INTERVJU: Joel Ödmann
Joel Ödmann är skådespelare. På Turteatern har han medverkat i Hamletmaskinen, Vikingarna på Helgeland, Det sista eposet och nu Nibelungens ring.
Vad har du tagit med dig efter att ha arbetat här?
Mod! Mod att ifrågasätta, försöka tänka vidare och ha tilltro till publikens förmåga att göra detsamma. Jag är så ängslig. Jag tycker om konst som inte behagar, som gör motstånd, som försöker förnya och gå egna vägar. Men att spela det kan vara lite läskigt. På olika sätt har vi i dessa projekt bland annat försökt ifrågasätta idén om bra, moraliskt god och uppbygglig teater. Ofta genom att låta formen vara motståndet i sig självt. Vad händer till exempel om vi inte accepterar att vara effektiva i berättandet? Det mesta effektiviseras, även konsten, och som vana konsumenter förväntar vi oss effektivitet. Jag är också effektiv som skådespelare, vill helst hitta en snabb, effektiv lösning så jag kan bli klar och gå av scen innan jag förstört någonting. Men varför då? Så att showen kan ta slut och vi alla kan gå hem och äta, sova, dö?
Vad händer om vi istället vägrar acceptera premissen och stör våra invanda mönster inte bara i vad vi säger men i hur? Kanske kan vi hitta något som annars hade gått förlorat. Kanske rent av något som kan bli meningsfullt på ett djupare plan, vem vet? Men det kräver tålamod och mod att försöka och det ställer krav på publiken att investera tid och tanke, vilket jag tror de både vill och kan. Det är ibland skrämmande att stå i såna här experiment på scen och låter kanske pretentiöst men då får det vara det. Det betyder nåt för mig och jag har alla modiga kollegor här att tacka för det modet. Om jag ens har det än.
Vad är ditt bästa minne från turteatern?
7:e avsnittet i Vikingarna på Helgeland. En tragedi som pågick från soluppgång till solnedgång. En tysk gammal lärare från scenskolan som sett mycket teater sa att det var det mest destruktiva han någonsin sett på en scen. Det var nog varken menat som en komplimang eller kritik men jag blev väldigt glad. Och jag kommer alltid minnas gänget på första raden som kom och såg varenda minut av alla 12 avsnitt, drygt 35 h teater. De hade läst om den, kom på premiären och missade sen alla högtider den hösten för att istället ta med sina vänner till Kärrtorp för att följa vårt episka haveri. Till sist var de en del av showen och den publikkontakten fick mig att tro att teatern kanske har en funktion att fylla ändå.
Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Ser mig inte som konstnär men jobbar gärna med konstnärer och då är en hyfsat sund arbetsmiljö bra. Om vi inte ens själva kan befria oss från begränsande strukturer och normer så blir försöken att skapa fri konst lätt hyckleri. Gärna konflikter men ingen ska behöva må dåligt. Så, konstnärligt mod och att folk är snälla mot varandra. Sen kan vi börja jobba. Och då tycker jag om när hela teamet är medskapande och jag älskar ensemblespel. Lekfulla processer som varken kompromissar bort analys eller trams. Prestigelöst och öppet så att vi kan överraska varandra och oss själva på rep. Jag vill söka magin och att alla ska känna sig inbjudna till den teater vi gör. Tror det är därför jag trivs här, Turteatern ger ofta dessa förutsättningar och det finns en folklig själ här som jag känner mig hemma i.
