Turteatern

INTERVJU: Marie Ahl

Marie Ahl har varit verksam som skådespelare, upphovsperson, dramatiker och styrelseledamot på Turteatern i 39 år. Hon blev en del av Turteaterns ensemble 1979 och har även arbetat på Fria Teatern, Växjö ensemblen och Riksteatern.

Hon började  studerade vid Stockholms scenskola 1973-76 och har även studerat regi, sång och undervisat elever och studenter i drama. Under sin långa karriär på Turteatern skrev hon själv flera pjäser och nummer, däribland pjäsen Regniga natt tillsammans med Mia Benson och medverkade även i många av teaterns kabaréer och sångprogram, som en sångföreställning med musik av Piaf och Brel. Hon har gästspelat i länder som England, Estland, Finland, Italien, Irland, forna Jugoslavien, Mexiko, Wales, Tyskland och Österrike. Marie Ahl har också arbetat inom film och TV samt med dubbning och som speaker.

Ett urval av de föreställningar hon medverkat i på Turteatern:
Inget går upp mot mammas gräs, 1980
TUR på stan, 1983
Efter läggdax, 1985
Mirandolina, 1986
Miraklet, 1987
Sista skriket, 1987
Gin & bitter lemon, 1990
Känn själv, 1990
Fångarna på Farsta, 1993
Älska mig lagom, 1994
Burkpojken, 1994
Henrietta och sanningen, 1995
Regniga natt, 1996
Oliver Twist
Bortbytingen
Romeo och Juliet, 1999
Den fula ankungen, 1999
Maratondansen, 2001
I övermorgon, 2001
Ett himla liv, 2002
Kanin Kanin, 2002
Nyckeln, 2003
Kvinnor på en bro, 2003
Huvudvärk med E, 2006
Solapan, 2005
Moderskärlek, 2006
Mäster Olof, 2007
Änglakaramellen
Ferdydurke, 2009
Up to you, 2010
Den sista människan, 2010
Kung Kackerlacka, 2010
SagoTUR, 2010
Kabaré Piaf/Brel
Den svenska apans 100 röda drömmar, 2013

Vad är ditt första minne av Turteatern?
Jag såg Mäster Olof i Gamla Stan, 1975. Jag själv gick fortfarande på Scenskolan och blev djupt imponerad av detta drama. Senare kom jag själv att spela modern i Mäster Olof på Turteatern, 2007.

När och hur startade din långa relation till Turteatern? 
Jag hade arbetat på Fria Teatern i flera år och det var mina fd scenskolevänner som lockade över mig till Turteatern. Sen kom den att betyda allra mest i mitt yrkesliv. Turteatern hade högt i tak, man var med i alla processer från början till slut, alla hade samma insyn i teaterns verksamhet och alla fick komma med idéer och förslag. Det var som en stor lekplats för oss. Det fanns en stor öppenhet och ett intresse för att inkludera andra i branschen, något som inte var en självklarhet i andra fria grupper. 

Under vilka år var du verksam på Turteatern (på teatern och i styrelsen).
På teatern 1979 till 2013 och säkert 20 år i styrelsen tills alldeles nyligen. 

Hur blev Turteatern en sån självklar lokal mötesplats för alla boende i och runt Kärrtorp? 
För att vi riktade oss så mycket utåt, både med amatörteater och att vi var så verksamma i skolorna, t.ex. Kärrtorps gymnasium. Vi använde lokalbefolkningen i våra föreställningar. Alla fick liksom var med. Vi hade lördagscafé som lockade många i området, där de även fick uppträda på scen och hjälpa till i cafét. Vi medverkade också ofta på Kärrtorpsdagen. Det fanns en inkluderande stämning, dörrarna till foajén stod alltid öppna… Det var inga höga hästar, ingen pretto-stämning. 

Hur engagerade ni unga i verksamheten?
En stor del var Kärrtorps gymnasium där några av oss skådespelare undervisade, på teaterlinjen. Vi gjorde ju också amatöruppsättningar med nästan bara ungdomar. 

Så småningom uppstod UNGA TUR som gjorde många bejublade uppsättningar.

Vad hade ni för utmaningar under din tid på Turteatern?
De värsta och mest osäkra var ju alltid att vi skulle få minskade anslag från kulturrådet, det hängde ständigt över oss. Sedan fanns det ju alltid en press att vara aktuella och intressanta och faktiskt lyckas locka folk från andra ställen än Kärrtorp … Där minns jag specielltInget går upp mot mammas gräs – min första pjäs -79, den satte oss på teaterkartan och det var kö långt ut på torget. Den turnerade vi även med Parkteatern, det var otroligt roligt. 

Berätta om ditt första möte med Nils Poletti.
Jag och min familj höll just på att flytta in på på Pärlröksgången i Tyresö och i backen stod en liten parvel och pekade finger åt oss. När jag frågade vad han hette sa han ”Nisse” sen vände han tvärt på sin trehjuling och skenade iväg åt motsatt håll. Blev sedermera ständig lekkamrat i huset till våra småpojkar. Med åren började han dyka upp på Turteatern med stort intresse för våra förställningar och 2001 stod han plötsligt själv på scen i Maratondansen. Han blev sedan konstnärlig ledare och har betytt enormt mycket för vad turteatern är idag, genom sina föreställningar har han gett teatern sin alldeles egna profil. 

Ett av dina bästa minnen:
Det var en speciell känsla när det var kö kväll efter kväll långt ut på Kärrtorpsplan, med Inget går upp mot mammas gräs. Alla turnéer har jag otroligt roliga minnen från. T.ex. var vi med Den fula ankungen på turné på Irland där vi gladeligen svor inför de religiösa skolklasserna. Vi fattade inte riktigt hur illa ”fuck” var. Den strikt religiösa lärarinnan ställde sig upp och sa barskt ”come on kids lets go” varpå hela skolklassen avlägsnades. På kvällen var det fest bland teaterfolket och när vi steg in ropades det ”Here comes the ugly fucklings…”. Efter det gick vi igenom översättningarna lite mer noggrannt…, Henrietta och sanningen tog oss till Mexico city vilket ju var helt otroligt. De föreställningar som ligger mig närmast om hjärtat är Regniga natt där jag och Mia Benson berättade om våra extremt olika mödrar, och Erik Pettersen fick oss att spela på diverse olika hemgjorda instrument. Det var fint för den drog ofta flera generationer, någon kom och såg den och kom en gång till – då med mamman… eller med dottern, och sen med mormor. 

Ferdydurke av Gombroviz. Svenska apans 100 röda drömmar som var min sista, ligger mig varmt om hjärtat. 

Vad saknar du mest:
Som pensionär njuter jag av mitt fria liv men jag saknar ofta teaterns värld, mötet med publiken, småpratet i den trånga logen före föreställningen – ibland så rolig att vi höll på att missa entrén, gemenskapen, turnéerna, pirret inför premiärer och teaterdoften av damm, svett, blommor, smink och målarfärg.  

Vad ska en teater utan reaktionärer vara?
En teater som ser framåt, är orädd och tar upp aktuella nödvändiga ämnen utan pekpinnar. 

Vad hoppas du att Teatern utan reaktionärer är om 50 år?
En teater som vågar sticka ut med klara budskap och ställningstaganden och är stark, underhållande och nödvändig.