Vi inspireras av: Linn Hilda Lamberg
För att vår 50 års antologi inte ska bli allt för reaktionär kommer vi lyfta fram andra scenkonstnärer och ge plats åt andras röster. Här får du möta Linn Hilda Lamberg, konstnärlig ledare för kompaniet Poste Restante i ett samtal med Therese Jonasson, kommunikationsansvarig på Turteatern, om verkliga konstruktioner, konst som förändring och den sårbara regissören.
Linn Hilda Lamberg är regissör och scenograf. Linn Hilda har drivit Poste Restante sedan kompaniet grundades 2007 (tillsammans med Stefan Åkesson 2007-2015 och Erik Berg 2010-2015), kompaniets allomslutande arbete har kunnat ses på bland annat Santiago a Mil, Baltic Circle och Salzburger Festspiele. 2020 går Poste Restante tillsammans med Osynliga Teatern och bildar kompaniet O. Utöver sitt arbete med O doktorerar hon i regi vid institutionen för scenkonst på Stockholms Konstnärliga Högskola.
Linn Hilda arbetar plats- och situationsspecifikt och tar sina besökare till oväntade platser såsom anonyma bakgator och svåråtkomliga ambassadvillor. Verken behandlar svårlösta personliga dilemman, inre konflikter och skamfyllda begär och ger besökarna möjlighet att tänka komplicerade tankar och ta sina egna känslor på allvar. 2018 spelade Poste Restante verket Desperado i samarbete med Turteatern, bland Poste Restantes tidigare verken kan nämnas Kamratföreningen Leviathan, Closing Time, The Dinner Club och Njutningens ekonomi.
Citat ur samtalet:
”För att en underordnad grupp ska orka genomdriva ett arbete för att få bättre rättigheter så måste den kunna föreställa sig en annan framtid. Kultur och estetik är avgörande för det.”
”Den konst som vill berätta för mig vad det är att vara människa, berättar kanske inte vad det är att vara människa utan vad det är att vara en vit heterosexuell man. Många av mina känslor är svåra att förstå genom den kanon.”
”För att inte göra konst som riskerar att bli uppfostrande vill jag formulera politiska dilemman som är tillräckligt komplicerade för att jag inte ska kunna erbjuda några lösningar.”
”Oavsett hur välvilligt ens värdskap är så måste en förhålla sig till att teaterbesöket i sig är superbrutalt. Om man i en sån situation vill ge utrymme för ett självständigare kritiskt tänkande måste man aktivt bereda plats för det, för annars är det så jävla svårt.”
”Jag hade två produktioner med Mobile Art production (MAP) när dom fortfarande fanns. Jag blev så drabbad av att dom inte hade någon produktionsmodell. De började i att försöka förstå vad just detta verk hade för produktionsbehov och så byggde man produktionen kring de behoven. Det var helt fantastiskt. Det var först då jag förstod hur styrande teaterproduktionens format är för vilken konst som det går att göra. Sen finns det ju vissa hus som är flexigare, jag tycker att TUR är ganska flexiga till exempel.”
”Institutionernas konstnärliga ledning är rent estetiskt sett jättesugna på massa utmanande format, men det finns inget utrymme i produktionsmaskinen för att göra den typen av konst.”
”Institutionssveriges adaptering av den postdramatiska estetiken är ett tydligt exempel på det. Man ville att det skulle se ut som postdramatisk, kritisk scenkonst, men man ville inte förändra nåt kring produktionsvillkoren eller teaterns roll. I många andra länder har man en annan relation till scenkonsten som på olika smärtsamma eller härliga sätt förändras på ett oåterkalleligt sätt och inte bara går igenom olika trender i form av estetik.”
”Det blir generellt sett mycket mer intressant konst när någon ges utrymme att bli extremt specifik. Vem ges då utrymme att få vara så specifik och vem får teaterns förtroende att nyttja alla verktyg? Det tycker jag är ett mer intressant sätt att angripa maktproblematiken. Här har vi ju en del att jobba på.”
”Nu är det regissören primärt som har utrymme för sitt libido på bekostnad av alla andras kroppar. Som det är nu är inte tillräckligt många kroppar trygga för att formulera sitt eget libido, man vet inte vad man får vilja och vad som är okej att säga nej till.”
