UngaTur: 2004-2008
Hur UngaTur bildades och Turteatern fick nytt, pumpande blod i sina vener
UngaTur är en ideell förening som sedan 2004 producerat scenkonst. Gruppen har växlat i storlek, engagemang och konstnärlig riktning under åren och är nu år 2020 tillbaka där det började – unga scenkonstnärer som vill skapa en plattform för att skapa scenkonst, utvecklas och utbilda sig genom kollektivt, ideellt arbete utan pekpinnar.
Totalt har ett 40-tal produktioner och 11 Paradisofestivaler producerats av UngaTur mellan 2004 och 2020. Många av de över 200 personer som varit medlemmar eller engagerade i UngaTurs produktioner arbetar idag professionellt och gruppens verksamhet har liknats vid ett växthus för scenkonstnärer. Det var från UngaTur som Turteaterns nya ledning rekryterades år 2008. Turteaterns nya konstnärliga inriktning under 2010-talet hade inte tagit samma form om det inte vore för UngaTur.
Den historiska texten i del 3 av antologin handlar därför om hur gruppen blev till.
Ursprungsidén
UngaTurs ursprungsidé kom år 2003 ur den då 21-åriga skådespelaren Nils Polettis frustration att spricka i fjärde och sista provet i antagningen till Teaterhögskolan i Stockholm – för andra året i rad. Bitterheten över att inte komma in och begäret att utbilda sig själv genom ”learning by doing” blev gnistan som tände elden. Nils Poletti förklarar i efterhand att ”mycket med upprinnelsen gällande UngaTur kom från, och handlade mycket om, frustration, ilska och trots emot konvention. Destruktiva energier omvandlades till kreativitet, lust och utveckling”. Många av Polettis vänner hade liknande upplevelser, de sökte scenskolan och föll på mållinjen medan en del andra precis hade kommit in i Stockholm, Luleå eller Malmö.
Det var lätt att värva andra unga skådespelare och teaterintresserade till en grupp som hade som ambition att inta teaterscenen utan att vänta på erkännande från utbildningsinstitutionerna eller be någon om lov.
Varför på Turteatern i Kärrtorp?
Poletti hade träffat flera av de unga skådespelarna som han slog sig samman med på Turteatern redan år 2001 när de medverkade i uppsättningen Maratondansen i regi av Andreas Lindal och koreografi av Viktoria Kahn. Andra var han bekant med från antagningsprover till scenskolan eller förberedande teaterutbildningar. Relationen mellan Turteaterns etablerade ensemble och detta gäng unga, spelhungriga skådespelare fyllde ett ömsesidigt behov. Den yngre gruppens tydligt antireaktionära, politiska teaterideal och handlingskraftiga DIY-praktik passade Turteaterns grundmurade frigruppsanda och intresse för att stödja unga skådespelare. Den unga gruppen å sin sida fick tillgång till replokaler såväl som sammanhang och handledning av professionella utövare.
– Turteatern hade vid denna tid (år 2003) fått öronmärkta pengar för att spela något för alla offentligt anställda i Skarpnäcks stadsdel, men de var trötta och sönderturnerade med sin succé Farliga Förbindelser. Nu vände de sig till de outtröttliga ungdomarna som repade pjäsen Mösexan av Willy Russel (regi: Andreas Lindal), i deras lokaler på kvällarna. På initiativ av Turteaternskådespelaren Linda Birgersson fick de frågan om de ville samproducera en kabaré. Gruppen som ännu inte hette UngaTur, utan kallade sig Teater Credo, gick med på att vara med mot löftet att sedan få spela Mösexan på Turteaterns hemmascen Reflexen, säger Olle Jernberg en av gruppens ursprungsmedlemmar.
I kabarén Club Tur de Lux som spelade på Turteatern vintern 2003/2004 medverkade så en del ur Mösexans ensemble, Turteaterns ensemble samt en del nya som tillkom. Efter kabarén togs Mösexan upp igen. Jernberg berättar vidare:
– Alla man pratade med om pjäsen och teatergruppen frågade om vi var en kristen grupp (Credo betyder ”personlig trosats” och är namnet på både en kristen tidning och en kristen studentorganisation). Att byta namn blev alltmer akut. Ganska nära inpå vår premiär av Mösexan, som tillslut blev i september 2004, fick vi tillåtelse att officiellt bli UngaTur!
På scen stod Anna Wadström, Anna G Falck, Binyam Haile, Carina Ehrenholm, Emma Molin, Eric Stern, Nils Poletti, Olle Jernberg och Viktor Wejrich. Uppsättningen blev en osannolik liten succé med mycket publik men lämnade inte något bestående intryck i Scensverige och dess traditionella form är inget en skulle koppla till den estetik som sen blev signifikant för UngaTur. Det som stod ut mest med Mösexan var affischen, en svartvit bild med en nästintill naken Olle Jernberg i blå boots och nedgråten mascara.
Mordet på Marat
Efter spelperiodens slut hade gruppen fått blodad tand och UngaTur började skapa sin egen identitet. Nils Poletti, Carina Ehrenholm, Emma Molin och Olle Jernberg träffades varannan söndag hemma hos Poletti och pratade om framtiden och vilka roller som behövdes i gruppen. Jernberg berättar att Poletti redan då visste att han ville göra Mordet på Marat (Peter Weiss metadrama från 1964) och att han skulle regissera.
– Jag tyckte han var galen. Vi kan ju ingenting, tänkte jag. Hur ska du kunna regissera?
Poletti återberättar hur han kände inför att regissera sin första uppsättning:
-Jag ville regissera för att jag hade sånt oerhört regiförakt och ville visa att det gick att regissera utan att vara en skitstövel. Och tänkte kanske att det också skulle utveckla mig som skådespelare, säger han.
UngaTur får ihop en budget på totalt 50 000 kronor och en 30 personer stor ensemble. Carina Ehrenholm producerar, samt spelar mörderskan Charlotte Corday i pjäsen och Nils Poletti regisserar.
I en intervju med Lina Kalmteg i DN (2005-07-27) inför premiären av Mordet på Marat (eller Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade som verkets egentliga titel lyder) delger den debuterande regissören Nils Poletti, Bahar Pars (tidigare även Keshavarz), som spelade Marat, och Eric Stern, som spelade de Sade, sina visioner.
De vill vara en plantskola för unga skådespelare och en frizon från teaterhögskolornas rätt-och fellärande (Poletti hade vid det laget kommit in på Teaterhögskolan i Stockholm), de vill locka unga 20-30-åringar till förorten i Kärrtorp genom kaféverksamheten i foajén och de strävar efter en mångfald på teaterscenen. Etablissemanget är för vitt och de satsar bara på säkra kort såsom redan kända skådespelare, konstaterar de. Delvis är det ju också publikens ansvar, att de tragiskt nog vill ha det så, menar Bahar Pars, men ”det är vi tillsammans med Sveriges befolkning som måste göra ny teater”, proklamerar hon.
Deras uppsättning kommer att göra denna politiska, intellektuella och 40 år gamla text på ett nyskapande och underhållande sätt som publiken dessutom förstår, lovar de.
Att döma av recensionerna lyckas UngaTur. I en recension av Jenny Teleman för Kulturnytt i P1 Sveriges Radio (2005-08-04) imponeras recensenten av en entusiastisk och glädjefylld uppsättning med 30 personer på scen. Den är ”rörig, rörlig dansad, sjungen, rimmad, ojämnt spelad, falskt och klockrent sjungen. Med luckor i golvet och upphissade sängar i taket och en hel orkester på scen används Weiss 60-tals pjäs till att påminna om de besvikelser de radikala tyngs av i vår tid [… ] Det här är ingen uppsättning där man plockar fram individuella prestationer direkt, det vore liksom mot hela idén. Men såväl elaka sköterskegossar i kjol, en plågad Marat, en loj de Sade och en sömnsjuk mördare bidrar till en föreställning som faktisk både verkar älska och hånflina åt tanken ’tillsammans skapar vi ett bättre samhälle’. Det är skojigt. Och kanske det enda sättet att gå i land med stenhårt politisk teater.”
Även Svenska Dagbladets recensent Lars Ring uttrycker sitt gillande för både form och innehåll (2005-08-02): ”som icke-profesionell uppsättning är tolkningen exceptionellt skickligt utförd. Aktörerna hittar närvaro, rytm och direktkontakt med publiken.
Pjäsen innehåller ju subtila kast mellan roller, identifikation och masker. Skildringen av mentalpatienternas egna jag är delvis dansad. Ny musik är skriven till sångavsnitten. Daniel Bergnér och Jan Tavares lutar den åt modern musikal, möjligen aningen ironiskt. Poletti låter pjäsen bli en svartvit kabaret som kastar sig mellan dionysiskt kaos och påtvingad ordning – fyra bastanta sjuksystrar, som spelas av axelbreda män, utför ett ritualiserat våld mot patienterna.”
– Att så mycket press kom när vi spelade Marat var stort, då kändes det som att det var på riktigt, säger Anna Wadström som var med i uppsättningen.
– Det var också det att vi beskrevs som unga och lovande och inte främst som en amatörgrupp. Kultursidorna hade en annan status då, fler journalister hade anställning. På somrarna hade de inte så mycket att skriva om och kom för att titta på föreställningar och skriva om oss. Det var lättare för UngaTur att få press på den tiden än det är idag för länsteatrar som ligger långt från storstäderna, eftersom kulturjournalistikens villkor har förändrats, fortsätter hon.
Fredrik Lundqvist som var med i UngaTur från och med Mordet på Marat berättar vidare om hur det kändes att vara med i denna unga, lovande ensemble:
– Det var ett nytt sätt att göra teater på för mig, det var ingen som visste vad de gjorde riktigt. Men vi hade handledning. Nisse gick på scenskolan vid det här laget och hade hittat en form av klausul där det stod att man fick göra sina egna projekt på sommaren, sätta ihop egna kurser liksom. De som var med i kursen kunde söka studiemedel för detta. Man behövde inte vara elev på skolan heller för att delta i kursen. Britt-Louise Tillbom och Jan Tiselius handledde därför oss den där sommaren då vi repade Marat.
Anna Wadström tillägger:
– Tillsammans med Britt-Louise och Jan hade vi djupläsning av text och interpretation och sen året därpå när vi repade Näktergalen från Wittenberg som Nisse också regisserade, fick vi handledning av Chatarina Larsson. Marie Ahl, Mia Benson och Robert Sjöblom från Turteatern fick jag också god kontakt med senare. De fanns alltid där i närheten av oss.
Med andra ord kunde i princip alla de där 30 personerna som stod på scenen sommaren 2005 och 2006 söka studiemedel stora delar av repperioden. Det möjliggjorde att de flesta kunde vara på plats heltid under någon månad.
– Det här var en viktig byggsten i att det funkade och blev så bra. Närvaron i tid gjorde att vi var nära en professionell produktion, säger Fredrik Lundqvist. Tyvärr satte Teaterhögskolan stopp för de där sommarkurserna efter andra året.
Paradisofestivalen, det gigantiska hänget och allmän hybris
Tre år efter starten, med tre uppsättningar och ett par kabaréer i ryggen stod UngaTur år 2007 inför sitt mest produktiva år hittills. Formen för gruppen hade varit löst sammansatt och många av de mellan 20 – 50 aktiva visste inte riktigt om de var medlemmar i själva gruppen eller bara med i produktionerna. Det hade varit ett fåtal som styrt repertoaren hittills, främst initiativtagaren tillika konstnärliga ledaren Nils Poletti men även producenten och skådespelaren Carina Ehrenholm och några till närmast dem. Att tillägga är att Carina Ehrenholm parallellt med sitt engagemang i UngaTur hade fått jobb som producent och senare verksamhetsledare för Turteatern och var därmed en nyckelspelare i samarbetet mellan de bägge grupperna.
Även om alla var välkomna att ösa idéer kring de produktioner som skulle göras så ville fler ur gruppen regissera och vara med och påverka vad som sattes upp. Diskussioner pågick i otymplig stormötesform där organisationens form dryftades vilket resulterade i ett demokratiskt val där Poletti blev vald till konstnärlig ledare. Processen runt valet öppnade upp för att fler idéer uppmuntrades till att genomföras.
Sommaren 2007 gjordes gruppens första egna festival Paradiso, projektledd av Moa Backman och Klara Backman. En budget på totalt 50 000 kronor fördelades på festivalen och de fyra UngaTur-produktioner som hade premiär under Paradiso: Hedda Gabler (regi: Anna von Bredow), Oskuld och Arsenik (regi: Erik Holmström), Parsifal (regi: Nils Poletti) och Roten ur Norén (regi: Fredrik Lundqvist).
Fredrik Lundqvist berättar om en sommar med hybris:
– Kyrkan hade ju lokalerna uppe i Fyren då, där Turteaterns nuvarande lokaler är. Men det var ju inte en scen anpassad för teater när vi spelade där. Jag var uppe och klättrade i taket, spände upp rån med spikband och sånt. Jag bröt upp delar av scenen för att få ner kablar. Tänkte att det här får jag ju inte göra, men skit i det. Jag drog dit en tältsäng och sov där ibland. Repade Parsifal nere på Reflexen samtidigt som jag regisserade Roten ur Norén. Jag var ett vrak efter det, men det var maxat. Sen fick Roten ur Norén extraspelningar runt jul samma år på Kägelbanan och det får räknas som en lyckad regidebut.
– Det är tydligt att det fanns en ”gör-det-själv-mentalitet” som drev UngaTurs konstnärliga inriktning och höga produktionstakt. Men det ska inte uppfattas som att gruppen inte tog teatern på allvar eller gjorde hafsverk. Genom det kollektiva frigruppsarbetet fick medlemmarna erfarenhet av att ta ansvar för hela teaterhändelsen samt kunskap och respekt för alla de yrkesfunktioner som är nödvändiga för att scenkonst ska bli till.
– Trots att majoriteten i gruppen var unga så fanns spridda åldrar inom gruppen och i produktioner. Många år hade vi med äldre skådespelare eller andra konstnärliga utövare som också var erfarna. Det var ett generationsöverskridande arbete som vi lärde oss mycket av, berättar Moa Backman.
– Hos de etablerade skådespelarna på Turteatern fanns det verkligen ett intresse för de unga. Men vi var noggranna också. Alla städade foajén, alla hjälptes åt att fixa inför föreställningar. Det kommer jag ihåg att jag tog på stort allvar. Att det skulle vara proffsigt liksom. Vi ville visa att vi kunde göra helheten ordentligt, alltså hela teaterbesöket för publiken. Det var dock fler tjejer som drog sitt strå till stacken när det gällde att utföra arbetsuppgifter som foajéfix och administration, säger Anna Wadström.
Både Fredrik Lundqvist, Moa Backman och Anna Wadström berättar om den konstnärliga visionen att vara avantgarde. Ofta nämndes ordet ”spjutspets” utan att det helt definierades vad denna spjutspets var, men att inte vara konventionella var viktigt, minns dem.
– Att locka folk ut till Kärrtorp för att hänga och dricka öl istället för att vara i stan var något som gruppen drev, säger Moa Backman. På den öppna scenen körde vi bland annat stand up som inte var så utbrett då.
Det liknar ju Turteaterns decentraliserande ambition och folkliga stil, men vi pratade inte om platsens förankring. Vi hade kunnat vara varsomhelst, säger både Moa Backman och Anna Wadström.
– Vi skulle aldrig bli Kärrtorps egen teater som Turteatern hade varit. Men UngaTurs roll som socialt nav spelade stor roll. Det var extremt mycket ett ”hang out” där alla ens kompisar var och där nya bekantskaper stiftades. Där man också fick göra lite vad man ville på scen. Det var möjligt att gå från tanke till handling snabbt. Det var väl det som var kärnan i verksamheten. Att få möjlighet att förverkliga saker man vill göra tillsammans med andra, säger Moa Backman.
Fram träder en bild av en tid då teaterscenerna i Stockholm stod tomma på somrarna och det fanns många teaterintresserade unga vuxna och deras kompisar som både ville spela och titta på teater, men också hitta ett sammanhang för att umgås.
Det var som en stor fritidsgård för vuxna, ett vuxenkollo ute i Kärrtorp om somrarna, beskriver de tre forna UngaTur-medlemmarna. Anna Wadström berättar ett minne om en sommar då det var fotbolls-EM:
– Vi var ett stort gäng som tog ut stolar och en TV på torget i Kärrtorp och kollade på matchen med folköl och chips. Andra kvällar nattbadade vi i Söderbysjön eller Årstaviken efter kvällsrep.
Fredrik Lundqvist berättar:
– Vi träffade lyckosamt ett teatervakuum. Vi var många i antal, uppmuntrade generöst varandras idéer och vi kunde tänka oss att spela på somrarna eller turborepa en kabaré för att spela i mellandagarna. Vi fick god pressbevakning och stor publik varje gång. Vi drev en populär öppen scen under ledmotivet ”anything goes”, där folk trängdes för att både stå på scen och vara publik. Efter ett par öl bjöd vi ofta själva på impro men vi tillät till och med folk som ville spela om sin ångest på ett ostämt piano vara med. Demokratin i det saknar ju motstycke … Det är klart vi fick något slags storhetsvansinne, vi kan göra vad som helst och det blir succé!
Efter drygt fyra verksamma år i Turteaterns lokaler så skedde år 2008 själva skiftet då de tre UngaTur-medlemmarna Nils Poletti, Carina Ehrenholm och Erik Holmström bildade den trojka som erbjöds ta över den konstnärliga ledningen av Turteatern. Carina hade i och med sin anställning på Turteatern redan en fot inne förstås, men den nya konstellationen innebar ett nytt konstnärligt inflytande. Till UngaTurs nya konstnärliga ledning valdes medlemmarna Fredrik Lundqvist och Olle Jernberg. Samarbetet grupperna emellan var tätt i början av trojkans intagande av moderteatern. Oövervinnerligheten var ett faktum, UngaTurs stora visioner och flit hade gett resultat. I Kärrtorp tronade nu en ny generation teaterskapare.
Källor:
Intervjuer med Anna Wadström, Fredrik Lundqvist, Moa Backman, Nils Poletti och Olle Jernberg.
Artiklar:
https://www.dn.se/kultur-noje/politiskt-mord-ska-lyfta-teatern/
https://www.dn.se/arkiv/kultur/vital-forestallning-om-drommar/
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=667871
https://www.svd.se/overtygande-tolkning-av-weiss-revolutionspjas
