TEATERN I FÖRORTEN av America Vera-Zavala
Vad har en teater i förorten för betydelse idag, och vad hade den då när den en gång startade?
Jag hade tänkt mig att pjäsen Svenska Hijabis skulle ha premiär på en förortsteater, nämligen den nyöppnade stadsteaterscenen i Vällingby, längst ut på gröna linjen i norra Stockholm. När jag insåg att så inte skulle bli fallet ringde jag Dramatens dåvarande chef Eirik Stubö. Han svarade och resten är historia som det heter.
Men historien gick också via Turteatern i Kärrtorp nästan längst ut på gröna linjen i södra Stockholm. För vi hade ingenstans att repa och Turteaterns dåvarande chef Nils Poletti erbjöd oss ett residens, en plats att vara på. Sommaren 2016 repeterade vi den pjäs som skulle komma att ha premiär på Elverket i oktober 2016 och sedan gå ut på en rikstäckande turné och till slut bli en filmatiserad version på Utbildningsradion (UR).
Och platsen spelade stor roll.
Turteatern startade inte i ett vakuum, det var en våg som gick från centrum ut till periferin, det var skådespelare, dramatiker och regissörer som medvetet ville göra teater i förorten för förorten. Det sågs som en intressant plats att verka i, inte för att det var synd om ”förorten”, tvärtom. Tanken var att verka där och attrahera publik där. Som en del av ABC-tanken. För när förorterna byggdes så fanns det en stadsplaneringstanke som låg till grund, där samhällen skulle skapas där folk skulle Arbeta, Bo och ha tillgång till ett Centrum. I detta centrum skulle det självklart också finnas en teater. Det blev ju aldrig så. Förorterna blev med en gång en periferi där man kanske bodde men pendlade till city eller till en annan förort för att arbeta. Men vart gick man på teater?
De fem svenska kvinnor som valt att bära sjalen som skulle arbeta med mig hade ingen erfarenhet av teater. De gick på bio, konserter, caféer men inte teater. De hade alla ”gått” på teater på sina skolor eller ”spelat” teater på skolorna men de hade ingen egen relation till vare sig teater som fenomen eller till ett specifikt teaterhus.
Turteatern blev för oss en plats med samma betydelse som rosen för Lille Prinsen. Lille Prinsen av Antoine Saint-Exupéry är en av mina favoritböcker. Den lille prinsen bor på en liten planet där det också finns en ros och när han lämnar platsen och rosen han älskar för att ge sig ut på en lång resa upptäcker han att det finns fler rosor, massa rosor, men ingen av dem betyder det hans ros betyder för honom. Precis som han lär känna en ros lärde vi känna Turteatern.
Trygga rum är ett begrepp som finns både i anti-rasist kretsar och hbtq-kretsar. Det handlar om att skapa sfärer där de angrepp som man som queer eller brun/svart råkar ut för inte existerar, platser där man kan känna sig trygg, där den normala oron inte finns. Turteatern blev ett tryggt rum i dubbel bemärkelse.
I den kortaste av alla scener i Svenska Hijabis står två hijabisar på scen och vi hör ljud som skulle kunna vara en tunnelbana.
Scen 5
Shama: jag tänker på var jag rör mig absolut
Maryam: jag känner en tjej som läste om en hijabi som blev puttad i tunnelbanan i London
sen dess är hon verkligen rädd
hon står alltid exakt i mitt på perrongen
Shama: jag undviker stan och vita områden
Maryam: alltså jag undviker inte men jag tänker på var jag är
Shama: jag åker helst inte till segregerade områden
alltså områden där det inte finns några invandrare
Maryam: vissa tider och vissa platser
klart att man är mer försiktig
Shama: det är klart att man tänker till en extra gång när man blir tillfrågad om en kvällsaktivitet
Det faktum att Turteatern blev ett tryggt rum handlade både om vilken slags teater det är (inkluderande, öppen för mångfald etc) och om platsen där den är belägen. Kvinnor som de som stod på scen i Svenska Hijabis kan många gånger känna sig mer trygga i Orten än i City. Därför var det också en trygghet att åka till Kärrtorp för att repa. Väl inne på teatern så var det de första veckorna sommaren 2016 väldigt tomt i huset och på det sättet kunde vi på egna villkor utforska scenen. Och sedan när folk började komma tillbaka efter sommarsemester så skapades det en generös stämning där vi var inkluderade. Vi var en del av teatern. Som vi saknade när vi lämnade.
Turteatern firar jubileum mitt i en lång våg av nedläggningar av teatrar i förorten. Har de kanske spelat ut sin roll? Skillnaden mellan vad som spelas på de fina scenerna och på förortsteatrarna är nog mindre liten idag än vad det var när de startade. Och den medvetna rörelsen utåt, bort från centrum ut mot periferin är inte länge så medveten. Men det finns idag ett större behov av dessa teatrar skulle jag säga. Det handlar om vad man spelar på scenerna, vilken publik och vilka konstnärer man etablerar en kontakt med, och vilka berättelser man berättar.
Det finns många människor som skulle kunna göra Turteatern till sin ros om de gavs möjlighet, och då måste teatern finnas kvar, de som är därinne måste vilja berätta olika slags sagor för olika slags människor och de som finns runtomkring finna vägen dit.
America Vera-Zavala
America Vera-Zavala är dramatiker, regissör, författare, aktivist och kulturskribent.
Hon var konstnärlig ledare för gruppen CommuityTeater & Dans och regidebuterade 2016 med Svenska hijabis, en Commuity Teater & Dans produktion med premiär på Dramaten.
America bodde i fyra år i Bryssel och arbetade vid Vänsterpartiets kansli i Europaparlamentet (1995-1999).
Hon var politisk aktivist inom rörelsen för global rättvisa och en av grundarna av den svenska grenen av organisationen Attac (2001).
