Förra söndagen hade vi premiär på Frankenstein på Turteatern. Pjäsen bygger på den klassiska romanen av Mary Shelley med samma namn, men är helt nyskriven av Helena Granström. De tre rollerna Upptäcktsresanden, Frankenstein och Monstret spelas av kvinnor, men pjäsen och föreställningen bearbetar tydligt temat ur ett allmänmänskligt perspektiv och lyfter inte fram någon speciell kvinnoproblematik.
Detta verkar inte vara helt lätt att smälta. Är det enbart kvinnor på scen så måste det ju nästan handla om hur det är att vara just kvinna, inte människa. Eller om någon form av relationsproblematik: mor/dotter-, systrar-, vänner- etc.
Lars Ring vill i sin recension i SvD gärna poängtera att de tre rollerna spelas av kvinnor och att det finns ett uppslag för en genusdebatt:
Det faktum att Frankenstein spelas av enbart kvinnor kan få åskådaren att tro att här ska gruppen ännu en gång diskutera kön. Särskilt som monstret självt spelas av en kvinna, Karin Bengtsson.
Men han konstaterar snart att detta inte är uppsåtet:
Så blir det nu inte riktigt. Visst går tankarna till såväl Kaspar Hauser som Eliza Doolittles förvandling – monstret genomgår ju en civiliseringsprocess – men Helena Granström, som dramatiserat texten, stannar ändå kvar vid skildringen av det mänskliga som mekanism och Shelleys diskussion om själ och känslor.
Precis. Jag ville göra en föreställning om att vara människa och där tre karaktärer gestaltar detta på scen. Det intressanta är hur man fokuserar på det faktum att det är tre kvinnor på scen, och att man då automatiskt läser in vissa saker enbart på grund av att de är just kvinnor och inte utifrån föreställningen:
Hon (Monstret) ser ut som en våldtagen flicka: trasiga strumpbyxor, smutsig klänning. Det droppar blod ut hennes mun.
Varför är hon just våldtagen, varför inte bara misshandlad eller kastad nerför ett stup? Monstret har på sig en smutsig, söndertrasad klänning, pumps varav ena klacken är trasig, trasiga nylonstrumpbyxor. Ett stort sår i huvudet. Det är alltså hennes kläder som vittnar om att hon har blivit våldtagen. Det känns ju faktiskt lite sunkigt. För onekligen tankarna till ”skylla sig själv”-retoriken när en kvinna med kort-kort kjol blivit våldtagen. Vad hade hon behövt ha på sig för kläder för att inte associera till sexualiserat våld utan till någonting annat (typ ihjälslagen, olycka eller annat)? Vad hade man gjort för tolkning om Monstret spelades av en man med låt säga en söndertrasad sommarkostym och med bara en sko på fötterna? Vad säger det här om vad en kvinna förväntas vara?
Vidare i Lars Rings recension kan han – trots att han redan konstaterat att det enbart är kvinnor på scen – inte riktigt släppa det faktum att det bara är kvinnor på scen, utan upprepar igen i recensionen:
Också Frankenstein spelas av en kvinna, Andrea Edwards, liksom polarforskaren Walton, Helena Sandström
Och fortsätter senare i recensionen:
Frankenstein och hennes monster är möjligen en skildring av en mor/dotter-relation
Visst handlar tematiken om att skapa liv, men när Frankenstein i en tyst scen böjer sig ner för att försöka kyssa Monstret känns det väl inte så där jätte mor-dotter-relations artat? Handlar inte detta mer om de klassiska roller som kvinnan förväntas spela på en scen?
Även Maria Edström på Kulturnytt är inne på våldtäktstemat:
Och monstret, en kvinna i röd klänning, pumps med en avbruten klack – ett lik efter en kvinna som en sen natt våldtagits, mördats och slängts i en dypöl?
Naturligtvis handlar inte det här om just dessa två teaterrecensenter som råkar göra de här tolkningarna, jag är inte ute efter att peka ut några brister i deras recensioner utan vill belysa hur de, precis som många andra, genomsyras av FÖRDOMAR om kvinnor och de roller kvinnor förväntas spela. Dessa FÖRDOMAR begränsar oss själva och varandra. Precis på samma sätt som när en skådespelare med brun hud och brytning alltid förväntas representera svårigheterna med att vara invandrare, istället för att berätta om hur det är att vara människa, på samma villkor som en vit utan brytning. Eller, i det här fallet, en man.
Carina Ehrenholm, regissör Frankenstein
