RÖSTER FRÅN PUBLIKEN: Mejl från första raden

Posted on 25 februari, 2021

Ett mejl från en grupp personer som såg alla avsnitt av serien Vikingarna på Helgeland.

Hej!

Fredrik Floen föreslog att vi skulle skicka ett mail och berätta om vår upplevelse av Vikingarna på Helgeland. Här kommer det:

Vilka är vi:

ett kompisgäng , ”första raden” 4 pers, som med påhängare totalt varit 11 pers i rotation på föreställningarna. Plus ett spädbarn.
Ingen känner någon i ensemblen, två av oss bor nära Turteatern och vi har varit på föreställningar här tidigare. Scummanifestet och Visit Q’onos.
Ingen teaterbakgrund, inte i övrigt frekventa teaterbesökare, gillar kulturupplevelser som bjuder på twists och något extra. Buffy och GoT-fantaster, lajvare, nördar, spexare, hobbymusiker, blivande föräldrar, som till vardags sysslar med lag, djur och programmering.

Om upplevelsen:

Seriekonceptet: Aldrig deltagit som publik i ett så omfattande teaterprojekt tidigare. Kunde tro att det skulle kännas svårt att avsätta tiden mitt under november-december, ink nyår och mellandag, men det gjorde det inte. Tvärtom hade föreställningarna genom hela perioden seriens drag av beroendeframkallning.

Var lätt att från första stund bli snabbt engagerad i handlingen och nyfiken på karaktärerna och vad ensemblen skulle hitta på. De galna, oförutsägbara vändningarna, blandningen av handling och fria scener, karaktärsscener, m.m. gjorde föreställningarna unika och tillgängliga. Variationerna mellan humor- allvar, högtravande handling -sketch, funkade verkligen som format.

Att det låg i julveckorna i december var klurigt, planeringsmässigt. Vi köpte biljetter till alla föreställningar direkt, ink nyår, på vinst och förlust. Tänkte att vi kanske kommer hoppa över ett par föreställningar. Men så blev det inte… Prioriteringarna av föreställningarna blev högst.

Känslan är att linjärTV är tillbaka i ens liv. Missat avsnitt kan inte tas igen, en frustrerande och numera ovan känsla. En dags jobb respektive en spelning gjorde att två av oss missade föreställning nr 6, en nr 3. (Vi som missat en föreställning är fortfarande sura över detta och önskar att vi hade kunnat gå på en repris.) En bokad julfest ställdes in av den sista medlemmen i gänget, som därför sett alla föreställningar. Känslan av exklusivitet i att ha sett alla/alla utom en föreställning, är en i vår digitala värld, unik och ögonblicklig guldkant.

Konceptet med serie-teater, samt gammalt blandat med nytt var fantastiskt. Osäkerheten-spänningen-förvåningar och nya/gamla grepp påminner delvis om Satans demokrati, Satans död mfl-konceptet. Men mer tydligt tillgängligt och förankrat i teater. (Humorn som del i föreställningen, ger dock en helt annan stämning än suggestiv utforskning.)

Ett flow byggs upp, där vi som publik följer med i en handling, som långsamt vecklas upp för oss. Vi känner att vi deltagit i en genuin och utbildande Ibsenpjäs. Vi känner karaktärerna, men har fördelen att också kunna relatera till dem utifrån moderna värden. Förståelsen, ilskan och engagemanget man lägger ner i karaktärernas ”sagor” blir väldigt djupt. Det var ett tungt avsked efter nyårsföreställningen, att veta att vi inte kommer få se karaktärerna igen. Blandningen av modernt, absurt och nästan Pythonesque:a scener, fördjupar känslorna för karaktärerna.

Eftersom omedelbarheten, men också den förgängligheten, i att se en serie i form av teater, omöjliggör för oss att komma tillbaka, lämnar upplevelsen efter att ha sett alla more or less föreställningar, en känsla av att ha genomlevt något unikt, svårförklarligt, som ingen annan som inte haft samma upplevelse rimligtvis kan förstå.

Sången, inför varje avsnitt: Återkommande som tema, etablerades med sången genast att detta är just en följetong, en serie, med en egen introlåt. Sen blev det kanske mer och mer en hemlig klubb för oss som var med gång på gång, medan den samtidigt var ett utmärkt, stämnings- och förtroendeskapande medium som länk mellan ny publik och konceptet/föreställningen. Tonen för föreställningen ”sattes”. För oss, blev det ett sätt att bygga upp förväntan, och en utmärkt transitzon från en vardag-jobb-transportstress: en portal till Helgeland. Samt ett sätt att (i sjunga med delarna) visa peppen och ge tillbaka lite av det engagemang föreställningen skapar i oss. Sången som först skapade frågor som ”Vafan är detta? He he he!” ändrades redan vid gång två till ett ”Nu kör vi! Woho! Vi är med på allt!”.

Upprepningarna: skickligt och starkt engagerande med nästan meditativ inverkan på oss som följd, som Hjördis vånda inför valet, ”blott ett dåd att ruva på- ”. Helt amazing. Hur det kan väcka så mycket känslor att samma mening sägs gång på gång, det är obegripligt.

Upprepningarna som humor. Har aldrig skrattat så utan hejd på teater tidigare. Sigurd som ber Dagny att gå, Örnulf och hans söners bajsavbrott i dramatiska scener, morfar hummer och räkan, våldsamma svärdsscener i absurdum, en rollspelsskändningsscen i helt rätt ögonblick, Hedda Gabler, matlagning med Gunnar och Hjördis mfl… Ni hamnar helt rätt, på den absurda, dadaistiska, uppbyggande, Monty Python-sidan av intelligent-dum humor som helt är beroende av en timing. Vi har skrattat så vi gråtit och nästan kissat på oss. Detta är så långt ifrån vanligt och buskis man kan komma.

Sextimmarsföreställningen: energin! Helt ofattbart hur det gick rent fysiskt och psykiskt att genomföra en så intensiv, välspelad, kladdig, farlig, vacker, äcklig, utbildande och engagerande föreställning av denna längd. Vi är grymt imponerade!

Den energi som fanns med hela dagen, var helt ofattlig. Hur det allra minst handlingsdrivande avsnittet kan hålla en så hög kvalitet, är inte klokt. Från meditativa upprepningar, till (över tid) hela grekiska dramans handlingar, till feelgoodscener med trälarna, till show-och dansnummer… De oväntade kombinationerna och den konstant höga energin, respektive intensiteten som var närvarande i scen efter scen, är ett privilegium att som publik få ha upplevt. Kan inte ge nog med lovord för denna upplevelse.

Scenografi och mask: väl genomfört koncept med tydlig estetik. Vi lever idag med en del av scenografin på väggen hemma i hallen. Tack för det!

Recaps inför varje ny föreställning, av trälarna. Trälarnas kontakt med publiken, frihet, impro, proffsigt och lekfullt, upplättande. Jätteroligt med quiz!

Musiken: de egenkomponerade musikslingorna mellan scenbytena nynnas det fortfarande på, dagligen. Det perfekta soundtracket till en bilresa. Kan ni inte släppa ett OST? Effektfullt med moderna mer kända musikinslag i form av musikalnummer och mer subtila slingor från favoriter som GoT och Pirates of the Caribbean.

Andra påhängare: Vi fick med oss flera kompisar som hakade på en eller ett par (tre som mest) föreställningar. Reaktionerna från dem som såg avsnitt två, hade av oss fått uppfattningen från första avsnittet att fokus låg på det humoristiska gränspushandet, medan avsnitt två levererade gränspushande humor-blandat med grovt, upprepat våld. En gräns tangerades för oss alla i detta avsnitt. Vi gick hem och pratade länge efteråt om ”tyst Dagny-scenerna”. Kom fram till att alla tyckt om föreställningen, men känt många kluvna känslor inför de utmanande och våldsamma scenerna. Äckel, oro, obehag för Dagny, blandat med att man skrattade åt den absurda, obönhörligt upprepande och plågsamma situationen. Samtidigt en skam över känslan att skratta åt det förbjudna, risk att inte förstå. Kanske med en lättare känsla för oss som sett den tidigare föreställningen, där humor var ett tydligt fokus, att hantera de dubbla/vändande känslorna. Vi drog paralleller till ”komiker” som arbetar genom dålig stämning.

En annan kompis följde med på avsnitt 4, älskade det totalt och återvände med halva familjen (ink 3 månaders bebis) till greklandsavsnittet. Efteråt har detta greklandsavsnitt sagts vara den bästa teaterupplevelse personen någonsin haft. Återvände till ytterligare ett avsnitt, det näst sista. Hela familjen ville då komma, men det gick inte pga logistik

Praktiska teaterfrågor: den öppna teatermöjligheten att gå in och ut under föreställningen (utan risk att bli ”uthängd” från scen, vilket vi genom den tidiga kontakten med Sanne efter föreställning 2, kunde känna oss helt trygga i, tack för det!) möjliggjorde långa sittningar och smidighet.

Det finns dåligt färdigmatutbud på Konsum bredvid. Enkla mackor, frukt, små påsar med godis, nötter eller dyl att handla på Turteatern hade varit guld. Ofta har tiden varit perfekt för att hinna precis från jobb, vardagar, men mat har fått stryka på foten. Alkoholfri öl är också en idé.

Fantastiskt med den fria inställningen till konceptet spädbarn på teater! Så roligt att 3 månaders bebisen fick sova/skratta sig igenom 6 timmars blodig grekisk tragedi med oss.

Vi har haft olika mycket kontakt med ensemblen efter och innan föreställningar: något som vi tycker fungerat utmärkt. Det har varit en fördel att få prata med delar av ensemblen under gång, precis som det också känts helt naturligt att inte alls ha kontakt med alla. En mystik och distans har funnits gentemot de mer obehagliga karaktärerna, som kanske hade varit svårt att upprätthålla över tid, om vi tex. pratat och skrattat mellan varven med Örnulf och Hjördis. Vi har absolut inte velat tränga oss på, men det var jättekul att vi genom flera av skådespelarna fick möjlighet att efter/mellan föreställningarna ställa frågor (och hylla!) under gång. Vi har tyckt det var väldigt kul att få en kontakt. Framförallt dock, efter sista avsnittet, prata med större delarna av ensemblen och stilla nyfikenheten avseende projektets ”behind the scenes-sida”. Och berätta hur fantastiskt detta varit för oss. Ett avslut på resan. Om ni sätter upp något liknande igen, kanske en Q&A på slutet kan vara något?

Köandet för återkommande… vi vill gärna slinka in snabbare i lokalen. Stämpla in själv och biljettkoll innan entré eller två kassor en för förköp och en för barbeställningar/nya biljetter.

Ett stort tack till er som fått oss att känna oss som kungar med reserverade platser och presenter, leksaker och godis, ni är otroliga! Vi tror inte ens att Unga Klara skulle kommit på något liknande. Det var ju vi som skulle gå all in och peppa er! Tack för att ni skämde bort oss.

Mvh ”Första Raden”