INTERVJU: röster från huset
Vi frågade några som har arbetat en del på Turteatern om deras första möte med Tur och om de har någon extra minnesvärd anekdot att dela med sig av.
Markus Granqvist
Markus Granqvist är scenograf och ljusdesigner och en av personerna i scenkonstkollektivet Ramaj. På Turteatern har han bland annat arbetat med Juliette, Den svenska apans 100 röda drömmar, People respect me now och Äldreomsorgen i övre Kågedalen.
Vi lever i en värld där solen har gått ned.
Eländiga varelser väntar vid förfallna tunnelbaneperronger.
Fallna änglar sörjer sina skapare, söker skydd på Netto och Systembolaget.
Bakom Miljonprogrammets tysta fasader spänner människor i Fjällrävenkläder fast sina offer vid obduktionsborden.
Förbjudna ritualer är vävda av blod, svett och Arbetsförmedlingen-kultur.
Stympade drömmar förs bort i plastsäckar för att försvinna för alltid.
Hemliga ord uttalas av dödsmagiker över stor stark på pizzerian tvärs över gatan.
I ombildade hyresrätter, säljer nattens barn demoner på flaska. Av märket NOCCO Caribbean.
Bortglömda gudar framträder i LEDljuset och i publikens applåder. De dansar sin dödsdans på sena premiärfester.
Varje övergångsställe, varje trapphus och dörröppning kan leda till en okänd värld.
Vi är fångade i gränslandet mellan mörker och galenskap. Mellan drömmar och döden.
I förortens labyrint börjar vår tids profeter sin resa mot uppvaknande.
Vi lever i en värld där solen gått ned.
Vi är den förlorade gudomligheten.
vi är RAMAJ
Jag är Markus Granqvist
– Markus Granqvist, 24 oktober 2020 Kult- Metropolis.
Vad var ditt första möte med Turteatern?
Jag ljussatte UngaTurs produktion Parsifal på Paradisofestivalen. Jag tror det var 2007.
Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?
I arbetet med Den svenska apans 100 röda drömmar fick mina två praktikanter en nyckel till svenska bostäders alla soprum i Kärrtorp. Av de saker de kunde hitta i grovsoporna byggde vi sedan scenografin.
Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Att processen får ta den tid den behöver. Att prioritera arbetsglädje. Att fokusera på publikens upplevelse snarare än det egna självförverkligandet.
Katarina Krogh Engelsen
Katarina Krogh Engelsen är skådespelare och har arbetat på Turteatern i flera produktioner.
Berätta lite om din tid på Turteatern och vad du tar med dig från arbetet här.
Jag arbetade på Turteatern under 4 produktioner mellan 2014-2017. Sånger för Norden, Dinosauria och Politiska snuskbarn – i tredje andens tarm, en kabaret om Gud av Hej vad det svänger i kyrkan – alla i regi av Nils Poletti samt Britney i regi av Py Huss Wallin.
Arbetet på Turteatern har i samtliga produktioner genomsyrats av mycket skratt och högt till tak. Leken och utforskandet har hela tiden varit i centrum. Det är den arbetsplatsen jag har censurerat mig minst på både vad gäller samtalsämnen, men också sceniska val. Nils Poletti har en tendens att få fram det bästa i en genom att sätta tydliga ramar och sen låta skådespelarna vara fria inom dessa. Detta är nog det jag kommer ta med mig mest från arbetet på Tur, både från arbetet med Py och med Nils. Detta har jag saknat på andra arbetsplatser. Improvisationen, leken, ramarna, det höga taket, det ocensurerade och även viljan och behovet att ta sig an banala ämnen.
Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?
När vi skapade lågstsadieproduktionen gick en stor del av vår repperiod ut på att titta på alla Jurassic Park filmerna, äta godis och dricka folköl. Gjorde vi detta för att vår regissör var låg efter ett tufft break-up? (Vilket för övrigt hela pjäsen även handlade om.) Eller var detta helt enkelt ett geni-drag för att skapa en gemensam grund för arbetet och en god gruppdynamik?
Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Jag har nämnt tidigare att jag tycker det krävs tydligare ramar och frihet inom dessa för att jag skall få dom bästa förutsättningarna för att kunna skapa, men för att uppnå detta är det även viktigt att skapa ett tryggt rum på arbetsplatsen. Min upplevelse är att Turteatern har ett sätt att ifrågasätta de hierarkiska strukturerna inom Teaterns olika arbetsuppgifter, vilket gör att det skapas en starkare VI-känsla i skapandet och att rummet genast känns mycket mer avslappnat och tryggt. Detta är oerhört viktigt för mig i mitt arbete som skådespelare.
Lena Lindgren
Lena Lindgren är kostymdesigner. Hon har gjort kostym till bland annat Juliette, Den svenska apans 100 röda drömmar och Äldreomsorgen i övre Kågedalen. Lena är del i kollektivet Ramaj.
Jag är Lena Lindgren, knaskostymören, crazykonstnären, härskare överallt inom tråd, fem meter lång och full av smuts. Styr genom söderort, framburen av Askkungens små möss, tre under varje fot, som delfiner bär fram Apollon över Egeiska havet. Tjocker, Socker och Tuta under den högra, Pick, Pack och Belle, trädda med selar sydda av finaste sämskinn, (märke Junya Watanabe).
Joakim Pirinen skriver sina texter för min skull, för att jag ska ha något att ägna mig åt, för mitt höga nöjes skull. Joakim Pirinen, Ali Ahmad Said Asbar och hela den norrländska berättartraditionen: All your base are belong to us!
Jag sänker min guldplätterade handske över allt som är gott, allt som är fullt av dålighet. Ikläder skådespelare mina mästerverk; “Ja dufår ha kläder idag, men imorgon ska du bli rullad i aska, och DET ska vara din sanna kostym!”
Och när spelperioden är slut, ska kostymen begravas, tillsammans med två hundra oskulder, i ett hav av blod, uttömt enl. halal, i en grop grävd av Madeleine Sjöstedt, av Gonki, av Horst Schröder, och DETTA, ska bli födelsen till min nästa masterpiece. Den slutgiltiga lösningen.
– Lena Lindgren, 5 november 2013
Vad var ditt första möte med Turteatern?
Jag gjorde kostym till föreställningen Juliette, 2011. En underbar spretig stor ensemble och känslan av att allt var tillåtet.
Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?
Jag har tillbringat så mycket tid på Turteatern. Många sena timmar med hårt jävla arbete. Inte alltid lustfyllt. Ganska mycket angst, och helt klart det som varit mest betydande till min ingång i mitt konstnärsskap.
Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Högt till tak, ställa och få många frågor, tillåtas eller tvingas gå utanför sin comfort zone, tid att experimentera. Effektiva möten och frihet att planera sin egen tid.
Linda Sandberg
Linda Sandberg är mask- och perukdesigner och inledde sin professionella bana på Turteatern.
Berätta lite om din tid på Turteatern och vad du tog med dig från ditt arbete här?
Det började år 2002. Jag hade ganska nyligen gått ut gymnasiet, dans- och teaterlinjen och gick på Folkuniversitetets ettåriga kurs i teatermaskering.
Jag träffade min gamla gymnasiekompis Nils Poletti som hade sökt teaterhögskolan flera gånger. Det hade gått ganska bra, men han har inte kommit in. Han hade börjat tröttna och ville starta en egen grupp istället. Turteatern i Kärrtorp var villiga att låna ut sin scen under somrarna när de inte själva hade någon verksamhet. Tillsammans med några vänner grundades Unga Tur och jag blev gruppens maskör.
Ganska snart kom flera av de inblandade in på teaterhögskolan eller Dramatiska institutet, men vi fortsatte under flera år med våra produktioner. Ingen fick i regel betalt för sitt arbete. Vi jobbade dygnet runt. När andra hade semester, åkte och badade och hade det bra, satt jag inne och tillverkade 20 stycken Strindbergs-mustascher, för jag hade fått idén att hela ensemblen skulle ha det.
UngaTurs framgångar resulterade i att den konstnärliga ledningen tog över Turteatern. Där kunde vi fortsätta vårt arbete på en mer professionell nivå.
UngaTur och Turteatern har varit min viktigaste skola. Då arbetet ofta var lågt betalt var jag noga med att alltid få ut något annat av arbetet. Det blev ett forum där jag fick stort utrymme att experimentera och forma mitt konstnärskap. På Turteatern har ingen varit viktigare än de andra och jag upplevde det som en självklarhet att mitt uttryck skulle få ta plats. Det viktiga var inte att vara tekniskt korrekt, utan att det fanns en lust i det vi gjorde.
Tiden på Turteatern har definitivt format mig till den maskör jag är idag. Jag känner mig trygg och bekväm med att mitt arbete och konstnärliga uttryck tar plats. Det är tiden på Unga Tur och Turteatern som jag har fått min passion för mitt yrke och teatern som konstform. Känslan av att kasta sig ut, testa, våga och alltid satsa högst. Föreställningen ska bli den bästa, häftigaste, konstigaste och största upplevelsen publiken mött. Att aldrig nöja sig med något som bara är okej.
Vad är ditt bästa minne från Turteatern?
Witold Gombrowiczåret 2008!
Vi inledde med att sätta upp Vigseln. Detta var innan den stora vampyr- och zombietrenden hade satt fart.
Vi kom på den briljanta idén att alla på scenen skulle vara zombies. Vi hade dock en ganska låg budget. Jag fick hitta billiga, roliga lösningar. Men linser var ett måste. På den tiden var du tvungen att gå till optiker för att få använda linser, vilket gjorde att det inte var så vanligt på scenen som det är idag. Det blev kostsamt. Det resulterade i att jag blev tvungen att höra av mig till alla mina maskörvänner och skramla ihop rester av teaterblod.
Resultatet av B-filmsknep, vita linser och gammalt teaterblod blev riktigt bra! Jag är glad att jag vågade satsa fullt ut.
Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Samarbete och lust!
En stor anledning till att jag har fastnat för just scenkonst är att det är en kollektiv konstform. Jag älskar samarbetet. Att inspirera varandra, och att skapa något tillsammans.
David Sigfridsson
David Sigfridsson är skådespelare. På Turteatern har han medverkat i: Juliette, Politiska Snuskbarn och deras djur, Politiska Snuskbarn på landsbygdssafari, Politiska Snuskbarn – i tredje andens tarm, Sånger från Norden med flera.
Berätta lite om din tid på Turteatern och vad du tar med dig från arbetet här.
För mig var Turteatern steget ut i verkligheten efter Teaterhögskolans skyddade verkstadsgolv. Från att ha jagat konstnärliga och hantverksmässiga regler att följa fattade jag plötsligt att konsten var större än så. En glad och anarkistisk do-it-yourself-anda mötte jag här, och konventionella kvalitetsbegrepp var något folk på sin höjd ungefär gäspade åt.
Till en början var det något av en chock. Frågor som ”Vad är då _bra_, vad är då _kvalitet_?” fick mitt kontrollbehov att svettas. Och så småningom lossnade den värsta bajsnödigheten ur mina porer. Efter dogmatiken blev jag omvänd till verklighet.
Turteatern var inte alls heller den hierarkiska pyramid jag föreställt mig teaterbranschen som, och som jag med lika delar beslutsamhet och skräck var inställd på att nu försöka bestiga. Den här teatern var mer av en svampskog, ett ekosystem, en svettig kropp, vars alla organ pulserade i nån slags intrikat synkroniserad rytm. Jag fann det svårt att överblicka allt som hände omkring mig, var stundtals en smula överväldigad över hur kompetens och mysighet förenades, det var inte en sida av branschen jag riktigt sett förr.
Har du någon anekdot från din tid här som du vill dela?
Jag har kvar ett gammalt mail från en kostymör i min inbox som jag fortfarande myser över ibland, eftersom jag tycker att det så vackert illustrerar Turteaterns blandning av hjärta och kärvhet, av lekfullhet och svärta, av skönhet och smuts: ”Jag skulle tycka det var väldigt fint om bajshororna hade hakkors tejpade på sina bröstvårtor”
Vad är viktiga förutsättningar för dig som konstnär?
Lekfullhet och tillit är viktigt för mig som skådespelare. Lekfullhet i arbetandet, oberoende av vilken genre verkets form och innehåll ligger inom. Tillit inom arbetslaget, från mitt perspektiv kanske särskilt regissörens tillit till skådespelarnas förmågor och omdöme. Jag tror, eftersom livet i allmänhet och konstnärslivet i synnerhet utgörs av en serie klichéartade paradoxer, att en skådespelare bara kan bli riktigt bra om hen också får va riktigt dålig. Mina erfarenheter från Turteatern har laxerat ut något av den självupptagna duktighetsknarkare jag varit förstoppad med, och för det är jag evigt tacksam.
