VI INSPIRERAS AV: Tor Arne Ursin, Grenland teater

Grenland Friteater är en av de enda frigrupperna kvar i Norge som har samma modell som de svenska frigrupperna, ett hus som rymmer en idé om det kollektiva, och där olika idéer och tankar kan få uppstå inom en viss ram (i Norge har projektformen och kompanierna i större grad tagit över).
Tror du Sveriges fria teatergrupper går samma framtid till mötes?
Ha ha! Det skulle väl verka som att svenskarna hade börjat att ta efter oss! Det finns det väl heller ingen grund till. De norska stödformerna för fri scenkonst låg i många år långt efter både Danmark och Sverige. Fria grupper har setts som fenomen som plötsligt dyker upp och lika snabbt och plötsligt försvinner igen. Kulturdepartementet har varit livrädda för att få ansvaret för att långvarigt stötta fria grupper. Därför införde man på 90-talet att det endast skulle ges projektstöd till scenkonst, även om detta stred mot förslagen från regeringens egna utvalda experter.
Den här politiken ledde ganska snabbt till en stark centralisering av den fria scenkonsten till Oslo i perioden runt milennieskiftet. Då den rödgröna regeringen lyckades fördubbla kulturbudgeten i slutet av 2000-talet hade situationen blivit såpass absurd att något var tvunget att göras. Förutom den starka centraliseringen, medförde omläggningen av stödsystemet också att Kulturrådet inte kunde ge stöd till ensembler som hade visat goda resultat över längre tid. De kunde inte stötta oss, men det kunde heller inte ge stöd till grupper som Jo Strømgren Kompani, som har varit en av Norges viktigaste kulturella exporter.
Resultatet har blivit den så kallade «Strømgren-ordningen» som ger stöd till långlivade grupper. Det har gett några väldigt fina konstnärliga resultat. Men departementet ställer inte några krav på att dessa grupper ska vara med och utveckla en scenkonstkultur i Norge – till exempel genom att turnera. När vi på Grenland Friteater har hållit på i 40 år och drivit undervisning, arenabygge och annat utöver att producera föreställningar, så är det inte bara på grund av, utan också tvärt emot de offentliga stödsystemen.
Finns det potential för att det folkliga åter kan bli en överskrift för estetiskt och politiskt utforskande på teaterscenen?
Den folkliga teatern är alltid där – i amatörteater, revyer, kabareer och skådespel! Ofta har det en stor mänsklig, social och kulturell betydelse, även om det är sällsynt att det har stort konstnärligt värde. Men det har ju ingen status! Det ger ingen status bland konstnärskollegor att säga att man har regisserat en revy ”ute på landet”. Det ger heller inte någon seriös publicitet i press eller tidskrifter, än mindre nomineringar till teaterpriser.
Jag hoppas ju att det är flera som vill se möjligheterna för och använda de folkliga teaterformerna till att utforska estetik och politik, men då måste vi lyfta statusen för dessa former. Men då tänker jag inte först och främst att man ska ta med några element av folklig teater in på nationalteaterns scen, utan att man ska ta sig ut från de traditionella teaterhusen och in i de husen och sammanhangen där den folkliga kulturen möter sin publik.
Tänker bara på hur de folkliga teaterformerna har varit inspirationskällor och läromästare för så många stora mästare under tidigare århundraden. Det är nog att nämna tre namn från tre starka traditioner här: Meyerhold, Brecht och Dario Fo, men den listan kan göras mycket, mycket längre!
Du har sagt i en intervju att ”Teater är långsamt och lokalt. Ska man uttala sig i en konkret sak är det bättre att skriva i tidningen eller vara med i tv. Konsten ska göra något annat”. Vad lägger du in i begreppet politisk teater? Och vad ska konsten göra som är «det andra»?
Ha ha! Det är roligt att bli påmind om detta. Jag tillhör en generation som reagerade MOT den tanken vi ärvde från sjuttiotalet om att den politiska teatern skulle vara sakorienterad och kravet från publik och press om att vi skulle ha ett ”budskap” vi kunde förmedla inom loppet av några meningar.
I dag tror jag att diskussionen förs efter andra skiljelinjer. Det finns till exempel ofta en önskan om att scenkonsten ska vara ”kritisk” och ”avslöjande”. Sådana ord används ofta som ideal. Jag har naturligtvis ingenting emot det, eftersom scenkonsten verkligen kan vara det, men jag tycker ofta att sådana fraser är tomma. Kan inte konsten få vara förlöjligande, spydig, narrande eller utskällande i stället? Det passar den bättre till, men sådana ord används sällan i positiv mening.
Det viktigaste är kanske ändå ett helt annat perspektiv: Konsten kan vara uppbygglig! Scenkonsten samlar folk i en gemensam ritual. Den kan ha en positiv, uppbygglig verkan. Det är också politik.
Men vilka historier och vilka figurer är det vi samlar oss kring? Jag saknar flera. Det är för många borgerliga över- och medelklasshistorier och för många tråkiga borgartyper i scenkonsten. Jag saknar bönder och arbetare och folk som har skit under naglarna.
Här i Norge kan motsättningen göras väldigt enkel: Ibsen (minus Peer Gynt och ett par andra stycken som nästan aldrig spelas) på ena sidan – och resten (eller ”røkla” (klabbet/resten) som vi säger) på de andra. Ibsen mot klabbet!
Ni (du?) skrev Manifestet för folkteatern och avantgarden för flera år sedan. Är folkteater och avantgarde två ledord ni fortfarande har, och i så fall berätta lite om hur detta har förblivit detsamma eller hur det har förändrat sig.
Ja,både folkteater och avantgarde är två viktiga ledord för mig fortfarande. Den senaste perioden har jag varit mest upptagen av folkteatern i mitt eget arbete, medan vi tar emot många gästande grupper och artister, särskilt på Vinterscenen, som kan sägas tillhöra avantgardismen.
För ett år sedan arrangerade jag en konferens om folkteatern som begrepp och som fenomen i norsk teaterhistoria. Det var svårt att släppa avantgarden och bara koncentrera sig på folkteatern en stackars stund. Men var meningsfullt att dyka ner i det.
Teatervetaren Barbro Rønning pratade om folkteatern som en ”teater för folk som i sin utgångspunkt inte är så upptagna av teater”. Som förlängning av det tänker jag att jag de senaste åren har gjort föreställningar som hämtar historier och material från lokalhistoria. Det har blivit väldigt populärt. Det är andra människor som vill höra historier om fabriksstrejken eller slagsmålen med polisen än de som är intresserade av den sista tolkningen från Berlin av ett samtidsdrama av Ibsen om sexuella problem på 1890-talet. Jag har valt att spela för de första, även om det kanske inte är lika hippt.
Vad är utmaningen med att nå många och vara folklig samtidigt som man är experimentell och bryter ny mark?
Jag tror inte att det egentligen handlar om hur många man når ut till. I det stora hela når ju inte teatern ut till många jämfört med film, tv och så vidare. Men innanför teatervärlden kan man säga att man når ut till många när man gör succé på Nationaltheatret och reser på turné med Riksteatern efteråt. Problemet uppstår när man når ut till många publikgrupper som «inte räknas», som inte ses som viktiga nog, som inte läggs märke till. Bönder och bygdefolk till exempel. Eller barn, för den sakens skull. Eller industriarbetare, som vi har många av i Porsgrunn. Min erfarenhet är att de ofta är långt mer kritiska än den teaterintresserade publiken. Men de har kanske andra värdegrunder och värderingar – som inte värdesätts lika högt.
Och nu närmar vi oss något som jag ständigt tycker är intressant. Ja, kanske mer intressant än någonsin. Vad är det med den folkliga smaken? Vad har hänt med den – på teatern? Inte bara den goda smaken, men den dåliga smaken också. Jag vill gärna slå ett slag för den folkliga smaken. Den som kanske har gjort det viktigaste arbetet i Norge i detta fältet är Kjartan Fløgstad. Hans essäer om kultur och kulturindustri från slutet av 70-talet som samlades i boken Loven vest for Pecos har varit viktiga för mig alltsedan dess. Jag tror en undersökning av den folkliga smaken – och den folkliga humorn – måste bli temat för vår nästa konferens!
Vad skulle du säga det är att vara «avantgarde» i dag?
Ja, det tycker jag många av oss kan fråga sig! Nu är det väl redan trettio år sedan en norsk avantgarde-gruppe ”tok pis på” (som danskarna säger) det begreppet, genom att kalla sig ”Baktruppen”, så jag vet inte vem det är som bekänner sig till avantgardismen i dag.
Om begreppet ska förstås positivt, så måste det vara för att det beskriver en rörelse där det också är flera – en huvudstyrka – som följer efter avantgarden. Men om det beskriver en verksamhet som bara existerar innanför en inhägnad, där man marscherar fram och tillbaka innanför staketet, så är det svårt att åberopa sig förtrupp till något som helst.
Men kanske går det an att säga att de mest intressanta nyskapelserna de senaste åren har varit de som söker ny gemenskap med sin publik, som omskapar dem från åskådare till deltagare och som söker upp nya sammanhang att skapa konst i. Men om «avantgarde» bara betecknar en estetisk kategori så tycker jag det är ganska tråkigt.
Hur har ni själva sett på förnyelse över så många år?
Vi har varit gynnsamma som har varit en grupp hela tiden. Vi har kunnat stimulera varandra genom att släppa fram de andra. När en blir trött eller stagnerar – och det sker ju hela tiden – så är de andra där med en gång och utmanar.
Ser du att det finns några hot mot den fria konsten i dag?
Jag tror att Corona-pandemin är ett hot som vi kanske bara anar nu. Det kommer att innebära förändringar. Då epidemin slog till i våras skrev Eugenio Barba ett inlägg på Facebook som gjorde intryck på mig. Han blev ombedd av en yngre regissör att komma med några tröstande ord, men det ville han inte. Tvärtom var han ganska hård och sa att nu kommer det en prövning som handlar om vem som vill överleva.
Jag tror han har rätt: Vi har varit lyckosamma som har fått arbeta där konsten har haft stor frihet i en lång period. Jag tror Corona-pandemin kommer leda till förändringar som ställer stora krav på oss konstnärer och till vår förmåga att ta vara på oss själva och överleva som konstnärer.
Vilka värderingar behöver en frigrupp vara kompromisslösa med för att förbli fri?
Jag tror jag vill vända på det: De som har en stark inre drivkraft, kan också gå med på alla de kompromisserna som är nödvändiga för att överleva. Det kommer självklart att finnas konstnärer som tjänar bra på de stora scenerna som kan hävda konstens frihet. Jag talar till dem som är utanför det stora rampljuset. Jag tror att där behöver man en annan nödvändighet för att kunna hålla det igång.
