INTERVJU: Peter Shildt
Under vilka år var du verksam på Turteatern?
1970-1975
Hur uppstod teatern och varför?
En grupp skådespelare och en regissör på Stockholms Stadsteater ville bryta sig loss från institutionsteaterns ofrihet och bilda en kollektivt ledd fri teatergrupp. De var Leif Forstenberg, Thor Hartman, Gösta Ekman, Christer Boustedt och Sten Lonnert. Gruppen utökades med Lena Dahlman, Sonja Lund och Malle Jöever. Och något senare även med mig.
(Regissören Sten Lonnert kom aldrig att sätta upp nåt på teatern. Även Torsten Wahlund stod med bland de som startade teatern – men inte heller han kom att arbeta där.)
I Gamla Stan låg Marsysasteatern på Österlånggatan 13. Marsyasteatern var en liten avant garde-scen, inrymd i ett källarvalv och med verksamhet mellan 1953 – 1970. När den lades ner flyttade TUR-teatern in.
Den nystartade teatern fick bidrag från kommun, landsting och staten. Motprestationen var att spela hidösa 250 föreställningar om året – 100 på teatern och 150 runt om i landet!
Likalönsprincip rådde – 2000:-/månaden. (Avtalsenlig minimilön på den tiden var 2500:-)
Hur kommer det sig att du gick med?
TUR-teatern flyttade in på Österlånggatan våren 1970. Första premiär var planerad till hösten; Sara Lidmans pjäs MARTA MARTA i regi av Gösta Ekman. På sommaren kom man på att man behövde nån som kunde ta hand om ljus och ljud till MARTA MARTA, och som också kunde stå på scen. Jag var 19 år och på den tiden tillsammans med en f.d. svägerska till Gösta Ekman. Gösta hade jag dessutom spelat tillsammans med på Intima Teatern i Stockholm 7 år tidigare. 1970 var jag sedan ett par år tillbaka yrkesverksam skådespelare, med åtskilliga år som barnskådespelare i bagaget. Oförväget tackade jag ja till erbjudandet och kom att bli kvar i 5 år. Stått på scen hade jag gjort tidigare. Men scenteknik, ljud och ljus var nåt som jag inte hade den blekaste aning om. Men med hjälp av Learning-By-Doing-principen och dygnet runt-arbete blev det premiär! Efter den skrevs en musikteaterpjäs för barn – TURE – i vilken jag medverkade på scen för första gången på TUR-teatern.
Varför slutade du?
Jag jobbade som sagt på TUR-teatern under de första 5 åren. Det var oerhört intensiva år med massor av föreställningar, massor av turnerande – från Kalix till Lund och allt där emellan. Alla gjorde allt, förutom att spela. Jag spelade allt från blind pensionär, till fackföreningspamp till statsminister med mera – min sista roll var som Sganarelle i Molieres LÄKARE MOT SIN VILJA. Samtidigt lockades jag av att regissera film. När jag 1975 fick möjlighet att göra min första TV-serie ”Dagar med Knubbe” var det dags för mig att gå vidare.
Teatern var då uppdelad i 2 autonoma grupper; TUR-teatern Stockholm (som 1977 flyttade till Reflexen i Kärrtorp) och TUR-teatern Värmland (som så småningom upplöstes). Vårt beting om 250 föreställningar om året, varav 150 på turné innebar ett spännande men också ett mycket tröttsamt resande. (Men att få uppleva ett proppfullt Folket Hus uppe i den glesbefolkade fjällvärlden är värt resan!)
Ett av de län vi kommit att spela mycket i var Värmland. Vi hade etablerat goda kontakter med lokala arrangörer – och med landstinget. Vi beslöt då att koncentrera allt turnerande till bara Värmland. Vi köpte ett stort hus i Östanås, strax norr om Molkom. Vi pendlade mellan Östanås och Stockholm året runt. Ur detta föddes en önskan hos en del av gruppmedlemmarna att slippa pendlandet och istället bosätta sig permanent och bli en slags regionteater i Värmland. Så bildades de två ”filialerna” av TUR-teatern.
Hur gick rekryteringen av medlemmar till? Vilka fick vara med?
På sjuttiotalet var de flesta scenskolestudenters högsta önskan att få jobb i en fri grupp efter utbildningen. Institutionsteatrarna stod inte högt i kurs. TUR-teatern fick, precis som de andra verksamma frigrupperna i den här perioden (Fria Proteatern, Oktober, Skånska Teatern, Fria Teatern, Nationalteatern, Mittiprickteatern – jag har säkert glömt flera) många jobbansökningar från nyutexaminerade skådespelare. Därifrån rekryterades Karin Lingtorp, Börge Jansson, Görel Schönbäck. Christer Boustedt – en av teaterns skådespelare, men kanske framför allt jazzsaxofonist – drog dit sina spelkompisar Lasse Werner, Janne Carlsson och Gösta Wälivaara. De medverkade i några av teaterns föreställningar, Gösta Wälivaara även som skådespelare. Leif Nilsson kom från Västernorrlands regionsteater i Härnösand. De hade haft stora framgångar med en rad kollektivt skrivna pjäser, bland annat den smått kultförklarade pjäsen MENINGEN MED FÖRENINGEN ELLER JU SNABBARE BESLUT DESTO TIDIGARE KAFFE och barnpjäsen NÄR JAG VISADE MINA MUSKLER DÅ BLEV BERTIL RÄDD. Båda pjäserna spelades också på TUR-teatern. Gustav Kling hade ett förflutet i Gorillateatern i Lund (varur sen Nationalteatern bildades). Andra skådespelare som var med under åren (och som jag inte minns var de tidigare arbetat) var Anders Granell, Rolf Larson, Ann Falk, Peter Edding, Anna Sällström, Paula Brandt, Bernt Ström, Marianne Nordwall.
Hur skulle du beskriva Turteatern under de åren du var verksam?
TUR-teatern sprang ur en önskan att vara en i ordets alla betydelser fri och radikal teater. Priset var en lön som knappt gick att leva på. Och en arbetsinsats som gick långt utöver alla icke-existerande kollektivavtal.
Under teaterns första år gjorde alla allt – från att stå på scen till att skura toaletterna, köra turnébuss, byta och riva dekor, köra ljus och ljud, sköta biljetthantering, ekonomi och marknadsföring. När teatern växte anställdes (1973?) en producent – Kerstin Eriksson.
Vi var som alla andra fria grupper på den tiden en teater med klart vänsterpolitisk inriktning – en Teater Utan Reaktionärer. Vår egen ”nisch” var kritik från vänster av det då statsbärande Socialdemokratiska partiet och dess förlängda arm – LO. Vi spelade pjäser av Sara Lidman, Birger Norman, P.C. Jersild – och framför allt Björn Runeborg. Björn Runeborg kom att bli teaterns husförfattare med pjäser som RASANDE RUNE, NÄSAN I VÄDRET, TVÅ FLUGOR I EN SMÄLL och PLASTKOPPSKUPPEN. Han lyckades att på ett både humoristiskt och intelligent sätt sätta fingrarna på ”Sossarnas svek av sina forna ideal och anpassning till marknadskrafterna” långt före dagens debatter i samma ämne. I ett programblad skriver TUR-teatern: Vår målsättning är att göra teater för dem som av olika anledningar står utanför eller känner sig främmande inför den kulturpolitik som bedrivs av institutionsteatrarna.”
