Skrollan – En anekdot från Nils Poletti
När jag satte mig ner för att skriva om tiden för UngaTur fick jag akut skrivkramp. Hur ska jag kunna sammanfatta dessa extremt intensiva år i en liten text? Vad och vilket av alla minnen ska jag välja? Tiden vid UngaTur präglas av extremt hårt arbete, väldigt lite pengar, vänskap, fester och stor kreativitet. Jag hade som ambition med hela projektet UngaTur, att vi skulle förvandla, det enligt mig tråkiga svenska teaterlandskapet, fostra en generation skådespelande regissörer, utbilda mig själv, visa att det går att inte ”bara vara skådespelare” utan scenkonstnär och att ingenting var omöjligt. Det måste jag säga att jag och vi verkligen lyckades med. Men att älta skryt och självbekräftelse hör inte hemma i detta hav av UngaTur-minnen. Därför tänkte jag fokusera på en specifik anekdot. Ett för mig lika obehaglig som förhoppningsvis underhållande minne i så kallad sann UngaTur-anda.
Mitt minne infinner sig vid tiden för den famösa och anekdotrika festivalen Paradiso. Vi hade med vår gudomliga hybris, som vi uppnått med framgångarna från Mordet på Marat och Näktergalen i Wittenberg, beslutat oss (mot bättre vetande) att skapa en scenkonstfestival där hela vår enorma trupp skulle uppnå ytterligare en nivå av halsstarrig scenkonst. Fyra stora produktioner skulle produceras under en sommar då vi normalt, med andan i halsen tidigare rått ihop en. Roten ur Norén i regi av Fredrik Lundqvist, Hedda Gabler i regi av Anna von Bredow, Oskuld och arsenik i regi av Erik Holmström och Parsifal med mig som dramatiker och regissör och med Jan Tavares som kompositör och kapellmästare. Efteråt förstod jag faktiskt inte hur vi tänkte. Jag brukar fortfarande säga när jag jobbat riktigt hårt att: “nu är jag nästan så trött som jag var under Paradiso”. Vi var flera som jobbade dygnet runt hela det ”sommarlovet” och festade som idioter. Inga, mig veterligen före eller efter festade som vi. Hursomhelst, i föreställningen Parsifal så ville jag sätta publiken på scen och använda den publika salongen som scen men jag var också inspirerad av en åkattraktion på Disneyworld (tror att det var Michael Jackson-attraktionen). Jag ville att själva gradängen publiken satt på skulle röra sig, både i sidled och framåt och att scenutrymmet under föreställningen skulle krympa och mot slutet bli till absurda mått. Denna idé uppstod också i sammanband med att Teaterhögskolan i Stockholm stod inför en flytt och jag lagt ögonen på just en större rullbar gradäng som då befann sig i Teaterhögskolans gymnastiksal. Eftersom jag genom skolan lyckats skapa teaterkurser för alla medverkande kan en ju tänka att skolans ledning och KU (det konstnärliga utvecklingsarbetet på högskolan, red.anm) på den tiden var samarbetsvilliga och härliga, tyvärr var det snarare motsatsen och det krävdes alltid oändligt mycket tjat, smicker, manipulation och kohandel för att uppnå mina mål. Att jag lyckades få denna rullbara gradäng gratis med löfte om att jag hämtade den själv förvånar mig än idag men kan bara härledas till flytten och min tärande envishet. Men. Föga anade jag att denna gradäng, denna förbannade-av-högre-onda-makter-gradäng, skulle ta så mycket av mig …
Jag är inte i regel vidskeplig, jag tror inte att objekt kan härbärgera ondska och/eller ha ett medvetande och bära en illvillig list. Men denna gradäng är ett undantag. Det började redan med nedmonteringen och transporten. Själva isärplockandet var emot oss och vi var egentligen för få för det uppdraget. Fingrar klämdes, naglar blev blå och hur de nu fått in gradängen i denna gymnastiksal var också en gåta då det visade sig extremt svårt att lirka ut de olika delarna. Vidare var lastbilen för liten och vi fick åka löjligt många omgångar. Men till slut var äntligen delarna i Kärrtorp och även om ihopsättandet inte var lika omständligt som isärplockandet så visade det sig att gradängen bara kunde rullas fram och bak och inte åt sidan som var som hela idén, att folk skulle kunna se i ett storslaget scenbyte hela publiksalongen som Klingsors vilda blomflickeskog. Jag beslöt mig för att, i den redan mycket begränsade budgeten, köpa rullbara hjul så att effekten jag önskade skulle uppnås. De befintliga hjulen gick dock inte att plocka bort då de var fastsvetsade. “Så då får vi väl svetsa fast våra rullbara hjul då, tänkte jag”, men insåg snabbt att vi behövde nya större hjul då de befintliga hjulen hindrade rörelsen. Ytterligare en tidskrävande resa och ännu mindre pengar.
Varken jag eller någon i gruppen kunde svetsa, men jag visste att Turteatern hade en svets, så vi behövde “bara” hitta en svetsare. En kompis-kompis-kompis sade sig kunna svetsa emot en mindre betalning och äntligen trodde jag allt skulle lösa sig. Hjulen svetsades fast men kompis-kompisen tog faslig tid på sig och jag kände att hela den här situationen började stoppa upp repen. Det var jag då besjälade eller namngav henne, gradängen alltså, såsom en kanske namnger en problematisk bil eller båt. Hon fick namnet Skrollan, ett måhända passivt aggressivt men ändå kreativt sätt att hantera den stress som sjöd i mig. Vad händer då, när hjulen är på plats? Vid första sidorörelsen med gradängen lossnar majoriteten av hjulen. Svetsaren säger att det är för mycket vikt och vi nog behöver köpa fler hjul… Till hjulaffären för tredje gången med ännu fler dyra hjul och ”svetsaren” svetsar parallellt med repetitionerna och jag börjar hata den här rullidén. Hjulen fortsätter att lossna och kompis-kompisen behöver jobba mer än överenskommet och börjar gnälla om mer betalt, och jag har inte en gång fått testa min idé och premiären närmar sig.
Jag hatar Skrollan, svär och bannar, första provpublikssittning, fler hjul lossnar, svetsas fast igen, jag inser att jag ska vara glad om gradängen kan åka lite åt vänster i vår storslagna scenövergång, that’s it. Scenerier görs om. Parallellt pågår arbete med de tre andra produktioner som undrar när den konstnärliga ledaren ska komma och titta på genomdrag och i en av produktionerna ska jag även medverka som skådespelare. Jag drömmer feberaktiga ångestdrömmar om Skrollan, börjar ana att det råder någon slags förbannelse över henne. Premiärvecka och varje publikdrag lossnar hjul och vi måste köpa mer material till svetsen och betala mer till ”svetsaren” för pengar som inte finns. Mitt CSN sinar. På premiären hör jag hur ett hjul lossnar under föreställningen och tänker att snart som en grand finale för Skrollan faller hon väl ihop på själva premiären. Jag brukar i regel tycka om mina premiärer, vara stolt och glad över allas gemensamma arbete och hur väl det landar hos publiken, men minns just Parsifalpremiären som en ovanligt surig premiär för min del, inte för att det gick dåligt eller att ensemblen inte gjorde gott ifrån sig utan att den onda, satans vidriga Skrollan stulit så mycket tid, liv, rep och ro av mig. Vill minnas att jag hade ett så kallat uppriktigt, måhända berusat samtal med Skrollan som jag nu är helt övertygad om har både medvetande och illvilja, särskild illvilja mot mig personligen. Jag berättar hämndgirigt att när väl sista föreställningen är slut ska jag med stor vällust plocka isär henne, såga sönder henne och dumpa gradängresterna på tippen. Hon svarar inte men jag känner att hon liksom vet att hon kommer få sista skrattet.
Sista föreställningen kommer, folk vet att jag liksom numera har en minst sagt infekterad relation till Skrollan, men de inser inte allvaret och djupet i mitt hat. Återigen visar det sig vara svårt att ta isär henne och återigen är vi för få. Fingrar kläms, naglar blir blå. Men jag kämpar på tappert och full av hämndlust. Jag tänker att nu hämtar jag vinkelslipen för att få detta att gå fortare och detta med det höga nöjet på min, inte Skrollans sida. Vinkelslipen skär in i Skrollan och trots att jag bär skyddsglasögon får jag på något djävla vänster en järnflisa i ögat och måste avbryta. Trots tvätt av ögat så blir jag halvseende resten av dagarna, för det tar dagar att plocka ner henne. Men enögd strider jag med infernaliskt hat varvat med ciggpauser och järnflishosta. Inte ens när Turteaterns vinkelslip går sönder ger jag mig. Tillslut är hon bärbara småbitar. Jag har vunnit. Hon åker på tippen och jag har hävt förbannelsen. Jag kan andas ut. Men. Föga anade jag mina kamraters gruvliga humor med Fredrik Lundqvist i spetsen. Istället för att dumpa Skrollan, eller hela Skrollan, stämmer de träff med min vän och skolkamrat och inneboende Michael Jonsson och lägger två delar av denna diaboliska mara i min säng(!). Jag minns att jag åkte hem efter en hård städdag på Tur men ändå lätt i sinnet då jag – och inte Skrollan– fick sista ordet. Döm om min förvåning och jag ska vara uppriktig – min skräck. Mina vänner ville skämta med ett genialt skämt men jag kände mig som i en skräckfilmen Annabelle (den besatta dockan) fast med Skrollan. Där låg hon i det intimaste, på mina kuddar, där jag feberdrömt om henne, gnisslat tänder och legat sömnlös. Hon fick sista ordet.
/Nisse
