i rätt tid och ordning, upplevelser ska levereras, allt enligt schema.

Krononormen institutionaliseras genom ekonomiska och sociala strukturer, men tar också stöd i estetiska former och narrativ: ”i ett kronobiologiskt samhälle länkar staten och andra institutioner, inklusive representationsapparaterna, samman kroppar temporaliserade på rätt sätt med berättelser om rörelse och förändring”. (s 4). En teaterafton bör, för att passa in i systemet, delta i inskolningen av tidsmänniskan, samt ta max tre timmar av nutidsmänniskans dyrbara tid. Hur svarar en avantgardistisk teater som ”representationsapparat” på detta?

Nikazm Bakken började med sina tidsmanipulationer redan i sitt avgångsverk från regiutbildningen. Hamletmaskinen av Heiner Müller som spelades på Turteatern 2017 förvandlade hans sex sidor korta klassikermassaker till ett tre timmars inferno. Som jag skrev i Aftonbladet då: ”Ett hackande helvetesmaskineri drar igång. Ömsom osar det studentuppvisning där också mindre lyckade hugskott tas tillvara, ömsom är det helt medvetet outhärdligt tråkigt, ömsom spräcks alla gränser och det blir konstnärligt briljant.”

Den infernaliska upprepningen är ett grepp som återkommer i Nikazms regi. Det tjatas tills tjatet blir mantra och liksom lösgör tidens fogar. Jag tar det som en påminnelse om att detta att leva inte bara är att gå framåt mot ett mål, utan att snubbla, börja om, försöka igen – i hopp om att scenografin monterats om så att steget blir möjligt.

Höjdpunkten i utforskningen av teaterns tid var för förstås Vikingarna på Helgeland som gavs som serie i 12 olika långa delar – Ibsen goes Game of Thrones. Bra eller dåligt? Teaterkritiken var ovanligt oenig – och frågan uppstod: när ska man ens recensera, efter ett avsnitt eller fem? Den frågan, om teaterns förhållande till tid och till andra representationsformer som är vana vid en viss sorts tid (som recensionsskrivandet) kanske är den mer intressanta. Sådan blir ofta effekten på Turteatern:  estetiska och politiska frågor trasslas ihop så att det till slut finns många fler, och mer inspirerande, trådar att dra i än den som löper mellan ”bra” och ”dåligt”.

Amelie Björck

Amelie Björck är filosofie doktor i litteraturvetenskap och disputerade 2010 med avhandlingen Höra hemma. Familj och social förändring i svensk radioserieteater från 1930-talet till 1990-talet.

Hon arbetar som lektor i litteraturvetenskap och drama på Södertörns högskola, samt som frilansande redaktör, kulturskribent och teater- och litteraturkritiker för Aftonbladet.

RÖSTER FRÅN PUBLIKEN: Mejl från första raden

Ett mejl från en grupp personer som såg alla avsnitt av serien Vikingarna på Helgeland.

Hej!

Fredrik Floen föreslog att vi skulle skicka ett mail och berätta om vår upplevelse av Vikingarna på Helgeland. Här kommer det:

Vilka är vi:

• ett kompisgäng , ”första raden” 4 pers, som med påhängare totalt varit 11 pers i rotation på föreställningarna. Plus ett spädbarn.
• Ingen känner någon i ensemblen, två av oss bor nära Turteatern och vi har varit på föreställningar här tidigare. Scummanifestet och Visit Q’onos.
• Ingen teaterbakgrund, inte i övrigt frekventa teaterbesökare, gillar kulturupplevelser som bjuder på twists och något extra. Buffy och GoT-fantaster, lajvare, nördar, spexare, hobbymusiker, blivande föräldrar, som till vardags sysslar med lag, djur och programmering.

Om upplevelsen:

• Seriekonceptet: Aldrig deltagit som publik i ett så omfattande teaterprojekt tidigare. Kunde tro att det skulle kännas svårt att avsätta tiden mitt under november-december, ink nyår och mellandag, men det gjorde det inte. Tvärtom hade föreställningarna genom hela perioden seriens drag av beroendeframkallning.

• Var lätt att från första stund bli snabbt engagerad i handlingen och nyfiken på karaktärerna och vad ensemblen skulle hitta på. De galna, oförutsägbara vändningarna, blandningen av handling och fria scener, karaktärsscener, m.m. gjorde föreställningarna unika och tillgängliga. Variationerna mellan humor- allvar, högtravande handling -sketch, funkade verkligen som format.

• Att det låg i julveckorna i december var klurigt, planeringsmässigt. Vi köpte biljetter till alla föreställningar direkt, ink nyår, på vinst och förlust. Tänkte att vi kanske kommer hoppa över ett par föreställningar. Men så blev det inte… Prioriteringarna av föreställningarna blev högst.

• Känslan är att linjärTV är tillbaka i ens liv. Missat avsnitt kan inte tas igen, en frustrerande och numera ovan känsla. En dags jobb respektive en spelning gjorde att två av oss missade föreställning nr 6, en nr 3. (Vi som missat en föreställning är fortfarande sura över detta och önskar att vi hade kunnat gå på en repris.) En bokad julfest ställdes in av den sista medlemmen i gänget, som därför sett alla föreställningar. Känslan av exklusivitet i att ha sett alla/alla utom en föreställning, är en i vår digitala värld, unik och ögonblicklig guldkant.

• Konceptet med serie-teater, samt gammalt blandat med nytt var fantastiskt. Osäkerheten-spänningen-förvåningar och nya/gamla grepp påminner delvis om Satans demokrati, Satans död mfl-konceptet. Men mer tydligt tillgängligt och förankrat i teater. (Humorn som del i föreställningen, ger dock en helt annan stämning än suggestiv utforskning.)

• Ett flow byggs upp, där vi som publik följer med i en handling, som långsamt vecklas upp för oss. Vi känner att vi deltagit i en genuin och utbildande Ibsenpjäs. Vi känner karaktärerna, men har fördelen att också kunna relatera till dem utifrån moderna värden. Förståelsen, ilskan och engagemanget man lägger ner i karaktärernas ”sagor” blir väldigt djupt. Det var ett tungt avsked efter nyårsföreställningen, att veta att vi inte kommer få se karaktärerna igen. Blandningen av modernt, absurt och nästan Pythonesque:a scener, fördjupar känslorna för karaktärerna. 

• Eftersom omedelbarheten, men också den förgängligheten, i att se en serie i form av teater, omöjliggör för oss att komma tillbaka, lämnar upplevelsen efter att ha sett alla more or less föreställningar, en känsla av att ha genomlevt något unikt, svårförklarligt, som ingen annan som inte haft samma upplevelse rimligtvis kan förstå.

• Sången, inför varje avsnitt: Återkommande som tema, etablerades  med sången genast att detta är just en följetong, en serie, med en egen introlåt. Sen blev det kanske mer och mer en hemlig klubb för oss som var med gång på gång, medan den samtidigt var ett utmärkt, stämnings- och förtroendeskapande medium som länk mellan ny publik och konceptet/föreställningen. Tonen för föreställningen ”sattes”. För oss, blev det ett sätt att bygga upp förväntan, och en utmärkt transitzon från en vardag-jobb-transportstress: en portal till Helgeland. Samt ett sätt att (i sjunga med delarna) visa peppen och ge tillbaka lite av det engagemang föreställningen skapar i oss. Sången som först skapade frågor som ”Vafan är detta? He he he!” ändrades redan vid gång två till ett ”Nu kör vi! Woho! Vi är med på allt!”.

• Upprepningarna: skickligt och starkt engagerande med nästan meditativ inverkan på oss som följd, som Hjördis vånda inför valet, ”blott ett dåd att ruva på- ”. Helt amazing. Hur det kan väcka så mycket känslor att samma mening sägs gång på gång, det är obegripligt.

• Upprepningarna som humor. Har aldrig skrattat så utan hejd på teater tidigare. Sigurd som ber Dagny att gå, Örnulf och hans söners bajsavbrott i dramatiska scener, morfar hummer och räkan, våldsamma svärdsscener i absurdum, en rollspelsskändningsscen i helt rätt ögonblick, Hedda Gabler, matlagning med Gunnar och Hjördis mfl… Ni hamnar helt rätt, på den absurda, dadaistiska, uppbyggande, Monty Python-sidan av intelligent-dum humor som helt är beroende av en timing. Vi har skrattat så vi gråtit och nästan kissat på oss. Detta är så långt ifrån vanligt och buskis man kan komma.

• Sextimmarsföreställningen: energin! Helt ofattbart hur det gick rent fysiskt och psykiskt att genomföra en så intensiv, välspelad, kladdig, farlig, vacker, äcklig, utbildande och engagerande föreställning av denna längd. Vi är grymt imponerade!

• Den energi som fanns med hela dagen, var helt ofattlig. Hur det allra minst handlingsdrivande avsnittet kan hålla en så hög kvalitet, är inte klokt. Från meditativa upprepningar, till (över tid) hela grekiska dramans handlingar, till feelgoodscener med trälarna, till show-och dansnummer… De oväntade kombinationerna och den konstant höga energin, respektive intensiteten som var närvarande i scen efter scen, är ett privilegium att som publik få ha upplevt. Kan inte ge nog med lovord för denna upplevelse. 

• Scenografi och mask: väl genomfört koncept med tydlig estetik. Vi lever idag med en del av scenografin på väggen hemma i hallen. Tack för det! 

• Recaps inför varje ny föreställning, av trälarna. Trälarnas kontakt med publiken, frihet, impro, proffsigt och lekfullt, upplättande. Jätteroligt med quiz! 

• Musiken: de egenkomponerade musikslingorna mellan scenbytena nynnas det fortfarande på, dagligen. Det perfekta soundtracket till en bilresa. Kan ni inte släppa ett OST? Effektfullt med moderna mer kända musikinslag i form av musikalnummer och mer subtila slingor från favoriter som GoT och Pirates of the Caribbean. 

• Andra påhängare: Vi fick med oss flera kompisar som hakade på en eller ett par (tre som mest) föreställningar. Reaktionerna från dem som såg avsnitt två, hade av oss fått uppfattningen från första avsnittet att fokus låg på det humoristiska gränspushandet, medan avsnitt två levererade gränspushande humor-blandat med grovt, upprepat våld. En gräns tangerades för oss alla i detta avsnitt. Vi gick hem och pratade länge efteråt om ”tyst Dagny-scenerna”. Kom fram till att alla tyckt om föreställningen, men känt många kluvna känslor inför de utmanande och våldsamma scenerna. Äckel, oro, obehag för Dagny, blandat med att man skrattade åt den absurda, obönhörligt upprepande och plågsamma situationen. Samtidigt en skam över känslan att skratta åt det förbjudna, risk att inte förstå. Kanske med en lättare känsla för oss som sett den tidigare föreställningen, där humor var ett tydligt fokus, att hantera de dubbla/vändande känslorna. Vi drog paralleller till ”komiker” som arbetar genom dålig stämning. 

• En annan kompis följde med på avsnitt 4, älskade det totalt och återvände med halva familjen (ink 3 månaders bebis) till greklandsavsnittet. Efteråt har detta greklandsavsnitt sagts vara den bästa teaterupplevelse personen någonsin haft. Återvände till ytterligare ett avsnitt, det näst sista. Hela familjen ville då komma, men det gick inte pga logistik

• Praktiska teaterfrågor: den öppna teatermöjligheten att gå in och ut under föreställningen (utan risk att bli ”uthängd” från scen, vilket vi genom den tidiga kontakten med Sanne efter föreställning 2, kunde känna oss helt trygga i, tack för det!) möjliggjorde långa sittningar och smidighet.

• Det finns dåligt färdigmatutbud på Konsum bredvid. Enkla mackor, frukt, små påsar med godis, nötter eller dyl att handla på Turteatern hade varit guld. Ofta har tiden varit perfekt för att hinna precis från jobb, vardagar, men mat har fått stryka på foten. Alkoholfri öl är också en idé.

• Fantastiskt med den fria inställningen till konceptet spädbarn på teater! Så roligt att 3 månaders bebisen fick sova/skratta sig igenom 6 timmars blodig grekisk tragedi med oss.

• Vi har haft olika mycket kontakt med ensemblen efter och innan föreställningar: något som vi tycker fungerat utmärkt. Det har varit en fördel att få prata med delar av ensemblen under gång, precis som det också känts helt naturligt att inte alls ha kontakt med alla. En mystik och distans har funnits gentemot de mer obehagliga karaktärerna, som kanske hade varit svårt att upprätthålla över tid, om vi tex. pratat och skrattat mellan varven med Örnulf och Hjördis. Vi har absolut inte velat tränga oss på, men det var jättekul att vi genom flera av skådespelarna fick möjlighet att efter/mellan föreställningarna ställa frågor (och hylla!) under gång. Vi har tyckt det var väldigt kul att få en kontakt. Framförallt dock, efter sista avsnittet, prata med större delarna av ensemblen och stilla nyfikenheten avseende projektets ”behind the scenes-sida”. Och berätta hur fantastiskt detta varit för oss. Ett avslut på resan. Om ni sätter upp något liknande igen, kanske en Q&A på slutet kan vara något?

• Köandet för återkommande… vi vill gärna slinka in snabbare i lokalen. Stämpla in själv och biljettkoll innan entré eller två kassor en för förköp och en för barbeställningar/nya biljetter.

• Ett stort tack till er som fått oss att känna oss som kungar med reserverade platser och presenter, leksaker och godis, ni är otroliga! Vi tror inte ens att Unga Klara skulle kommit på något liknande. Det var ju vi som skulle gå all in och peppa er! Tack för att ni skämde bort oss.

Mvh ”Första Raden”