INTERVJU: Carina Ehrenholm

Carina var med och startade UngaTur och blev en av de tre konstnärliga ledarna för Turteatern 2008-2013. Sedan våren 2020 har hon suttit i Turteaterns styrelse tillsammans med Nils Poletti och Fanny Twardomanski.

Carina Ehrenholm arbetar nu som adjunkt i konceptuell scenkonst på Teaterhögskolan i Malmö. Hon har även gjort konstnärliga forskningsprojekt inom Lunds universitet, samt tog sin konstnärliga master i teater där 2014-16. Carina är också frilansande regissör, skådespelare och producent. De senaste åren har hon bland annat arbetat med och utvecklat olika former av ljudverk/dramatiska hörspel samt dramaturgiska modeller för detta. Hon har varit med och startat upp festivalen Transistor och nätverket Transistor Sound, samt är en del i arbetskollektivet Public Plot.

Berätta om din tid på Turteatern och vad den har betytt för dig?
Min tid på Turteatern har varit helt ovärderlig. Det hela började 2004 i och med att jag och Nisse och ett gäng andra drog igång UngaTur, och började med den legendariska Club Tur de Lux, en slags revyshow som vi gjorde ihop med Turteatern där högt och lågt nog kan ses som en underdrift. Men det var väldigt, väldigt kul och vi var ett stort gäng som under den här tiden började lära känna varandra. Sen gjorde vi föreställningen Mösexan som Andreas Lindal regisserade, och som vi spelade för skolor.

På ledig tid satt jag uppe på kontoret och sålde föreställningen till högstadier tror jag det var, och eftersom det gick rätt bra, och Turteaterns ordinarie producent/marknadsförare skulle gå på föräldraledighet fick jag huxflux jobb på Turteatern som producent, med noll erfarenhet av producentarbete. Jag hade ingen koll på saker som grafisk profil och gick loss hej vilt, men lyckades väl ändå få till det hela hyfsat, för när den ordinarie producenten kom tillbaka slutade verksamhetsledaren och då fick jag hennes jobb. Tack för förtroendet Turteatern!

Samtidigt drev vi UngaTur och gjorde stora mastodontföreställningar på somrarna, med en otroligt påtaglig känsla i hela gruppen att vi höll på att göra något stort och unikt, samtidigt som vi (som jag minns det nu i alla fall) inte var särskilt ängsliga över vad någon skulle tycka om det. Hur unikt det egentligen var vet jag inte, men vår ansats var sannerligen storslagen! Detta storslagna tog vi sedan med oss när jag, Erik och Nisse tog över den konstnärliga ledningen på Turteatern, hösten 2008.

Vi gick in i en total lyxsituation för en frigrupp, styrelsen gav oss stor konstnärlig frihet, det fanns en inarbetad verksamhet i form av ekonomi, personal, teknik och två stora hus. Men det var också en annan typ av ansvar än vad vi hade haft med UngaTur, och vi fick lära oss mycket längs med vägen.

Men det storslagna följde som sagt med och vi inledde med att låta det första spelåret bli en enda lång Gombrowicz-festival, dvs vi satte bara upp pjäser av den Polske dramatikern och författaren Witold Gombrowicz, och hade även ett samarbetsprojekt som handlade om den polske författaren och pedagogen Janusz Korczak gärning. Vi inledde ett samarbete med Polska Institutet, och jag kommer aldrig glömma när vi blev inbjudna till ett första möte hos dem. Vi blev behandlade som kungligheter (ok kanske inte riktigt kungligheter men som personer av stort värde i alla fall, ganska ovanligt när man kommer från en frigrupp). Det var ett av de mest fruktsamma samarbeten jag varit med om, och på premiären av vår första föreställning ”Vigseln” hade de till och med lyckats få dit Witold Gombrowicz änka som hedersgäst.

Turteatern har för mig varit en helt ovärderlig skola. Det var där jag kastade mig in i projekt efter projekt utan att riktigt veta vad jag höll på med, vilket tvingade mig att lära mig otroligt mycket. De största “misslyckandena” har varit de viktigaste lärdomarna. Men det var också ett sammanhang och ett liv. Vi liksom levde på teatern, lade det mesta av vår vakna tid och vårt engagemang där. Vi var trötta, glada, ledsna, upprymda, stressade och fulla ihop. Vi jobbade och levde i någon slags symbios, skrev ansökningar i sista sekunden, hängde lampor mitt i natten och planerade framtiden på middagar hemma hos varandra.  

Bästa och sämsta med Turteatern?
Det bästa med Turteatern är att den vilar på en grund av kabaréer och revyer, och att det i humorn alltid har funnits en lust att ha kul tillsammans med publiken, ett välkomnande och hjärtligt tilltal. Och att det alltid funnits ett stort nätverk av människor kopplat till teatern, inte minst genom UngaTur.

Det sämsta med Turteatern, från min tid, är nog att vi i den konstnärliga ledningen ibland var lite “självtillräckliga” och dåliga på att släppa in medarbetare i vår planering, och även att vi för utomstående kunde upplevas som interna och uteslutande. 

I år fyller Turteatern 50 år. Hur har de fria gruppernas funktion förändrats och har de någon framtid enligt dig?
Framförallt har kulturpolitiken förändrats under årens lopp, och fortsätter att dra åt en riktning som inte direkt gynnar de fria grupperna så som de har sett ut hittills. Det kommer förmodligen bli färre teatrar med en kontinuerlig verksamhet och ett eget hus, och mer korta projekt på frilansbasis och samarbetsprojekt. Framtiden ligger nog i att på väldigt påtagliga sätt förnya scenkonsten, eller fungera som ett pedagogiskt eller samhällsfrämjande verktyg. Att “bara” göra “vanlig” teater har inte längre lika stor möjlighet att ge beviljad finansiering till verksamheten.

Anekdot från Turteatern
Vi skulle ta en föreställning som jag regisserat, Barfotaupproret, till en festival i Polen och spela i den lilla staden Radom. Jag var den enda som hade körkort, så lotten föll på mig att köra “Turbussen” och medföljande släp med scenografi m.m. medan resten av teatern tog flyget. Jag lyckades få en av skådespelarna i Ferdydurke som också skulle spelas på festivalen, att följa med mig i bilen som sällskap. Vi började med att åka till färjan i Nynäshamn, där jag skulle försöka precisionsbacka uppför en ramp (med släpet), in mellan en massa långtradare som stod väldigt nära varandra. Extremt smalt med andra ord, och faktiskt helt omöjligt.

När jag med stigande panik började inse att det här faktiskt inte kommer att gå, färjan är på väg att åka iväg nu och vi står kvar med ett bångstyrigt släp, så hoppade en polsk man in bredvid mig, satte igång och börja ratta och samtidigt som han med ganska hög fart backade upp (med släpet) förklarade han: “you just do like this, a little bit left, a little bit right, a little bit left” och så var vi på plats!

När vi väl kommit över till Gdansk i Polen insåg vi rätt snart att det inte fanns särskilt många vägskyltar. Alls. Vi hade fått en “mycket bättre” vägbeskrivning till Radom av vår kontaktperson på Polska institutet, som var en “genväg” till Radom. Detta begav sig innan vi hade mobiler med GPS, och som sagt med ytterst sparsmakat med skyltar. Men vi körde på. Och körde. Och körde. Och körde. Och hoppades att vi var på rätt väg. Den enda pausen tog vi i en liten by, där vi stannade till på ett ställe som enklast kan beskrivas som en blandning av korvkiosk och nattklubb, där vi pratade med en man som var “ledaren” i byn. Vi tog varsin korv, och åkte raskt vidare. Vi körde, och körde, och körde, och körde. Småningom började jag uppleva att ratten växte, och att vi åkte baklänges. Men vi körde vidare. 

TILL SLUT, efter 11 timmars körning, kom vi ÄNTLIGEN fram till RADOM. Känslan av lättnad var enorm, vi hade lyckats hitta fram och tagit oss igenom resan helskinnade och mentalt stabila! Vi gick upp på hotellrummet där resten av gänget satt. Jag tog ett välbehövligt toalettbesök, och där, på toaletten i Radom, går det upp för mig: Vem packade in kostymen i släpet…? Jag ropade ut från toaletten till en i ensemblen, om han möjligtvis kanske hade packat in kostymen i släpet. Det hade han naturligtvis inte gjort, eftersom det ju var jag som skulle ha gjort det. Den underbara känslan av lättnad ersattes av ny panik, eftersom föreställningen skulle spela kl 13 dagen efter, och klockan nu var runt midnatt.

Vi satte genast igång och kolla flygbiljetter, skulle någon kunna ta ett flyg från Stockholm och hinna hit i tid? Nej, det fanns ingen chans att det skulle funka. Vi bestämde oss för att vi helt enkelt fick lov att ge oss ut på shoppingtur på förmiddagen. Vilket vi gjorde, OCH hittade faktiskt kostymer till alla tre skådespelare! Vi skyndade tillbaka till teatern, där vi in i det sista paniksydde till kostymen. Och det blev faktiskt HELT PERFEKT!!