SCUM Manifestet på turné
Just nu är SCUM Manifestet på turné – vi har just varit i Finland på Hangö teaterträff och har fått strålande recensioner.
Jelinek i pärlor, Solanas i guld
”Från Parkbergens klippor till det gamla övergivna militärsjukhuset
fick man ta del av fyndiga texter och spännande formspråk. Och
feminismen fick välförtjänt uppmärksamhet under årets upplaga av Hangö
Teaterträff.
Att Ann-Luise Bertell och hennes ensemble bara haft en dag på sig för
Elfriede Jelineks text känns ofattbart när man ser det femton minuter
långa uppspelet i det gamla militärsjukhuset Mau-Mau i Hangö. Linda
Zilliacus i pärlhalsband attackeras av sina medsystrar. Aggressivt
tafsande, ryck och riv. Till sist försöker hon fly genom det franska
fönstret – en ganska hisnande bild då vi befinner oss på några
våningars höjd. Vad är det hon vill undgå? En kletig kvinnlig
könsroll, en påtvingad sexualisering av kroppen, avsaknaden av
kontroll?
Texten som skådespelarna så väl hanterar angriper patriarkala
strukturerna som skapar religion, kultur, krig och idrott. Jelinek
hånar mansrollen: kukar som hoppar som laxar, jägare som är som gudar
– ”det vill säga, de har en särskilt hög uppfattning om sig själva”.
Skådespelarna juckar och gnider sig mot väggen – humorn är ständigt
närvarande i Bertells smarta vision.
Överlag är Jelinekprojektet ett roligt sätt att närma sig den
österrikiska dramatikern som nästan aldrig sätts upp i Finland. Svår
är hon nog i bemärkelsen att hon inte låter sig fångas, kategoriseras,
stängas in i en tolkning. Det som balanserar medvetandeflödet är de
konkreta bilderna som blir bojar att klamra sig fast vid. I pjäsen
Babel är en sådan boj genus och sexualitet. Överallt flyter könsdelar,
men regissörerna Mitja Sirén och Martin Bahne griper överraskande nog
inte tag i dem utan distanserar sig i stället från texten. Bahne
bygger upp en filmisk sekvens i sjukhusets källarrum: två dammiga
figurer som tafatt närmar sig varandra till musikens stämningsfulla
slingor. Det ser ut som en skapelsehistoria, hövisk, med få
antydningar till sex och våld.
Sirén tar steget vidare och paketerar in Jelinek, gömmer henne bakom
ett tunt plastskynke där Susanna Ringbom läser upp texterna. Hon
nonchaleras också av de två skådespelarna som spelar kubb utanför.
Cris af Enehielms humoristiska vision kommer kanske närmast Babels
tema, trots att ytterst lite av texten används. Som översättaren
Jukka-Pekka Pajunen konstaterade i diskussionen som följde handlar
Babel om krig, närmare bestämt om Irakkriget. Förutom att af Enehielms
ensemble förstör och river ner, ekar skottliknande knallar från rummet
bredvid. Och nu blir de yviga bilderna förkroppsligade: en dansande
snopp klädd i sovsäck och en karikerad vagina ritad på Harriet
Abrahamssons trosor.
Öppenheten, inbjudningarna till tolkning gör Jelinek lik Valerie
Solanas som skrivit om minst lika brännbara teman. En otroligt alert,
charmig och rolig Andrea Edwards möter oss på scenen och levererar
Scum-manifestet övertygande och med en sällan skådad känsla för
nyanser. Det är humor men samtidigt blodigt allvar. Det känner jag
starkt av där jag sitter på ”kvinnosidan” och tilltalas som en del av
ett kollektiv. Det slår mig att det sällan händer. Orättvisorna göms
oftast undan, slätas över med ett ”visst är vi jämställda”-snack.
Den feministiska pamfletten är som gjord för att uppföras på scen av
Edwards i guldoverall. Scum är retoriskt och stilistiskt slipad och
dessutom en väldigt rolig text – raljerande, överdriven och fyndig.
Våldet då? Javisst, Solanas är rå men våldet kan ses som tillspetsade
metaforer. Och lyssna till henne! ”En kvinna vet instinktivt att det
enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är
kärlek.”
Sjukvården som skämt
Döda vinkeln är resultatet av en två veckor lång skrivarkurs på Labbet
och en ungefär lika lång repetitionsperiod. I revyn av Elvira
Törnqvist, Jessica Edén, Katarina von Numers-Ekman, Ellinor
Silius-Ahonen och Anna Simberg greppas social- och hälsovårdspolitik
med humor. Smart val av ämne – alla engageras ju av välfärdsfrågor.
Underfundiga replikskiften och groteska tankar som yttras högt kammar
hem publikens skratt. Skådeplatsen är sjukhuset där ett gäng udda
figurer – en överpresterande soldatgosse, tonåringar som vill vara
medelålders, kraxande tanter – samlas i ett Robert Altman-aktigt
collage. Christoffer Strandberg visar upp en riktig komisk talang. Han
gör kul fysisk teater och har en uppsättning klockrena miner: de
uppspärrade vettskrämda ögonen när han försöker hantera ett pinsamt
tal genom att ta till luddiga populistiska uttryck. Joanna Wingren och
Sonja Ahlfors är i sin tur rosslande tanter som kämpar med vårdhemmets
ovärdiga tillvaro, morrar, jagar Barack Obama ur sängen och visar
rumpan åt skurkar. Dennis Hansson introducerar i sin tur en ljuvlig
smörsångare och pockar på medkänsla som den osynliga städaren.
Feelgoodteater – i positiv bemärkelse – kunde man kalla den italienska
Scarlettine Teatros In-Boscati, speciellt mötet med den skrytande
spottande professorn Rosario la Ciura (Joseph Scicluna) på Casinos
veranda och den stojiga sicilianska familjen som äter pasta à la Norma
på Parkbergens klippor. Men framför allt hänförs man av de vackra
bilderna. Föreställningen känns nästan mer som film än teater, kanske
för att teaterupplevelser är så bundna till statiska scenografier. I
In-Boscati lever bilderna hela tiden och naturen gör spontana intrång.
Dimman som lagt sig över viken samarbetar så vackert med mannens och
sirenens kärlekshistoria.
Ett omnämnande förtjänar också Anders Ahnfelt-Rönne för sin fina
tolkning av Babettes gästabud där Karen Blixens text tycks födas här
och nu. Nästan utan att spela levererar han historien om de norska
systrarna vars torftiga lutherska vardag vänds upp och ner när den
karismatiska Babette gör entré i deras kök och liv”.
Föreningen Lusts Projekt Jelinek 8.6, Turteaterns och Counterforce
Productions Scum-manifest 9.6, Labbets Döda vinkeln 7.6, Scarlettine.
Tim Johansson, Hbl
Teatros In-Boscati 9.6, Anders Ahnfelt-Rönnes Babettes gästabud 8.6.
