NØD LÆRER NAKEN KVINNE Å SPINNE av Lola Zackow

Lola Zackow är skådespelare, dramatiker och regissör. På Turteatern har hon medverkat i Hamletmaskinen, Vikingarna på Helgeland, Politiska Snuskbarn – i tredje andens tarm, Visit Qo’nos och Tangilique.

Lola Zackow som Hjördis i Vikingarna på Helgeland. Foto: Klara G.

Turteatern är platsen som gett mig allt, stort som litet.

På Kärrtorps tunnelbanestation har jag stått höggravid och smygspytt litegrann efter att ha spelat ett sju timmar långt Ibsenmaraton med grekiskt vikingatema. På soffan på övervåningen har jag sovit bort bättre hälften av flera premiärfester. Här har jag fått allt från skrapsår till livs kärlekar. För mig är har det varit att komma hem, dels på grund av alla som finns i huset, men också för att det är en plats där jag alltid tillåtits att vara något mer än villkorad i sammanhanget.

Jag var du med Turteatern redan innan jag spelat där, men mitt riktiga kliv in i huset kom under uppsättningen av Hamletmaskinen – Marie Nikazm Bakkens debut på Turteatern och föreställningen som kom att göra mig till en enormt bortskämd skådespelare som bara vill ha kul jämt.

Jag hade hört att Marie, som då gick parallellt med mig på StDH, sökte tre personer ur skådespelarklassen att samarbeta med i en slags praktik på Turteatern. Praktiker var ju strängt förbjudna på skolan (gud vet vad eller varför) så detta var ett unikt tillfälle. Jag ringde upp Marie och fick vara med. Första veckan läste vi Heiner Müller. Andra veckan improviserade vi olika självmord (tex död genom att ramla på bananskal, eller autoerotisk asfyxi) gjorde duration av Madonnas Like a prayer och experimenterade med olika sätt att kliva upp ur kistor på. Vi lyckades sträcka ut den åtta sidor långa texten, mycket med hjälp av upprepningar. Resultatet blev Hamletmaskinen, ett tre timmar långt Heiner Müllerrave, som Jacob Lundström så fint beskrev det var ”mitt i mellan självsabotage och förälskelse”.

Den mest omvälvande Tur-upplevelsen för mig är utan tvekan den kväll då ridådraget gick sönder mitt under denna tre timmar långa golgatavandring. På scen var vi tre skådespelare, och ett ridådrag som markerade början och slut på de kanske drygt hundra små scener vi spelade upp under hela första akten. Ridådraget var med andra ord den fjärde aktören, och det hade nog egentligen varit roligare att se föreställningens backstage för då fick man se tre sölsvettiga skådespelare och minst en tekniker springa stafett mellan klädbyten, nedblodningar och ridådrag. Vi hade (som så ofta är fallet under en Nikazm Bakken) flera setlists som mer såg ut som avancerade flödesscheman, med bland annat tempo för ridådraget angivet i siffror.

En kväll harvade vi igång dödsmaskinen och den spottade på precis som vanligt, fram tills scenen då ridån skulle gå igen för Joel Ödmanns Lars Eidinger-inspirerade Hamletkaraktär. Han stod då barbröstad och smetade ner sig med lera och stönade på fusktyska. Det var meningen att det skulle vara en kort scen. Anna Ladegaard ska precis dra ihop ridån när.
_Repet_Lossnar_I_Hennes_Händer_
Lol.

Ridån, som hela föreställningen byggde på, hade gått sönder. Vi blev tysta. Vi tittade på varandra. Jag började mår lite illa (här var jag ännu inte gravid, så  det var ren ångestkräka). Lars Eidinger-Hamleten som stod på scenen och förväntade sig en ridå såg jätteplågad och ledsen ut. En evighet passerade.

Normala skådespelare i en vanlig produktion hade nog här sagt tack tack och brutit för kvällen. Med minst tiotusen ridådrag kvar (bland annat ett där ridån själv har huvudroll genom att dras fram och tillbaka i tempo till Johan Strauss) fanns här helt enkelt inte jättemycket att rädda. Men vi hade blivit onormala. Och hela Hamletmaskinen var o-vanlig. Så vi fortsatte. Ridån uteblev. Tablåteatern blev ett överlevnadsrace för tre extremt stressade skådespelare som i realtid försökte hitta nya lösningar för att ta sig igenom första akten i nån slags ytterlighet av en skådespelares värsta mardröm. I slutet av första akten var jag trött på ett sätt som jag bara känner igen från min förlossning. Trött, men också liksom helt fri. Vi hade gjort föreställningen i sin essens. Vi hade aldrig varit mer vakna och närvarande. Alla föreställningar hädanefter skulle bara bli promenader i parken i jämförelse med detta.

Och precis så känns det flera år efteråt. Som en antisuperkraft, att man har gjort bort sig och haft panik på ett sätt som gör en helt immun mot skräcken att till exempel glömma bort en liten replik. Teater på stereoider. Jag tänker ofta på Hamletmaskinen och myser. Publiken älskade eller hatade det eller hatade först men älskade efter ett par timmar. Ibland satt folk och sov. Det var gulligt. Andra satt liksom artigt kvar tills de började gråtskratta i någon slags konstnärlig klaustrofobi. De var väl lite där för att få sig en omgång tills katharsis infann sig vare sig de ville det eller inte.

Man skulle kunna säga en hel massa pretentiöst om Hamletmaskinen, och om hur scenrummet liksom expanderade till att faktiskt skapa något unik bla bla bla eftersom teaterkonventionerna inte efterlevdes bla bla bla så fattades förlaga på hur publiken skulle ta emot det de var med om, och därför bla bla började också publiken bete sig okonventionellt som publik vilket innebar ett autentiskt möte mellan mottagare och verk bla bla bla bla

När folk frågar hur det är att spela under Maries regi brukat jag säga att det är som den där drömmen skådisar brukar ha innan premiär. Ni vet när man får ett manus  tryckt i näven som man aldrig sett tidigare och blir utkastad naken på scenen med tre timmar att fylla ut.
Precis så underbart är det varje gång. Och omg vad man lever.

Anna Ladegaard, Joel Ödmann och Lola Zackow i Hamletmaskinen. Foto: KlaraG