INTERVJU: Klara G
Klara G är fotograf med fokus på teater och reklam och har sedan 2013 fotat flera av Turteaterns produktioner: Den Svenska Apans 100 röda drömmar, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, Britney, Hamletmaskinen, Vikingarna på Helgeland, Nosferatu och Det Sista Eposet.
Kan du berätta lite kort om ditt samarbete med Turteatern genom åren?
Den första produktionen på Turteatern jag fotograferade måste ha varit Den Svenska Apans 100 Röda Drömmar. Först var det en förhandsbild på Markus, Lena och Nisse i konstnärskollektivet Ramaj när de var indianer i en skogsdunge i Kärrtorp en tidig morgon, det var kallt och solen sken. Sedan blev det pjäsens föreställningsbilder som jag normalt sett är lite skeptisk till att plåta, men jag älskade att de ville ta ut karaktärerna i kostym ut på gatan. Vi tog bilderna på Kärrtorps torg och i en grushög på en byggarbetsplats utanför teatern. De är fortfarande några av mina mest uppmärksammade teaterbilder då de är lätt okonventionella. Sedan har det rullat vidare med Ramajs följande produktioner med Morfar och Pyret i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och vidare in i Py Huss-Wallins produktioner där vi släpade upp gigantiska bokstäver på Högdalstoppen för att plåta Britney, och senare Marie Nikazm Bakkens produktioner med bland annat en resa till Norge för att ta bilder till Vikingarna på Helgeland som Fredrik Floen gjorde scenografi, mask och kostym till.
Vad har varit viktiga premisser för dig i arbetet på Turteatern?
Det har aldrig funnits någon som har sagt nej, arbetet har alltid omgärdats av en inspirerande och positiv kraft. Humor är en viktig ingrediens i mitt eget konstnärskap och jag har känt ett stort förtroende från teaterns sida för mitt bildspråk som kommit att bli en tydlig del i teaterns visuella identitet.
Vilka perspektiv har varit viktiga för ditt arbete här?
Jag tycker om att Turteatern ofta gör politisk, ifrågasättande teater, paketerad i en punkig och fullständigt orädd förpackning. På samma gång är humorn väldigt närvarande och det passar mig och mitt sätt att jobba. Knuten näve och trams i en underbart ohelig allians.
Du har någon gång sagt att det vi gör är så “knasigt”, kan du utveckla det och varför det är kul att fota det knasiga?
“Knasig” är väl mitt ordval för något som är okonventionellt, oväntat och roligt. Att fota det knasiga bygger för min del mycket på att hitta en kontrast till det. Enkelt ljus och komposition lyfter ofta innehållet istället för att dränka det i galna bildvinklar och färgat ljus. Jag vill helt enkelt inte att uttrycken tar ut varandra utan strävar efter någon slags balans.
Hur tänker du att att relationen mellan scenisk föreställning och foto ser ut, och har detta utvecklats / förändrats under åren du varit aktiv?
Eftersom jag sällan gör scenfoto och oftast fokuserar mer på förhandsmaterial som affischbilder och att skapa en värld att visa upp innan uppsättningen är klar, så kräver arbetet ofta att jag lägger in en hel del av min egen magkänsla. Ibland skiljer sig mina bilder ganska mycket från det som sedan händer på scenen, men mina bilder har oftast inte kravet på sig att redovisa scenbilden. Snarare tvärtom, de ska locka till att komma till teatern. Jag tycker det är tydligt att fler och fler teatrar förstår värdet i ett bildmaterial som inte visar upp exakt samma sak som publiken kommer att få se när de sätter sig i salongen.
