MEMORY BLUES av Py Huss-Wallin
Py Huss-Wallin är regissör och skådespelare. På Turteatern har hon bland annat medverkat i Juliette och Den svenska apans 100 röda drömmar, samt regisserat Britney.
Jag är 9 år och går på iscensatt skattjakt på Turteatern. I verkstaden sitter Robert Sjöblom utklädd till kufisk tomte.
Jag är 13 år och får hoppa in i kören i Elisabeth Frick och Kerstin Blomquists uppsättning av Romeo och Juliet som Turteatern gör med professionella och amatörskådespelare. Jag har min första tonårscrush på Benvolio och drömmer om att den fyra år äldre skådespelaren ska hångla upp mig före entré. Till min besvikelse inträffar det aldrig.
Jag är 15 år och regissören Jimmy Meurling gör sin egen version av pjäsen Flugornas Herre – enbart kvinnor i rollerna. Jag får spela det ömkansvärda mobboffret Nasse, min nemesis och mördare spelas av den äldre och coolare Bahar Pars. Bahar tar mig under sina vingar, noppar mina ögonbryn och manar mig med många jargonger framåt. Jag ser henne repa scener till scenskoleprovet och vi analyserar teatermäns för- och nackdelar. Jag blir inte klokare.
Jag är 17 år och medverkar i ytterligare en semi-produktion på Turteatern, denna gång är det Maratondansen i regi av Andreas Lindal. Det mer framträdande dansparet spelas av Nils Poletti och Bahar Pars. Jag har en ny crush på en äldre omöjlig teaterman, han får mig att läsa den oförglömliga romanen Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Tolv år senare blir den utgångspunkten när jag och Jimmy Meurling skapar verket Satans demokrati i ett övergivet kontorskomplex i Sickla.
Jag är 22 år och Nils Poletti räddar livet på mig när han ger mig rollen som Manka i sin zombie-inspirerade uppsättning av Vigseln. Jag dreglar fradga medels brustabletter och får livslusten tillbaka, inser att jag måste ta mig tillbaka till scenkonsten efter en sväng på konsthögskola.
Jag är 25 år och går mimskådespelarprogrammet på StDH, jag längtar efter anarki och vildare idéer och tackar såklart ja när Nils Poletti ger mig chansen att spela sadist-horan Juliette i pjäsen med samma namn. Jag sover inget den hösten då dygnets alla timmar går åt till skola, men framför allt till lekar med gurkor, krossade meloner och allmän sprutfest med chokladpudding och filmjölk. Träffar min future husband och livet levlar för alltid.
Jag är 27 år, tar min examen från StDH och Turteatern blir mitt andra hem under mitt första år i yrkeslivet. Under sommaren är vi 20 personer som gör snuskig och brutal kabaré på turné till den lilla orten Yngsjö i Skåne. Vid premiären blir publiken så upprörd att de flesta går i pausen. I Kristianstadbladet skrivs insändare som uppmanar kommunen att stoppa allt framtida kulturstöd på grund av vår föreställning. Vi spelar ändå hela sommaren och när vi återkommer och, som final, gör kabarén på Turteatern blir det succé. Efter den sommaren är jag aldrig mera rädd för att agera inför tomma salonger, men reflekterar också mycket kring begreppet målgrupp.
Jag är fortfarande 27 år och det är skräpets revival på Turteatern. Jag spelar en naken apa som har relationer med bord i Den svenska apans röda drömmar, åter i regi av Nils Poletti. Jag regidebuterar med föreställningen Begränsat utrymme efter serier av Henrik Bromander. Vi bygger scenografi av sopsäckar, pappkartonger och gaffatejp. Ett succéår på det hela taget.
Jag är 29 år och tillsammans med Ester Uddén skapar vi vår egna Mens-show inspirerade av Ulf Brunnbergs önskan om en egen ”man-channel”. Karaktärerna Mats Olsson och Frasse the word Björk har växt fram under tidigare produktioner, och denna udda duo levererar en talkshow i tre akter bestående av bilar, bärs och fitt-provning. Varje kväll har vi nya gäster i intervjusoffan. Vid premiären gafflar vi friskt med Martina Montelius om manliga genier och får se Ebba Witt-Brattström storma ut från publiken då exet Horace Engdahls namn nämns allt för ofta.
Jag är 30 år och kan inte sluta tänka på Britney Spears som en jättestor docka. Jag pitchar idén om en föreställning till dåvarande ledarduon Nils Poletti och Fanny Twardomanski. Efter en resa till Las Vegas och Brittans live-performance, skapar jag med team vårt eget Vegas på Turteatern där till och med spontanvigslar är möjliga. Den hösten kommer jag ut som glittrig diva och vågar för första gången sjunga karaoke. När föreställningen senare spelar på Parkteatern reser sig de prydaste och går när jättedockan börjar onanera, roligt tycker vi, särskilt när massorna sedan gör vågen!
Jag är 34 år och medveten om att Turteatern, och alla de konstnärer jag där stötts och blötts med under mer än 20 år, har varit avgörande för vem jag blivit och för vilken scenkonst jag gillar, vill arbeta för och göra. Att jag älskar det kollektiva skapandet, att alla idéer är bra så länge du brinner för dem, att livet är långt och att erfarenheter och möten vävs som en lång fläta genom åren. Jag vet att frigrupper är grogrunden för Sveriges kulturliv, att teatern är helt beroende av möten mellan människor för att leva och att när dessa möten uppstår: de mellan konstnärer och mellan scen och publik: DÅ! Då vibrerar en ofattbar kraft av ett här och ett nu som är helt enastående och livsavgörande.
För kollektivet, teatern och avantgardismen, hipp hipp hurra!
