VI INSPIRERAS AV: SIGNA
Signa utgörs av den Köpenhamnsbaserade konstnärsduon Signa och Arthur Köstler, som sedan 2001 producerat platsspecifika händelser och performanceföreställningar runt om i Skandinavien, Europa och även i Argentina. Deras verk är ofta helomslutande, interaktiva och ”durational” som pågår i allt från 6 till 250 timmar non stop. Ofta innehåller verken tematik som makt, identitet och lust, som konfronterar och testar publikens gränser. Signa Köstlers otroligt omfattande, detaljrika och signifikanta scenografier skapar universum som uppslukar alla som besöker deras installationer.
Vi ville veta mer om hur de arbetar och vad de har för förutsättningar för sitt skapade. Här kan du läsa en exklusiv intervju med Signa Köstler för vår jubileumsantologi.
I dina projekt upplever vi att det finns en tanke om att skapa totala universum som krockar med verkligheten, samtidigt som universumet har en dialog med verkligheten utanför. Hur förhåller ni er till begreppet fiktion och byggandet av olika universum?
Vi arbetar mycket med detaljer, specifika lukter och färger som är genomgående eller fullständigt frånvarande och objekt och spår i en sån mängd att det är omöjligt för publiken att överblicka ens efter att ha vistats i verket i flera timmar. Verkets rum är en simulerad verklighet, vitt skilt från den verklighet publiken annars rör sig i. Rummet indikerar att man befinner sig i ett konstrum men samtidigt insisterar verket på att detta konstrum är verkligt. Fenomenet ”uncanny valley” är något vi arbetar mycket med. Ofta används begreppet kopplat till levande robotar. Ju mer en robot liknar en verklig människa, desto starkare känsla av obehag väcker den. Våra verk är alltså simulerade verkligheter fyllt med det man kan kalla autenticitetsmarkörer som lukt, stök, smuts och alla de detaljer som utgör verkligheten. Men samtidigt är den simulerade verkligheten lite skev, i förhållande till den verklighet vi annars befinner oss i. Man är förflyttad till en annan tid och rum, men inte en klart definierad tid. Det är inte konsekvent 90-tal eller 80-tal. Det ÄR inget alls. Verkligheten har aldrig någonsin sett ut på det sättet. Man befinner sig i en icke-tid, på en icke-plats. Intentionen med dessa grepp är att rubba publikens uppfattning och position, där vissa regler är upphävda och andra fortfarande gäller.
Mycket av det vi skapar i de byggnader vi arbetar i är osynligt. Det ska helst se ut som om det alltid sett ut så. Innan repstart har vi ofta lagt ner månader av arbete på att bygga, måla, tapetsera och köpa möbler och objekt. Vi har ett stort lager där vi förvarar alla möjliga saker, kostymer och inredning som vi samlat från hela världen under de senaste 20 åren. Det visuella arbetet är en passion för mig, och jag är alltid på jakt efter nya saker till scenografin – mest i soprum och återvinningscentraler.
Vi är intresserade av att höra lite om hur förutsättningarna för skapadet hänger ihop med det faktiska konstnärliga projektet, då vi upplever dina projekt som så massiva och oändliga. Kan du berätta lite om din konstnärliga praktik? Upplever du att du kan realisera de projekt som du önskar med de förutsättningar som finns idag?
Våra verk är mycket omfattande. Våra team består av runt 50 skådespelare, som delvis också arbetar inom andra områden av produktionen, så som teknik, kostym och scenografi. Vi inreder, spelar och bor i verkets byggnader som ofta har låg publikkapacitet. En produktion pågår i 5-6 månader från byggstart till riv. Vi är privilegierade. Våra producenter (stora europeiska teatrar och festivaler med offentligt stöd) förmår och är villiga att ge oss de nödvändiga ramarna som krävs för att leva, skapa och spela.
Men inte mist är det hela teamets dedikerade och outtröttliga insats som gör tillblivelsen av ett verk möjlig. Skulle de medverkande ges lön enligt normala standarder skulle de redan höga produktionskostnaderna bli så stora att de skulle spränga alla ramar. Vi mottar ett årligt verksamhetsstöd som vi söker vart tredje år, det täcker kostnader för lager, kontor och viss hjälp med bokföring och revision. Min man och jag som utgör den konstnärliga ledningen får ut en lön under produktionen som motsvarar en dansk busschaufför.
Vi lever från projekt till projekt, relativt måttligt men utan att det går någon nöd. Under produktionerna bor vi med skådespelarna på spelplatsen och skulle inte kunna föreställa oss något annat. Livet som konstnär är osäkert och rädslan att förlora sitt levebröd (verksamhetsstöd / producenternas intresse) är ett villkor. Man ansöker, väntar, hoppas och tar det som det kommer. I den ideala världen vore en mer långsiktig ekonomisk säkerhet – lön varje månad och pengar som räcker till ett lager fritt från mögel och skadedjur naturligtvis att föredra. Men det är absolut en välsignelse att jag har kunnat leva på min konst i snart två årtionden utan att behöva kompromissa.
Vilken fråga upptar dig i din konstnärliga praktik just nu?
Ett intresse för den mellanmänskliga gemenskapen i alla dess aspekter och med alla dess fallgropar och tragiska inbyggda omöjlighet har format hela min praktik. Med corona-pandemins utbrott är världen chockartat förändrad och därmed också villkoren för mitt arbete, som ju alltid har haft närhet som sin viktigaste komponent.
Som en följd av covid-19, blev vår planlagda föreställning i Hamburg uppskjuten. Vi arbetar nu på ett nytt projekt, The Market, som öppnar i Köpenhamn till våren. The Market skiljer sig fundamentalt från de nästan 40 projekt som vi iscensatt genom de senaste två årtiondena – detta för att världen plötsligt blev fundamentalt annorlunda. Efter corona-pandemin har marknaden fått en ny plats i vårt medvetande; som epicenter. Projektet The Market har sin utgångspunkt i denna nollpunktsposition och tar med publiken till den plats där det hela (kanske) startade: på marknaden. I The Market har scenografin och den ensamma åskådaren huvudrollerna. De många levande karaktärerna som normalt befolkar våra universum, är ersatta med över 50 människodockor i verklig storlek – och den flyktiga närvaron av enstaka maskbeklädda performers.
Skulle du säga att ditt konstnärliga projekt är politiskt? Och i sådana fall på vilket sätt? Och vilken relation har du till begreppet politisk teater?
Ja. Men det är nog en definitionsfråga. Eftersom teater för det mesta, på ett eller annat sätt, handlar om människors livsvillkor, kan man hävda att all teater är politisk. Men jag vill inte att mitt arbete ska vara uppfostrande. Min intention är att belysa svåra aspekter av den mänskliga samexistensen, skapa rum för utforskande och reflektion, men också i hög grad att direkt konfrontera och utmana publikens gränser.
Vårt arbete blir ofta kritiserat för att vara gränsöverskridande och obehagligt. Jag vet att vissa ur publiken mår skit, är sömnlösa och har mardrömmar efter att ha besökt våra projekt och behöver lång tid för att bearbeta upplevelsen. Men vi måste överskrida några gränser. De livsvillkor som våra föreställningar tematiserar har paralleller i verkligheten, som ju dessvärre är långt mycket mer brutal än någon fiktion någonsin kan bli.
Vi som lever skyddat och privilegierat har en förpliktelse att bekanta oss med livets skuggsidor och det lidande som andra är tvingade till att genomleva. Jag menar att vi människor generellt är starkare än vi tror. Och jag menar att vi ska vara starkare (och modigare) än vi tror – framförallt då världen börjar förändras nu, politiskt och klimatmässigt. Livet får gärna komma och sätta klorna i oss så att vi kan öva oss på att förhålla oss till tillvarons mindre behagliga aspekter och vårt eget ansvar.
