INTERVJU: Marie Nikazm Bakken
Marie Nikazm Bakken är konstnärlig ledare för Turteatern sen 2018, en position som hon fick efter att ha genomfört sin praktik här i regi vid StDH. Hon regisserade då Hamletmaskinen.
Marie utforskar ofta långa epos och serieformat, bland annat genom produktioner som Vikingarna på Helgeland och Det sista eposet. Hösten 2020 regisserade hon Nibelungens ring, som tyvärr inte kunde spelas på grund av coronapandemin.
Varför ville du bli konstnärlig ledare för Turteatern?
Huset Turteatern har en potential i sig att både kunna hysa en konstnärlig vision som drivs av konstnärlig ledare, tillsammans med en fast personal, och samtidigt ta emot andra konstnärer att arbeta i huset i olika former. Teatern är obstinat. Det är som att den inte är så ängslig för att gå in i det som är fult (vad nu det är). När jag kom till Turteatern som praktikant år 2016 var det som att komma hem efter några år i Sverige och frustration över stel teater, eller plakatteater om ängsliga “aktuella teman”.
För mig som konstnär är Tur ett unikt tillfälle att vara relativt fri i mitt skapande och att kunna fördjupa mina konstnärliga praktiker. Jag ställer mig frågan: vad kan jag göra på Turteatern som inte går att göra annars? Vilken potential innehar ett hus på ett icke-institutionellt sätt? Personligen gillar jag att bygga mig in i rum med alltför stora planer, och mitt arbete passar inte in i den neoliberala turnébonanzan som är rådande distributionsform för det fria fältet. Detta ser ju olika ut, andra trivs gott med det formatet, men nu fick jag chansen att realisera projekt med den andan jag finner lite lagom irrelevanta i dagens samhälle: långsamma, alltför ambitiösa epos om allt på samma gång.
Att vara konstnärlig ledare på Tur är ett ansvar att ta sig själv på allvar och inte bli bekväm, att göra teater du inte trodde att du ville ha. Det är också en möjlighet att arbeta för andra, att ge andra konstnärskap plats och tid att göra sina projekt. Och vara med och bygga ett fält som jag själv vill vara en del av, i stället för att gnälla som outsider. Den utmaningen ville jag ta mig an.
Vad är Teatern utan reaktionärer för dig? Och vad bör den vara?
Teatern utan reaktionärer är en plats där smutsen får bli poesi. Det är ett hus man lånar under en period, kanske sätter sitt avtryck på och så ger det vidare till nästa generation. Teatern utan reaktionärer är en teater där vi ska satsa allt och hellre falla än att bärga livet i feg förlikning (citat ur Vikingarna på Helgeland).
Teatern utan reaktionärer bör vara en modig och risktagande teater, en fristad för konsten och konstnärer, en plats som möter sin publik med kärleksfull respektlöshet, en plats som tillvaratar komplexitet och undviker enkla och snabba lösningar för att bli förstådd och hyllad. En urpretentiös teater som törs att göra icke-kommersiell teater men som är välkomnande för sin publik. Paradoxal, farlig och tuff. Eller nåt.
Teatern ska vara en plats för skratt och allt mellan himmel och jord.
Ledord: livet är för kort för prettoteater.
Vad driver dig i ditt konstnärliga skapande?
Att göra skamlös, ineffektiv och irrelevant teater.
Vad lockar dig till just scenkonsten i relation till andra konstformer?
Det är något extremt patetiskt med teater som jag gillar. Patetiskt i meningen mycket patos. Inte som något negativt. Det finns liv och död, och när det är riktigt bra så står det något på spel.
Vad saknar du i kanske främst svensk scenkonst, men ev även generellt?
Jag saknar nog att kritiskt tänkande och nyfikenhet på teori och historia inte blir sett som motpol till praktik. Jag tycker om att vara medveten om vilken tradition jag står i eller eventuellt bryter mot.
Sen jag kom till Sverige har jag sällan hört offentliga samtal som handlar om konstnärliga metoder eller praktiker. Det mesta rör sig runt fackliga frågor, eller samtal om avsaknaden av resurser och lokaler, och att politiken går fel väg. Så är det ju, men jag skulle gärna, i detta inferno, även gett plats åt samtalen där vi pratar om estetik, form, metod, performativitet. Som fält.
Sen upplever jag att det finns mycket “tyckande! Inom fältet och i kritiken. Tyckandet leder sen till vissa sanningar, sanningarna blir lag, och så uppstår en ängslighet och domare. Det provocerar mig.
Har pandemin lärt dig något om teater som du tar med dig in i framtiden?
Konstnärligt har jag funderat mycket på hur vi kan möta en kris i samhället utan att den enda lösningen är att digitalisera (och att föreställningsproduktionen ska köra på som vanligt: “vi måste tillbaka till det normala”.
Som många andra har sagt så är kanske pandemin ett tillfälle att fundera på vad vi faktiskt gör. Vilka performativa strategier använder vi på teatern och hur är dessa strategier länkade till omvärlden? Borde inte det givetvis förändras när vi agerar så annorlunda i våra liv?
Teatern och ekonomin har en sårbar relation. Teatern behöver pengar, den blir bäst med pengar, den blir friast med offentliga medel när stat och konst står i en ömsesidig relation men med armlängds avstånd. Det har blivit extra tydligt nu att det inte går att mäta konstnärlig kvalitet genom antal besökare. Även om jag tvivlar på att den politiska viljan finns, hoppas jag på en post-corona teatervärld där projekt ses på utifrån vad de vill utforska konstnärligt i frågor, format, estetik och form, mer än vilket “angeläget” tema det handlar om och hur mycket publik det kommer dra. Det är inte konstens uppgift.
