INTERVJU: Sonja Lund
Sonja Lund var med i starten av Turteatern 1970 och skådespelade i de första produktionerna, bland annat Marta Marta i regi av Gösta Ekman.
Sonja Lund inledde sin karriär bland annat som dansare i några av Peter Weiss tidiga filmer och framträdde på flera stora scener i Stockholm. Hon medverkade i Oscarsteaterns internationella turnéversionen av West Side Story och sågs även i Ingmar Bergmans tv-produktion av Trollflöjten från 1974.
Som skådespelare framträdde Sonja Lund främst på Vasa teater i Finland där hon 1967 kunde ses i bland annat Tolvskillingsoperan. Under denna period gjorde hon också talroller i flera tv-filmer både i Finland och i Sverige. Under 70-talet engagerade hon sig i flera av de fria grupperna och medverkade även i Tältprojektet.
Sonja Lund har i övrigt engagerat sig i regionalt teaterarbete inom Riksteatern och på olika länsteatrar runt om i Sverige. Parallellt har hon fortsatt att bredda sina erfarenheter inom ett antal regi- och koreografiuppdrag. På senare år har hon varit aktiv på bland annat teater Tribunalen i föreställningar som Det kommunistiska manifestet, Som landet ligger och Vem ska trösta Mona? Eller Sveriges förlorade heder.
Sonja Lund är idag aktiv inom skådespeleri och är alltid nyfiken på nya uppdrag och utmaningar.
Hur gick det till när Turteatern startades?
Vi var några stycken som träffades under våren 1970 och diskuterade formerna för hur vi skulle lägga upp verksamheten för det som sen blev Turteatern. Det var många som var intresserade, det var bland andra Torsten Wahlund, Yvonne Lombard och Sten Lonnert, men dom fanns inte med när vi startade upp på hösten. Vet inte riktigt varför dom hoppade av. På sommaren åkte jag iväg och filmande på Åland och när jag kom tillbaka var teatern startad. Dom som då var med var: Leif Forstenberg, Tor Hartman, Gösta Ekman, Lena Dahlman, Malle Joever, Tommy Johnsson och Christer Boustedt.
Det som gällde var lika lön och ingen chef. Alla var med och bestämde. Lönen bestämdes till 2000 kr i månaden, det var vad vi kunde betala för att verksamheten skulle gå runt, den låg under miniminivån så vi var tvungna, inte utan svårigheter, att förhandla ner lönen med teaterförbundet som till slut gick med på det.
Vi började med att renovera teatern som från början varit en potatiskällare från 1400-talet. I källarvalvet låg scenen och i gatuplanet loger och kontor. Vi gick loss på väggar, tak och golv med penslar, borstar och skurtrasor. Vi rev, rasade och festade. Det varvades med långa möten där vi diskuterade vilka pjäser vi skulle spela och upplägget av den uppsökande verksamhet. Vi ville nå ut till medlemmarna i fackföreningarna och ha diskussioner som sedan skulle ligga till grund för vår repertoar.
Vad spelade ni för något?
Den första premiären var De Bordlagda. Där hade vi med oss frågor och berättelser från olika fackföreningsmöten in i pjäsarbetet och efter premiären åkte vi ut och spelade den färdiga pjäsen för dom berörda.
Nästa premiär var Marta Marta av Sara Lidman. Pjäsen var en politisk saga om Folket, Facket och Kapitalet. Gösta Ekman regisserade och Sara var med, till och från, under repetitionerna. Jag spelade Marta, Thor Hartman Kapitalet och Tommy Johnson Facket.
Tredje premiären var Näsan i vädret av Björn Runeborg. Till den produktionen tillkom Gustav Kling och Peter Schildt. Pjäsen handlar om en fackföreningspamp som efter sin död inte får frid. Han har något ogjort, kliver upp ur kistan och så är karusellen igång. När jag tittar på recensionerna från den tiden känns ämnena aktuella. Mottot var och är: ”Gör facket till en kamporganisation”. Jag menar att politikerna fjärmar sig från folket och då på den tiden användes det så många svåra ord, både av fackpampar och politiker, att vi vanliga dödliga kände oss dumma. Det här ämnet fanns med på ett roligt och suveränt sätt i De Bordlagda.
De fanns ett starkt engagemang för det som hände i världen, i Latinamerika och i Afrika, både bland oss i ”fria grupper” och i olika vänstergrupper. Vi gjorde också en dramatisering av tyske författaren Magnus Enzenzbergers bok Förhören i Havanna. Den handlar om ett gäng exilkubaner som efter revolutionen på Kuba flytt till Florida och där övat i träningsläger under ledning av USA för att invadera Kuba. Invasion Grisbukten. Den misslyckades totalt och exilkubanerna tillfångatogs och förhördes i Havanna. Exilkubanerna bestod bland annat av före detta godsägare som berövats sin rikedom. En torterare med många kubaner på sitt samvete. Dom förhören iscensatte vi på teatern. Med fanns också några jazzmusiker som förutom att spela gick in i olika roller; förhörsledare med mera. Det var Christer Boustedt på sax, Lasse Werner piano och Gösta Wällivare bas.
Vi fick inga statliga bidrag förutom en mindre summa från “stan”. Detta gjorde att vi var tvungna att spela in det mesta av pengarna. Det var bara 50 publikplatser på teatern vilket innebar en hel del turnérande. Vi gjorde 250 föreställningar per år. Jag förstår inte själv hur jag fick det att gå ihop med två små barn och en uppslitande skilsmässa.
När vi repeterade Marta Marta minns jag hur råttorna sprang omkring i kulisserna. Till slut blev det för mycket för oss. Vi tillkallade en råttexpert som kom i en kritstrecksrandig kostym och en portfölj fylld med olika sorters råttgift som förevisades oss och som vi kunde välja emellan. Det mest effektiva giftet var det som gjorde att råttorna dog knall och fall på stället. Men innan dom dog kved och pep dom av sina smärtor. Gösta som regisserade tyckte det var en bra ljudkuliss som speglade tiden till 1800-talets fattigsverige där vår pjäs utspelade sig. Vi som hade städjour på morgonen och fick plocka upp råttorna tyckte inte det var kul.
Råttexperten tillkallades på nytt och den här gången föreslog han en kula med något blått i som gjorde råttan törstig och då istället gick den ner till Skeppsbron för att dricka och dog där knall och fall. Jättebra tyckte vi! Det var bara det att innan råttan gick ner till vattnet och dog blev den orädd och aggressiv. När vi i städpatrullen kom på morgonen vågade vi oss inte in i salongen för där satt en publik av aggressiva, orädda råttor som vägrade flytta på sig. En kväll när vi spelade Marta Marta och jag stod i mörkret och väntade på min entré så hörde jag hur det rasslade till bakom mej och då rusade jag in på scenen alldeles för tidigt och mina medspelare tittade konstigt på mej och undrade vad jag gjorde där. En historia från potatiskällaren i Gamla stan!
Kommer du ihåg hur du blev inbjuden till att vara med i Turteatern?
Jo… jag kommer ihåg. Efter att ha yrkesdansat i säkert 10 år började jag som skådespelare på Vasateatern i Finland och där fanns Leif en period och han pratade varmt och engagerat om att starta en teater som skulle vara ett kollektiv. Jag blev intresserad av att vara med. Efter två år i Vasa gick flytten tillbaka till Stockholm. Där hade arbetet med Turteatern redan börjat. Jag ville så gärna vara med och vid första tillfälle frågade jag. Gruppen hade inga invändningar och jag blev med. Jag blev glad och var förväntansfull över arbetet med att från början få starta upp något nytt och eget.
Hur fungerade principen “att alla är med och bestämmer” i praktiken?
I praktiken fungerade det så att pjäsförslagen diskuterades och bestämdes på möten där alla var med. Mötena handlade också om allt det praktiska; renoveringen av teatern, ekonomi, städschema, marknadsföring, producentjobb, turnéupplägg osv. Alla var med och bestämde vem som skulle göra vad, till exempel vilken färg det skulle vara på toalettpappret och om det skulle vara trall i duschen, haha..
Ibland var det maratonmöten där cigarettröken låg tung. Dörren ut mot Österlånggatan öppnades ibland om det inte var alltför många nyfikna turister. Jag minns att vi var lite väl förtjusta i att sitta tillsammans på möten och diskutera allt från det senaste skvallret till dom stora politiska frågorna där vi hade tydliga vänsteråsikter. När vi sent omsider tog lunch gick vi ner till skeppsbron och åt på en nyöppnad fransk restaurang och betalade med ”riskkuponger ” som vi givit oss själva i löneförmån. Det franska köket var nytt, maten var god och vi la på hullet. Jag minns att Gustav Kling ville ha ketchup på allt och kocken blev galen!
Vi hade olika erfarenheter och kunskaper med oss in i arbetet och det blev oftast så att den som kunde mest i frågan också drev den. Jag tyckte det var intressant och lärorikt att lyssna och kände inget behov av att själv lägga förslag.
Det var Leif som drev frågorna om fackets och Socialdemokraternas roll i politiken och ville att vi skulle spela pjäser som innehöll dom frågorna. Som till exempel Dom Bordlagda. Leif hade också kontakt med Björn Runeborg om att skriva nytt för oss i ämnet. Det blev Näsan i vädret. Gösta E kom med förslaget att spela Marta Marta som han ville regissera. Motiveringarna för dessa projekt var utförliga och övertygande och gjorde att det inte fanns några invändningar. Barnpjäserna Tre Tokiga Transportörer och Ture improviserades fram.
Malle Jöever som hade erfarenhet av vara producent, bland annat från TV, tog på sig den uppgiften med bravur. Den i alla lägen viktiga ekonomin sköttes av Leif. Sen klistrades det kuvert, utskick till olika tänkbara arrangörer. Det var före mejlens tid. Det var skönt bara låta händer gå. Skriva adresser och klistra igen … gång på gång … meditativt! Jag tycker ändå så här i backspegeln att vi använde oss av dom kunskaper och förmågor som fanns i gruppen.
Och känslan att vara ett kollektiv var stark. Även om man säger att man ska jobba platt organiserat så blir det ju inte helt så ändå, det gäller ju på alla ställen. Det är ju några som driver för att dom har den drivkraften. Det var nog Leif Forstenberg som hade mest kunskaper om facket och politiken och det var han som kunde formulera sig. Men vi var ju alla med. Detta va ju något nytt på denna tid, alla tyckte det var jätteroligt att Gösta Ekman städade dassen till exempel. Jag var arg ibland för att jag inte kunde säga ifrån och säga att ”nu åker jag hem och hämtar mina barn, jag står inte här och putsar fönster” men annars tyckte jag det funkade, det flöt på.
I ett programblad skriver Turteatern: ”Vår målsättning är att göra teater för dem som av olika anledningar står utanför eller känner sig främmande inför den kulturpolitik som bedrivs av institutionsteatrarna”. Gällde detta också er som var med och inte bara er målgrupp?
Ja det gällde också oss på teatern. Absolut. Vi på teatern kom från lite olika håll. Innan jag kom till Turteatern hade jag arbetat som dansare på de flesta av Stockholms teatrar, från Oscarsteatern till Dramaten. På dom teatrarna upplevde jag en hierarki som omöjliggjorde varje form av demokratisk process. Allt bestämdes uppifrån. Jag kände mej främmande. Därför var det befriande att vara med i en grupp där vi gemensamt tog beslut och hade insyn i ekonomin. Jag kom från en arbetarfamilj där klassfrågan blev tydlig och berättelserna hemifrån hade väldigt lite med kulturpolitik att göra. Därför kändes det lite som att komma hem när jag började på Turteatern där klassfråga – arbete och kapital, ingick i pjäsarbetet.
Den uppsökande verksamheten ingick i vår målsättning att nå nya målgrupper som aldrig eller sällan gick på teater. Det var för tiden någonting alldeles nytt. Senare skulle institutionsteatrarna följa efter och med deras resurser kunde dom sälja sina pjäser till lägre priser. Med tanke på publiken var det väl bra, ”mer teater till folket.” Jag tycker citatet i rubriken delvis stämmer.
Hur kom ni på namnet “Turteatern”?
Och så namnet… Vi tänkte TUR som att ha flax.. på tur .. turné. Vi satt och spånade lite. Jag tror det var Leif som kom på namnet. “Teater Utan Reaktionärer”. Jag minns jag skämdes lite över namnet. Tyckte väl det var självklart att vi inte var några reaktionärer. Reaktionärerna fanns någon annanstans på någon annan teater. Leif blev också lite tveksam men sa vi måste ha ett längre namn i det nybildade aktiebolaget. På den tiden kostade ett aktiebolag 25000 kr och det hade vi råd med. Leif sa att: ingen behöver veta vad TUR står för, att det kan vara hemligt och att det bara är revisorerna som har insyn och dom säger inget. TUR att dom sa något för när jag såg banderollen med namnet i Kärrtorp så tyckte jag det var riktigt bra!!
Turteatern grundades genom att några skådespelare var trötta på institutionsteatrar. Kan man säga att Turteatern under den här tiden konkurrerade med institutionerna?
Nej det kan man inte säga direkt, men det är klart att det var många som ville vara med i frigruppssvängen. Det fanns en stark rörelse ute i samhället som engagerade sig socialt och politiskt för ett rättvisare system och delar av teatern fanns självklart med där. Jag läste någonstans att det bildades 47 ”frigrupper” under 70-talet. Jag skulle inte direkt säga att det fanns konkurrens mellan frigrupper och institutionsteatrarna men jag upplevde att kraften fanns hos oss.
Var alla frigrupper på 70-talet vänsterorienterade?
Ja om man med vänster menar; att vi var för alla människors lika värde, för ett jämlikt och rättvist samhälle, att stå på dom svagares sida och att skapa sina egna arbetsvillkor. Vi ville förändra makten över produktionsmedlen. Makten skulle gå till de som jobbar och skapar rikedomarna. Pjäser som frigrupper spelade på den tiden valdes eller skrevs utifrån att medlemmarna var vänsterorienterade, absolut. Dock var det en vänster med olika beteckningar. Det skrevs om aktuella politiska konflikter, som t.ex. gruvstrejken i Kiruna och om nedläggningar av fabriker som flyttades utomlands. Det var ett starkt samhällsengagemang.
Marta Marta var Turteaterns andra föreställning med premiär hösten 1970 kan du berätta lite om den föreställningen?
Jag minns när Sara Lidman dök upp på teatern. Håret på ända och ögon som brann av engagemang. Ett starkt och kraftfullt språk fyllt av både raseri och poesi. Jag var hänförd och lite blyg. Det gick över sen när vi började repetera. Jag spelade Marta. Den underbara Gösta Ekman regisserade, fylld av humor och allvar. Det blev mycket skratt och samtal. Sara fanns med i början av processen och vi ändrade lite i pjäsen. Bland annat tog vi in bilder från Lamcostrejken i Afrika. Det fanns likheter mellan den strejken och arbetarnas kamp i Sverige på 1800 talet, Sundvallstrejken och Skotten i Ådalen. Båda händelserna fanns med i Marta Marta.
På våren 1972 var vi på turné med Marta Marta i Norge. Där pågick stora demonstrationer och debatter om Norge skulle gå med i EG eller ej. Det skulle bli folkomröstning. Vi stöttade kampanjen NEJ till EG. Det var Leif som Agnar (folket) Thor som Poseidon (kapitalet) och jag Marta (folket). Med var också Christer Boustedt den berömde Jazzsaxofonisten som sufflör! Vi hade aldrig annars någonsin sufflör, vi ansåg det vara en lyx som dom stora teatrarna kunde unna sig. Skulle vi mot förmodan komma bort oss i texten så litade vi på att gemensamt hitta tillbaka. Den här turnén var ett undantag eftersom Thor ursprungligen var norrman och var orolig att han skulle blanda ihop språken. Ett annat skäl till att Christer var med var att det uppstod jam efter föreställningarna där lokala musiker kom med sina instrument och musik uppstod. Under turnén var Christer alltid uppmärksam och beredd och Thor kände sig då trygg.
Under föreställningen i Bergen irrade Thor bort sig en gång i texten och behövde sufflering. Då upptäckte han att Christer sov! Kvällen innan hade det varit jam och eftersnack till långt in på småtimmarna. Jag tror han kom direkt till föreställningen.
Under samma föreställning när vi hade kommit halvvägs in i föreställningen då Thor, till publikens förtjusning, sa sina repliker på norska. Vi andra som inte var så hemma i språket försökte hänga med och visste ungefär när det var dags för våra repliker. Det blev en extra dimension när makten och kapitalet blev norskt.
När vi planerade resan till Norge gjorde vi det med vår tekniker Anders som fanns med oss en tid. Anders skötte ljud och ljus och körde turnébussen. I bussen sitter jag bredvid Anders som berättar att han bara ser med ett öga. När vi kör mot Trondheim över dom höga fjällryggarna med smala vindlande vägar och branta stup blundar jag med samma öga som Anders är blind på. Det är ögat mot stupet. Jag frågar honom om det är möjligt få körkort med bara ett öga. Han säger att det får man. Man kompenserar med att lätt vrida huvudet fram och tillbaka och på det sättet få vidvinkel. Jag testar det och när jag försöker den metoden och tittar över stupet kittlar det långt ner i tårna.
När vi spelat våra föreställningar i Trondheim var det meningen att vi skulle ta Hurtigrutten till Bergen. Det var då på den tiden när båtarna var vackra och dimensionerade i förhållande till fjordarna och bergen. Alla såg fram emot båtresan. Thor hade med sig ett fiskespö, han hade tänkt stå vid relingen och fånga fisk. Anders skulle ensam köra turnébussen till Bergen. Jag erbjöd mej åka med, tänkte det kunde vara bra med två ögon som kunde hålla koll på höjder och stup som jag visste fanns på vägen. Dessutom var det trevligt att prata med Anders. Vi spelade sista föreställningen och skulle riva, packa och lasta bussen. Anders säger då han pratat med en student som skulle till Bergen och som kunde köra med honom. Bra tänkte jag och kunde med gott samvete ta Hurtigrutten med dom andra.
Båtfärden blev inte som vi tänkt. Det blåste upp, kraftiga vindar och vågorna gick höga. Båten kunde inte åka den planerade vägen vilket innebar det skulle ta längre tid än planerat. Vi var oroliga att inte hinna i tid till föreställningen.
Anders hade med sin körkompis hunnit fram i tid för att rigga scenen. Anders berättade sen att det hade visat sig att körkompisen också bara såg med ett öga. Då tänkte jag att dom kunde kompensera varandra. Det Anders inte såg såg körkompisen. Det var bara det att dom var blinda på samma öga!
På båten insåg vi att det skulle bli på snäppet att vi hann till föreställningen. Vi fick klä om och sminka oss i hytten. Några av oss hade blivit sjösjuka under den ruffiga färden och fick tips att ligga i badkaret där vattenytan var stilla trots att det gungade. Vår lilla färdigpreparerade ensemble steg i land i samlad trupp och tågade till teatern där publiken redan var på plats. Klev direkt in på scenen och gjorde en koncentrerad och som jag minns stark föreställning.
Jag läste i en recension från den här tiden att Turteatern fick kritik för att vara för politiska och amatörmässiga. Vad tror du dom menar med det?
Om man med amatörmässigt menar den lust och det engagemang som oftast driver amatörteater så stämmer det. En gång när vi sitter i möte så kommer två tanter förbi och stannar. Kikar in på oss genom det stora skyltfönstret: ”Turteatern, åh så bra” sa en av tanterna,” att det finns sådana här små teatrar som dom kan öva sig på” Och där satt vi. Amatörmässigt…
Själv hade jag inte gått scenskolan, som den då hette, jag var självlärd. Och det var nästan en fördel. På scenskolan gjordes revolt mot det gamla. Det fanns åsikter som menade att skolan förstörde eleverna. Jag vet inte… Idag vet jag att där fanns kunskap som var värdefull.
Politiska var vi alldeles klart som i övriga samhället med undersökande journalistik, demonstrationer mot USAs krig i Vietnam. Protester mot diktaturer i Latinamerika och Afrika. Vi läste bl.a. tidningen Kommentar som var ny och som fördjupade kunskaperna om orättvisorna i världen.
Går du och ser teater idag? Tycker du att det stor skillnad från förr? I allmänhet, politiskt och feministiskt?
Jag går på teater idag och jag tycker det är stor skillnad. Framförallt är det mer fördjupning i människoöden idag och handlar inte om dom stora tydliga politiska svängarna. Det finns naturligtvis undantag. Jag såg en elevuppsättning från Luleå som tog upp arbetsförhållandena i restaurangbranschen, vansinnigt rolig och jävligt skarpt politiskt.
Jag såg också Palestinagruppen Freedoms theater när dom var här och gästspelade. Dom mimade Palestinas historia på en yta inte större än 2 ggr 2 meter. Helt suveränt! Sorgligt med mycket humor. Jag blir glad när man tar upp de politiska frågorna. Formen idag skiljer sig en del från hur den var då. Ett hejdlöst experimenterande och vågade vinklar gör det spännande med teatern idag.
På 70-talet var feminismen på frammarsch. Studiegrupper bildades. Jag var med några gånger där men kände mig inte riktigt bekväm. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker i frågan: Om klasskampen kommer först, med ekonomisk jämlik fördelning, försvinner väl dom patriarkala strukturerna? eller är det så att kvinnokampen kommer först? Vad jag minns fanns inte frågan under min tid på Turteatern. Men den var påtaglig i mitt äktenskap.
Politiskt ville vi på teatern ha en fungerande demokrati, ekonomisk sådan och vi ville bestämma över våra produktionsmedel, det var vad vi försökte. I praktiken var vi ju bara en liten ö i det kapitalistiska havet men vi hoppades att vi genom våran insats skulle förändra samhällsordningen i en jämlik riktning.
Under 70talet ägde Turteatern en gård i Värmland, kan du berätta mer om det?
Vi fick ett stipendium. Jag var med om beslutet att herrgården i Molkom skulle köpas. Som jag minns det var det väldigt viktigt att vi skulle bli självförsörjande. Vi kunde inte lita på att staten skulle försörja oss. På gården fanns en äppelträdgård och det införskaffades så småningom både hästar, höns och grisar.
I den vevan flyttade jag till Helsingfors. Anledningen till flytten var att jag tidigare en kväll på Turteatern i Gamla stan hade träffat någon. Det var en kväll då vi skulle spela Marta Marta. Det är min tur att ta hand om biljettkassan och insläpp. Det är vinter och mycket kallt, snön vräker ner. Jag är ledsen och uppriven efter ett av många uppslitande gräl med min man, gräl som ofta blev handgripliga. Jag är trött och hoppas att föreställningen blir inställd. I det här ovädret vågar sig nog ingen till teatern. Då öppnas ytterdörren och en isande vind sveper in och med den en man som tittar ner på mina italienska stövlar och säger på finlandsvenska, ”Du är våt om fötterna”. Efter föreställningen, som blev av, följer jag honom till en lånad lägenhet i Gamla stan och somnar där till kyrkklockornas ”Vår gud är oss en väldig borg”. Det är till honom jag nu flyttar.
Vid den här tiden bor jag alltså i Helsingfors och kan inte berätta så mycket om tiden med herrgården. Jag följde dom olika turerna på avstånd från Finland, hörde att några skådespelare flyttat dit och hade teaterverksamhet och turnerade i länet. Namn som dyker upp är Peter Edding och Anna Sällström. Jag tror Leif också levde där en tid. Efter några år flyttade ett kollektiv in i herrgården och det blev rörigt med ekonomin och ansvaret för verksamheten blev oklar. Vi pratade om att vi borde ha följt utvecklingen lite mera noggrant och varit mer närvarande. Tror det sen bildades en stiftelse för att reda ordning.
En artikel berättar om en händelse när kravallpolis mitt i natten bröts sig in på Marsyas. 20 år senare kan man läsa att det var ihopkopplat med den planerade kidnappningen av statsrådet Anna-Greta Leijon. Minns du något av detta?
Efter några års verksamhet lyckades Turteatern hyra hela övervåningen på Marsyas, det fanns ett helt våningsplan ovanför teatern. Det blev replokal, kök med matplatser och lägenhet med övernattningsmöjligheter.
Det var där fullt utrustad kravallpolis, mitt i natten, slår in dörren, riktar K-pistar mot dom sovande nattgästerna. Jag var inte med själv men har hört det berättats. Det var i samband med att någon från Turteatern helt oskyldigt hade kontakt med en person som var inblandad i kidnappningshistorien. Säpo hade ju örnkoll på vänstergrupper och hade väl genom avlyssning trott att Turteatern var ett gömställe för terrorister.
Vad är din bild av Turteatern idag?
Många föreställningar jag sett på Turteatern genom åren har varit modiga och roliga. Tur har vågat experimentera med form och innehåll som provocerat. Jag tycker också det funnits ett politiskt engagemang. Fortsätt hålla fanan högt!
